Give me blood meow

”Ah, fuck...!”
Det var de första orden jag hörde när jag vaknade, de första var ljudet (och rörelsen) när någon klev ur sängen och kastade sig iväg.

Eller ja, det första ljudet var någon låt som spelades. Jag var så förvirrad.

”Jallå? ...nej det är inte Andy! Andy är inte hemma!”

Jag satte mig upp och kollade förvirrat på Andy som suckade och kastade ifrån sig mobilen. Han vände sig om och kollade på mig, som om han känt på sig att jag var vaken. ”Väckte jag dig?”
Han var vacker. Vit t-shirt, gråa mjukisbyxor, helt ofixat hår och han såg så förvirrad ut, nyvaken.

...vänta lite, tänkte jag nyss det där? På riktigt?
Jag skakade på huvudet för att få bort tanken, kom inte ihåg att Andy frågat något och att det kunde tolkas som ett svar.

”Näokej, vad bra.”
”Vem ringde?”
”...var det telefonen som väckte dig?”
Jag nickade och strök trött luggen från ögonen. Ögonen sved, som om de var rätt torra. Hade jag gråtit under kvällen, under natten?

Hur såg jag ut, egentligen?

”Ingen speciell.”

Jag valde att inte driva det längre än så, nickade bara svagt innan jag satte mig upp och gnuggade mig lätt i ögonen, hoppades att det skulle gå över. Han kom tillbaks till mig, knöt händerna lätt i mitt hår och satte hakan mot mitt huvud.

Det kändes så bra att sitta så. Bara sitta där och blunda och veta att Andy var så nära och alltid skulle vara det. Han var lika äkta som ärren på min kropp. Det var antagligen ingen bra jämförelse alls, men det var ju så. Att jag hade långärmat för att dölja dem betydde ju inte att de försvann bara för det.

”Ska vi gå till skolan idag?”
”Måste vi?”

Andy skrattade mjukt. ”Vad vill du göra istället då?”

”Gå hem till mig.”
”Surething. Jag går och fixar frukost.” Han rufsade lätt till mitt hår innan han försvann ut ur rummet.

Först när jag var säker på att han var upptagen reste jag mig upp, drog av mig skjortan jag lånat av honom och öppnade hans garderob.

Han hade nog inget emot att jag lånade en till skjorta. Hoppades jag. Det borde han inte ha, i alla fall. Tyckte man ju.

Efter en stund hade jag lyckats välja en blå och gick in till köket, till Andy. Han stod lutad mot diskbänken, hade slutna ögon och gned sig lätt i tinningarna. Det såg ut som om han hade ont i huvudet eller något.

”Hur är det?”, frågade jag och lade en arm om hans midja.

”Världens jävligaste huvudvärk. Seriöst, mår illa som fan, bara för att det gör så jäkla ont.”

”Aw, stackars.” Hade det funnits något jag kunnat göra för att hjälpa honom så hade jag gjort det. Det gjorde ont att se att han hade så ont.

”Det går nog över snart”, sa han och log. ”Let's have some breakfast.”

Först när vi börjat gå kom jag ihåg anledningen till varför jag inte velat att Andy skulle komma hem till mig dagen innan. Paniken kom tillbaka.

Det fanns inget sätt att få det att inte hända. Jag kunde inte bara säga att jag ångrat mig, att vi skulle till skolan eller gå hem till honom igen, det bara gick inte.

Mina händer skakade. Jag drog ner skjortärmarna över dem i ett försök att antingen få det att sluta eller försöka dölja det.

”Titta, en lekpark!” Jag kollade dit Andy pekade och där fanns en lekpark. ”Gud, jag blev så jäkla sugen på att gunga. Vill du också gunga?”
Vadsomhelst, bara det tog lång tid innan vi kom hem till mig. ”Visst.”
Han log sådär stort och lyckligt som antagligen bara han kunde, tog min hand och drog med mig mot lekparken. Jag kunde inte låta bli att le.

”Liksom, man får ju höra att alla växer upp för fort och att man ska vara barn så länge man kan, och gunga älskade väl de flesta att göra, så varför inte?”
Jag hörde att han inte väntade sig något svar, kanske pratade man med sig själv igen, men jag svarade ändå. ”Sant ju.”
Det var roligare att vara liten än att försöka växa upp i en värld så svart och ful att det inte var sant.

