Give me blood meow

Förlåt för förseningen, men det var en del saker som hände i tisdags och igår var jag på konsert och en hel del saker hände under dagen då med. Ska försöka komma ikapp idag, wohooo!

 

 

Sommarminnen. Jag hade flera tusen såna – första gången jag var utomlands, första sommaren utan föräldrarna, glass, bad, allt skratt... ändå var det bara ett enda som betydde något.

Minnet innehöll en pojke. Jag såg honom sitta på en brygga med fötterna i vattnet. Han hade på sig ett par slitna jeansshorts med ett stort hål i på ena låret som nådde till hans knän, en vit tröja med ett urtvättat tryck på och en svart hatt nedtryckt på huvudet. I hans famn låg en gitarr som han spelade lätt på. Intill honom på bryggan låg ett block med randiga papper i, fyllt med ord och allmänna bokstäver som skulle kunna vara ackord. Hans skor låg slarvigt slängda intill. Det var något med honom och alltihop som var vackert, fick mig att gå ut på bryggan, gå fram till honom. Han såg inte upp, men det märktes att han visste om att han inte var ensam längre. Han sträckte lite på ryggen och tog blyertspennan, strök över ett ord och skrev dit ett annat, sjöng tyst.

”Får jag sitta här?”, vågade jag fråga, bet mig lätt i underläppen.

”Om du vill det”, sa han och såg upp på mig. Jag tappade andan för några sekunder, bara för att han var vacker. Var det något killar inte ville vara så var det vacker, men nu var det precis vad han var. Det kunde ju också vara för att jag var svag för killar med svart hår och blåa ögon – det var seriöst bland det finaste jag visste – men inte visste jag att det var precis vad han hade. Luggen var sned, låg nästan över ena ögat, och resten av håret var spretigt under hatten. Han log lite och det kändes som om jag dog lite inombords. ”Bara du inte lyckas välta ner blocket i vattnet.”
”Nejdå.” Jag satte mig på kanten brevid honom, plaskade lätt i vattnet med fötterna. ”Vad heter du?”
”Damon. Dudå?”

”Delilah.”
”Trevligt att träffas, Delilah. Fint namn. Jag hade gärna skakat hand med dig eller kysst din hand eller något, men...” Han gav gitarren en menande blick och fnissade till. ”Jag har händerna fulla.”
”Det är lugnt, du behöver inte göra det.”

Den sommaren var den bästa i hela mitt liv. Jag spenderade den på en liten ö med liten befolkning med Damon och hans gitarr. Det var bara allmänt fint, liksom.

Men precis som allt annat så tog sommaren slut. Den sista kvällen tillsammans var helt underbar och fastnade lika mycket i mitt huvud som när vi träffats för första gången.

Det som fastnat mest var kyssen. Den hastiga och betänksamma, men ändå underbara, kyssen. Och när jag gav min adress till honom, för han sa att han verkligen inte ville tappa kontakten. Han kramade mig och lovade att skriva varje dag.

Riktigt varje dag blev det inte, men han skrev i alla fall så jag var nöjd.

Alla de där minnena blev ihågkomna, levande, när jag rotade igenom några kartonger på vinden flera år senare. Det fanns nämligen en skokartong där uppe som var full med kuvert. Hans handstil var mycket finare än min, och jag hittade brevet där han måste ha svarat på mina klagomål över detta.

”Haha! Övning ger färdighet, min lilla blomma. Övning ger färdighet.”

Jag hittade också det allra första brevet jag fått av honom, och det lyckades fortfarande få mig att le.

”Hej Delilah! Hur är det i New York? Är dina föräldrar fortfarande sura för att jag snodde dig i somras? Det är höst nu, jag vet. Jag skulle ha skrivit tidigare. Förlåt. Det var bara för mycket som hände, så mycket som fortfarande händer. Lova att du inte tror att du gjort något fel. Lova!”

Det brevet var skrivet för fyra år sedan. Då var jag 16 och skulle börja gymnasiet till hösten. Damon var två år äldre än mig och han lugnade mig när det kommit på tal, lovade att det skulle bli jättebra. Han lovade att det skulle bli bättre än högstadiet, och det var i princip allt jag behövde höra.

Ett annat brev jag hittade som var daterat ett år senare fick mig att komma ihåg hur jag mådde, hur allt sakta men säkert börjat krypa neråt.

”Delilah, älskling, allt kommer bli bra. Jag lovar. Oroa dig inte för avståndet mellan oss – jag är alltid där, min lilla blomma. Alltid. (Om det blir för jobbigt så har vi tåg, flygplan och bilar. Jag kommer till dig om allt bli värre, okej?)”

Ett annat brev, mottaget ett halvår senare.

”Tråkigt att höra om din syster. (Är du okej? Du vet vad jag menar.) Du kommer klara det, du är stark. Allt kommer bli bra.”

