Give me blood meow

Andy's första utskällning i klassrummet kom dagen därpå. Jag hade faktiskt inget med det att göra – varför skulle jag?

Vi satt helt normalt och lyssnade på vad läraren sa. Eller i alla fall jag. Andy gäspade och klottrade lätt i skrivboken, verkade helfokuserad på det. Efter en stund petade han mig i sidan med armbågen och sköt över skrivboken och sin penna till mig.

'Vad fan babblar han om?' En pil mot läraren.

Jag kunde inte låta bli att le svagt, skrev ner ett snabbt 'vet inte' och skickade tillbaks. Han suckade tyst och skrev något nytt.

'Tror du nån i klassen ens bryr sig? Om vad han säger, alltså.'

'Nä.'

'Vad tror du de tänker på då?'

Det tog en stund innan jag svarade. 'Vet inte.'

'Vadå, inga gissningar alls? :o'

'Nej.'

Andy flinade och skakade lätt på huvudet. 'Men kom igen, säg bara nåt du tror. Det får vara helt stört!'

'Nej sa jag, jag vet inte.'

”Bitch please.” Andy slog för händerna för munnen och jag försökte kväva en fnissattack genom att gömma ansiktet mot armarna på bordet. ”Fan, sa jag det där högt? Förlåt, eller nåt sånt. Eh.”
Läraren såg irriterad ut men fortsatte bara lektionen medan Andy och jag satt och försökte att inte skratta högt. Det var svårt, men jag klarade det nog bättre än honom, i alla fall.

'Hey, stoppa in den här i örat.' Jag kollade frågande på Andy som höll fram en hörlur, en sån man stoppade i örat. Jaha.

Jag gjorde som han sa och väntade. Han stoppade in den andra i sitt öra, höll på med mobilen under bänken.

Till slut kom musiken i alla fall, och jag lyssnade. Andy satt inte stilla, satt och stampade lätt med foten mot golvet och nynnade tyst med. Jag hade aldrig hört låten förut och hade ingen aning om vilket band det var, kände inte igen något alls, men de var bra ändå.

”They slap you like a bitch and you take it like a whore.”
Jag försökte återigen att inte skratta, fast det lät som om jag kvävdes. Läraren såg bara irriterad ut.

”Andy, tyst nu. Stör inte lektionen igen.”
”Vad? Varje gång de säger så måste jag säga det högt.”
”Inte nu. Tyst.”

Andy suckade och drog en hand genom håret, kollade på mig som om han var stolt över att han fått mig att le.

Det blev tyst en stund igen.

”They slap you like a bitch and you take it like a whore.”
”Andy!”
”Vad!? Jag har ju redan sagt att jag inte rår för det!”
”Stör du en gång till får du gå ut härifrån.”
”What a cheap perfume, I hate this room”, suckade han och gungade lätt på stolen.

”Tänker du vara tyst eller inte?”
”Tyst.”
”Bra.” Läraren fortsatte prata.

Andy var bra mycket intressantare än läraren. Jag satt och kollade på honom och försökte att inte skratta åt att han satt och gjorde fula grimaser mot mig och mot lärarens rygg när han skrev något på tavlan.

”They slap you like a bitch and you take it like a whore!” Den här gången när han sa det drog han ut hörluren ur mitt öra och reste sig sedan.

”Ut! Nu!”
”Är påväg.”

Jag slets mellan panik när jag insåg att han skulle gå och lusten att skratta för att han var så... Andy.

Han försvann ut ur rummet och jag satt och tuggade på min penna. Min mobil vibrerade, och jag väntade tills läraren suckat och vänt sig om mot tavlan igen innan jag vågade kolla.

'KOM UT OCH LEK MED MIG. I know you want to :-) /that stupid attention-whore<3'

Jag kunde inte låta bli att le. Jag kände inte igen numret, men jag fattade inte hur han hade fått tag på mitt. För det var ju klart att jag fattade vem det var.

Jag reste mig upp och gick mot dörren.

”Sebastian, vart ska du?”

”På toa”, mumlade jag till svar innan jag smet ut, möttes av Andys leende ansikte.

”Egentligen trodde jag inte att du skulle våga gå ut”, sa han när vi började gå.

”Varför inte?”
”Vet inte. Det bara kändes så bara.”

