Give me blood meow

Jag såg hur han stelnade till, bara stannade. Mitt hjärta slog så hårt att det gjorde ont, jag var så rädd för vad som skulle hända under de sekunderna efteråt.

Andy skulle kunna gå.

Han skulle kunna strunta i mig.

Han skulle kunna skita i att prata med mig.

Ändå vände han sig om och såg på mig. Jag ville hålla för öronen, ögonen, ville varken se eller höra.

Han lät så liten när han pratade.

”Vill du verkligen att jag ska stanna?”
Jag nickade och försökte svälja klumpen i halsen. ”Jag orkar inte vara själv mer”, viskade jag, osäker på om han kunde höra mig eller inte. Det spelade nog ingen roll, jag fick det sagt i alla fall.

Om han gick visste jag verkligen inte vad jag skulle göra. Antagligen något dumt, något jag kanske skulle ångra.

Kanske skulle jag försvinna.

Andy såg så förvirrad ut. Förvirrad och liten. ”Du... du vill verkligen inte att jag ska gå?”
Jag skakade på huvudet. ”Alltså jag förstår om du vill gå, för jag är antagligen så jobbig men snällasnällasnälla lämna mig inte. Jag... jag bara...”
Jag hann inte komma längre förrän han kramade mig. Jag kramade tillbaks och vi bara stod där i vad som kändes som evigheter. Kanske grät jag, kanske grät han, jag kommer inte ihåg. Jag kommer bara ihåg värmen från Andy, känslan av att inte vara ensam, känslan av att det fanns någon som mer eller mindre tyckte om en.

Efter den där evigheten släppte Andy mig, stod bara och kollade. ”Jag ska inte gå.”
Han såg så allvarlig ut att jag inte vågade le. Jag bara kollade storögt på honom och tog sedan hans hand. ”Vi går hem till dig nu.”

Det var nog roligaste dagen hos honom.

Vi hittade ingen film, så Andy hämtade datorn och sa att vi skulle lyssna på musik istället och bara vara hyper.

Han spelade samma låt jag fått höra i klassrummet samma dag, fick se att det fanns en video till. Efter ett tag hoppade vi båda runt i vardagsrummet och skreksjöng med i texten. Det spelade ingen roll att jag inte hade lika bra röst som Andy – det var sånt som inte kunde spela roll när man bara var lycklig och alldeles speedad.

När vi senare satt i soffan och pustade ut och lyssnade till tystnaden istället började Andy prata. Det läskiga är att jag tror att han pratade med sig själv, och det var som om han inte ens var där med mig, som om han var någon helt annan stans.

”Jag saknar mina affischer. När ska jag sätta upp dem då? När har jag tid? I helgen, typ. På lördagen. Det blir bra. Sätta upp affischer på lördagen. Och sen filmkväll. Ensam? Nä, Sebastian kanske vill vara med...”
”Andy...” Det kändes lite obehagligt att han pratade sådär. Varför pratade han inte med mig istället?

”Mm?” Han vred på huvudet och kollade på mig.

”Du pratade med dig själv.”
”Gjorde jag?” Han fick en lätt rynka i pannan när jag nickade. ”Konstigt... det kommer jag inte ihåg.” När han såg hur orolig jag blev log han bara. ”Det bara händer då och då, att jag pratar med mig själv. Det är ingen fara, hedersord.”
Jag nickade och försökte ignorera hur konstigt det var, egentligen.

”Vad sa jag då?”

”Om affischer och om att du ska sätta upp dem på lördag för då har du tid och att du vill ha filmkväll och att du funderar på att fråga om jag vill ha det med dig.”
Han nickade, fortfarande leendes. ”Lät ju bra. Vad bra jag kan vara då. Vill du komma hit på lördag? Kolla på massa filmer? ...äta kakdeg?”
Hans leende smittade av sig, och jag drog upp benen, kramade knäna och log mot honom. ”Visst.”
”Va bra. Gillar du Fall Out Boy?”
”Vem?”
”...vi tar det som ett nej. Det är ett band. Här, vänta...” Han sträckte sig fram mot datorn och snart började musik spelas igen, ett helt nytt band den här gången.

Jag gillade att kolla på Andy när han lyssnade på musik. Han satt liksom inte stilla. Satt och rörde sig i takt, nynnade, stampade lätt med foten i golvet.

Han såg så lycklig ut. Som om julen kommit för tidigt.

Det kanske var så jag kände mig när jag såg på honom, när jag såg hur lycklig han var. Det var vackert.

”Sebastian, sover du?”
Mörkret, viskningen, ljudet av tystnaden. Jag låg alldeles intill Andy på hans säng, hade legat och blundat och lyssnat på hans andetag, blivit varm av hans arm runt mina axlan.

”Nej”, mumlade jag tillbaks, kollade på honom. ”Vadårå?”
”Nä bara undra. Började bara tänka på tidigare under dagen.”
Var han tvungen att dra upp det igen. Jag svalde hårt, önskade att jag sagt att jag sov. ”Jaha...”
”Alltså, förlåt. Jag skulle aldrig ha gått. Det vet du va?”

Jag skakade på huvudet och tryckte ansiktet mot hans tröja. Den luktade så gott, den luktade Andy liksom. Så tryggt, så säkert, så...

Så hemma.

Andy luktade hemma, som hemma skulle lukta.

”Jag tänkte inte gå.” Han lade armarna om mig och kramade mig hårt. ”Jag kommer aldrig gå, Sebastian. Aldrig någonsin. Inte ens om du skriker att du hatar mig så högt att alla i hela världen kan höra.”
Hans ord fick av någon anledning mina ögon att tåras. ”Inte?”
”Verkligen inte. Jag lovar, jag ska lugna mig, ska inte göra samma sak igen.”
”Lovar du?”
”Hedersord.”

Varför är du så fin, när hela världen är så jäkla äcklig och ful?