Jag kom ihåg när min syster dött, kom ihåg när jag hittat henne hängandes från taket i hennes sovrum. Den första jag tänkt på att kontakta när jag mådde som värst, det var Damon. Jag kom ihåg hur jag satt mig ner och skrivit en enda mening, Hon är död., och han hade förstått. Egentligen var det brevet mycket längre, men tårarna som vällde upp i mina ögon gjorde det svårare att se, läsa resten. Det gjorde ändå ingenting, för jag kom ihåg på ett ungefär vad som stod där. Han hade försökt få mig att tänka på annat genom att måla upp en framtid för oss tillsammans. Han sa att han en dag skulle kunna betala alla våra räkningar med sin gitarr, att jag kunde få dansa till hans musik under stjärnorna. Att jag skulle bli en världskänd skådespelerska och vara med i minst tusen olika filmer och träffa en massa kändisar. Jag kunde fortfarande komma ihåg mitt svar på det.

”Jag vill inte träffa några kändisar – jag vill bara träffa dig.”

Någon månad efter det.

”Jag vet hur hemska människor är. Jag vet hur dåligt de kan få en att må. Men lyssna inte på dem, sötnos. De förstår inte. Vi kan skratta åt dem tillsammans. De förtjänar inte din uppmärksamhet, min vackra lilla blomma. De gör verkligen inte det.”

Jag suckade och lade ner breven i kartongen igen, såg mig omkring. Det var verkligen kaos uppe på vinden, men mina saker som jag ville spara låg prydligt nedpackade i kartonger som befann sig i antingen bilen jag sparat ihop pengar till alldeles själv, eller i flyttbilen som stod på våran uppfart. Hade det varit jag som packat hade det inte varit lika snyggt och prydligt. Nu var det min mamma, som jag tydligen spelade roll för nu när Lucy var död. Jag visste att hon stod med pappa och såg på flyttbilen, kanske grät hon lite, och var sentimental tillsammans med honom. Kom på en massa fina och roliga minnen om mig. Det skrek så mycket b-filmskänsla om det att jag gått för att hämta de sista lådorna istället för att ha lyssnat på deras försök att säga fina saker om mig.

”Delilah, älskling, är det inte dags att åka nu?”

”Jag kommer!”, ropade jag och lade skokartongen på en annan kartong innan jag letade mig ner för trapporna.

”Jag kan ta de där”, sa pappa och tog snabbt ifrån mig kartongerna för att packa in dem i bilen, innan jag hann protestera. Det gjorde inte mig något, även om jag blev lite frustrerad. Jag kunde ta mina saker själv – jag var ju inget barn längre.

Avskedet med min mamma blev kort, för jag ville inte se henne behöva fejk-gråta för min skull. Jag visste att det skulle bli så mycket enklare för dem båda när jag väl kommit därifrån.

När jag gick mot bilen började det snöa. Jag såg upp på himlen och log, valde att ta det som ett gott tecken. Som om jag var på rätt väg. Det kändes bra att köra ifrån huset och veta att jag aldrig behövde komma tillbaka om jag inte ville det.

Det tog tid att hitta rätt, för jag blev så distraherad av den plötsliga snön. Det snöade inte så ofta, och jag hade bara sett snö ett par gånger i hela mitt liv, så det var mest därför. Jag skulle aldrig riktigt komma över hur förtrollande det var.

Till slut kom jag fram i alla fall. Flyttgubbarna hjälpte mig med att bära in alla de stora kartongerna till min stora lycka (även om jag vetat om att de skulle göra det från början så var det lycka ändå). Jag tog kartongerna från bilen och ställde in i min nya lägenhet utan att riktigt bry mig om vart de hamnade, för jag tänkte sortera dem sen. Givetvis lyckades jag snava på mina egna fötter när jag gick uppför trappan, och turligt nog för mig så var det någon som grep tag i min arm och därmed hindrade mig från att falla.

”Ska jag hjälpa dig med lådorna eller något...?” Ett lätt litet skratt som fick hjärtat att slå flera dubbelslag.

Jag såg upp och tappade nästan hakan. Mannen som stod där var så vacker att hjärtat nästan ville ge upp. Svart, rufsigt hår och blåa ögon hade han.

”Jag kan ta dem. Det är lugnt.”
”Sure.”
Han följde efter mig till lägenheten, stannade i dörröppningen. ”När du är klar, skulle du vilja komma in till mig då? Jag håller på och spelar gitarr... om du vill höra.”
”Ska du spela något speciellt?”
”Ja. Ett par låtar jag skrivit själv. De är till och om världens vackraste tjej.”

Jag rodnade lätt och log, nickade. ”Visst.”
”Åh, förresten.” Han gick in och tog min hand, tryckte läpparna lätt mot den. ”Nu kan jag faktiskt göra så. Hälsa ordentligt alltså.”

Lilla Damon, det har du redan gjort.