Vi kom ut på skolgården och stannade. Det var tomt, alla verkade ha lektion. Det var sådär läskigt tomt som det var på helgerna, kändes som i någon skräckfilm, som om något skulle hända snart.

Det gjorde det också.

”Så, vart ska vi?”

”Vet inte. Hem till dig?”
”Vi har redan varit där tusen gånger.”
”Två, faktiskt.”

”Whatever. Det är samma sak. Kan vi inte gå hem till dig?”
Jag skakade på huvudet, ville inte att Andy skulle se hur det såg ut hos mig. Hade jag inte lämnat ett rakblad på skrivbordet? Det var antagligen bäst att inte chansa.

”Men snääälla?”
”Nej, inte idag.”
Han suckade och drog en hand genom luggen, såg lite besviken ut. Kanske var han lika nyfiken på att se vart jag bodde som jag varit över vart han bodde. ”Okej då”, sa han – han lät till och med besviken – och bet lätt på piercingen. ”Imorgon. Hemma hos dig. M'key?”

Det skulle nog gå. Hoppades jag.

Utan att visa att jag tvekade nickade jag och Andy log igen. Det skulle funka, klart vi inte kunde vara hos honom hela tiden. Det förstod väl jag med.

”Bra”, sa han och krokade i sin arm i min.

Jag önskade att han inte gjort så. Det var ett oläkt sår precis där, och jag skulle ljuga om jag sa att det inte gjorde ont. Jag kunde ju inte säga det till Andy, för jag ville inte att han skulle veta, aldrig.

Jag försökte att inte grimasera samtidigt som jag diskret försökte vrida på mig så att det inte skulle göra så ont. Fan att sår inte läkte sådär supersnabbt – hur gammal var det, två dagar?

Andy verkade märka något, han kollade konstigt på mig. Det gjorde mig nervös, som om han visste vad det var som hände, eller åtminstone anade något. Kanske var jag bara paranoid?

”Vad håller du på med?”

”Nä, inget...”

Jag såg något i hans ögon, som om han blev irriterad över att jag verkade ljuga för honom. Sårad, kanske. Jag vägrade låta mig själv få dåligt samvete eller säga som det var till honom, att jag ville att han skulle släppa.

Han höll om min arm hårdare och jag grimaserade. ”Vad är det?”
”Jag har ett blåmärke precis där”, sa jag snabbt, för det var det första som dök upp i huvudet.

”Får jag titta på det?” Han sträckte sig efter min tröjärm och jag fick panik, drog mig loss från honom och stannade. ”Vad? Vad är det, Sebastian?”

”Det är inget allvarligt”, mumlade jag och kollade ner på marken, ”du behöver inte kolla på det.”
Tystnad. Jag kunde känna Andys blickar, de satte press på mig, men det här var något jag inte kunde prata om. Det kunde jag ju inte säga till honom, för det skulle bara leda till frågor jag inte kunde svara på.

”Du ljuger.”

Jag kollade förvånat på honom. Han kollade på mig, utan minsta lilla skymt av ett leende. Han såg rätt arg ut.

”Gör jag inte alls.”
”Gör du ju. Regel nummer ett – kolla alltid på personen du pratar med. Regel nummer två – se inte skyldig ut. Jag tycker inte du gjorde något av det.”
”Men vad du tycker och vad som är sant behöver ju inte vara samma sak.”
”Om jag säger att jag har rätt då?”
Jag lade armarna i kors på bröstet och vägrade prata mer. Jag tror att Andy förstod att han skulle få kämpa för ett svar som inte skulle duga för honom, för han stoppade händerna i jeansfickorna och nickade kort, som om han bestämde sig för något.

”Då ses vi nångång då”, sa han och började gå.

Jag blev förvånad. Vadå, skulle han bara lämna mig där?
Paniken steg, jag tog ett halvt steg mot honom och försökte ignorera hur ont det gjorde att se honom gå bort från mig.

Jag hade vetat hela tiden att det var så det skulle bli. Jag fick helt enkelt acceptera att han inte ville vara med mig mer.

”Gå inte!”, skrek jag panikslaget. ”Snälla! Jag klarar mig inte utan dig!”

Vad skulle jag göra om han inte stannade?