”Är inte det där en lekpark?”

Jag nickade.

”Vi tävlar!”
”Andy, nej...”
”Jomen kom igen! Du kan få försprång om du vill.” Han såg på mig med stora runda ögon och jag kunde inte stå emot. Jag suckade och gjorde mig redo.

”Ett två tre kör!” Jag började springa, struntade i Andys förvånade blick. Det gick allt snabbare och snabbare – det var för länge sen jag sprungit.

”Hey, fusk!”
”Du sa ju att jag skulle få försprång!”
Det tog inte särskilt lång tid innan Andy kom ikapp och vi båda försökte springa ännu snabbare, ville vinna.

Jag missade att Andy hoppade, eller jag undrade varför han hoppade när min fot fastnade i något och jag snubblade. Jag visste inte varför jag föll eller vad det var som fått mig att falla, men jag satt där och var förvirrad på marken i alla fall. Det var sand under mina händer, och när jag kollade upp såg jag att vi var framme.

Det gjorde inte ont. Visst, det sved lite på handflatorna, men det var lugnt.

Andy hade inte märkt att jag inte sprang med honom längre, inte än. Han höll händerna i luften och hoppade upp och ner. ”Vem är bäst!? Vem vann!?” Han vände sig sedan om med ett stort leende, ett leende som mest blev ett förvånat uttryck i hans ansikte. ”Gick det bra?”
”Jadå.” Jag borstade lätt av sanden från händerna, hörde att Andy gick mot mig. ”Allvarligt, det gick bra.”
Han suckade och sjönk ner på sanden brevid mig. ”Jag förstår. Missade du det där?” Han pekade bakom mig och jag vred på mig för att se.

Ungefär en decimeter högt staket. Det var så onödigt.

”Uppenbarligen.”
Andy log igen. ”Du är klantig.” Han rufsade till mitt hår och jag slog lätt på hans hand för att han skulle sluta. Då kramade han mig istället. ”Vi går och gungar nu, tycker jag.”
Med hans hjälp tog jag mig upp på fötter igen, och vi gick tillsammans mot gungorna. Den här gången behövde vi inte tävla, för vi båda visste att Andy hade vunnit.

”Snacka om att snubbla på mållinjen.”
”Men tyst!” Jag försökte sparka till honom, men han hoppade bara undan och skrattade. Något sa mig att han inte skulle glömma det där på ett tag.

Vi satte oss på gungorna. Alla minnen som sköljde över en när man satt där igen... Hur länge sen var det jag hade varit där? Sex, sju år sedan? Längesen, i alla fall.

Det kändes bra att gunga igen, som om inget kunde få mig att sakta ner, stanna, låta allt vara verkligt igen. För det var ju vad som hände när man gungade – man hamnade i en annan värld, en värld där inget kunde göra ont, där det bara fanns bra barndomsminnen.

Inget kunde skada mig. Inte ens jag själv.

”Tror du att känslan av att gunga går att jämföras med hur det skulle kännas att hoppa från ett höghus?”, frågade jag efter en lång stunds tystnad. Frågan hade bara kommit upp i mitt huvud och det kändes viktigt att veta vad Andy tänkte om det.

Andy var tyst en stund till, hade hunnit sakta ner farten och satt bara och petade på sanden med foten. ”Nej, det tror jag inte”, sa han och började gunga igen, gungade så högt han kunde, antagligen. ”Jag tror man är rätt rädd om man hoppar från ett höghus. Att gunga... eller hoppa från en gunga...” När han var högst upp såg jag att han tog sats, och han hoppade.

Han var nog ingen katt, för han landade inte på fötterna. Katter som faller hamnar väl alltid på fötterna, eller? Tassarna, menade jag.

Han reste sig upp och borstade lätt av kläderna innan han avslutade meningen. ”...är frihet. Eller vad tror du?”

Vad det var med hans ord som fick mig att reagera, det visste jag inte. Jag visste inte ens vad jag kände, visste bara att det var stort, mäktigt, det var vilja, det var...

Frihet.

”Jag vet inte.”

Jag kom visserligen inte lika högt upp som Andy, men jag kunde i alla fall landa på fötterna när jag hoppat, fallit, känt allt det där. Jag tog Andys hand och log stort.

”Vi går hem till mig nu.”