Give me blood meow

 ”Move your body when the sunlight dies – everybody, hide your body from the scarecrow”

Idrott. Usch. Jag var inte med, men eftersom läraren hade kommit på att man kunde ringa hem om man skolkade så gick jag dit ändå, men jag hade alltid en ursäkt till att inte vara med. Läraren godtog dem varje gång, försökte bara vagt fråga om jag verkligen inte skulle vara med då. Jag sa nej varje gång.

Två timmar om veckan var jag alltså tvingad till att sitta på en bänk därinne och få en massa bollar på mig. Basketbollar, fotbollar, innebandybollar, pingisbollar, såna där fjäderbollar man använde när man spelade badminton... you name it. I början hade det gjort så ont att få dem på mig – nu var jag antingen van eller bättre på att skydda mig själv. Jag satt bara på samma ställe i ungefär tre till fem minuter innan jag flyttade mig, trots att läraren ropade åt mig att sitta stilla, för jag störde tydligen spelen som pågick.

De dagar de inte körde något som hade med bollspel att göra – oh those glorious days... – brukade jag tycka att jag hade tur, innan de fick för sig att dra med mig in till omklädningsrummen. Oftast brukade de bara knuffa in mig i en dusch och sätta igång vattnet, så var jag blöt resten av dagen. På tisdagar var det lunchrast efteråt, så jag kunde ibland smita iväg och byta om, äta lunch om jag hade tur också. Det var väldigt sällan och väldigt länge sedan jag vågat mig in i matsalen. Det brukade oftast sluta i katastrof och utskällning från olika lärare, så det var inte värt det. Inte ens om det fanns efterrätt. Särskilt inte om det fanns efterrätt, om man tänkte efter lite.

Om man tänker på idrottslektionerna igen, på lärare överhuvudtaget, så kändes det ibland som om de alla behandlade mig som något slags psykfall, som om jag var en tickande bomb. Jag var väl medveten om varför, hur det blivit så, varför jag fick göra lite som de ville. De tyckte synd om mig, och det var nästan värre än att Anton aldrig lät mig vara.

Då kan man ju undra hur det kom sig att ingen gjorde något, för alla kunde inte vara blinda. Lärarna borde ju veta vad som pågick, men varför sa ingen något när de i klassen skulle kunna stå och håna mig i korridoren? Jag förstod inte människor, särskilt inte vuxna, och jag försökte inte ens förstå längre.

När någon ropade mitt namn kollade jag automatiskt upp och precis i tid för att få en fotboll rätt i ansiktet. Allting flimrade liksom till och jag såg stjärnor dansa framför ögonen på mig. Någon – eller några, förmodligen – började skratta. Anton och hans kumpaner, antagligen.

Trots att allting snurrade och min näsa bultade reste jag mig upp, log och ropade åt läraren att allt var bra. Hon gav killarna en ogillande blick de inte såg innan hon blåste i visselpipan för att få spelet att fortsätta. Jag satt med huvudet lutat mot väggen bakom mig och blundade.

Hon hade inte ens frågat om det var säkert att det var okej, hade inte sett orolig ut – hade inte ens kommit fram. Brukade inte lärare göra sånt, eller var det inte så att de skulle se till att eleverna mådde bra?
Ja, det var väl en underlig värld vi levde i.

På lunchrasten hade jag smitit in på en toalett och kollat hur illa jag såg ut. Det var inte särskilt illa – det gjorde antagligen ondare än det såg ut. Jag blödde i alla fall inte, och näsan var bara lite röd. Om jag hade tur skulle färgen nog försvinna inom några timmar och ingen skulle fråga om vad som hade hänt, och då skulle allt bli bra. Ja.

Efter skolan kastade jag mig iväg för att slippa möta Anton och de andra, tyckte jag kunde leva utan att veta vad de tyckte jag gjort fel under dagen och vad de skulle göra åt det. Jag ville inte riktigt åka hem än heller, så jag åkte in till stan och gick runt. Ingen skulle undra vart jag var än på ett tag, så jag brydde mig inte om att skicka ett sms till någon av syskonen. Audrienne med sin träffsäkra instinkt att hitta folk kanske visste vart jag var ändå.

Vart skulle jag annars vara, om man nu tänkte så?

Inne på en skivaffär satt Noah, en av Mikes kompisar, i kassan. Han verkade ge råd på bra skivor till ett par punkare – eller de såg ut att vara punkare i alla fall, vad visste jag om det egentligen? – och när Noah vinkade mot mig vände de sig automatiskt om mot mig.

”Det där är en kompis lillebror bara. Kom!”

Jag tog en tidning från tidningsstället och satte mig på golvet bakom kassan och började läsa medan han tog hand om sina kunder. När de gått såg han ner på mig med ett litet leende. ”Jasså du, Billie, det var ett tag sedan man såg dig här. Vad vill du?”

”Bara hänga ett tag, om det går bra.”

”Visst, mr. Armstrong”, sa han och rufsade till mitt hår. Han visste att jag hatade det, både att bli kallad det och när någon rörde mitt hår. Även om jag såg upp till Billie Joe Armstrong väldigt mycket var det inte roligt att bli kallad för någon som försökte vara som honom. Det var inte mitt fel att vi hade samma namn, minus efternamnet. Samma initialer, i alla fall. Det var inte heller mitt fel att jag hade gröna ögon och fyllde år på samma dag som honom. Jag försökte inte vara någon copycat.

Jag satt där bakom kassan och läste medan Noah tog hand om kunderna som kom och gick. Han upptäckte att jag kollade extra mycket på affischerna, och han visste hur mina väggar såg ut. ”Vill du ha dem?”

Jag nickade. ”Men jag har inga pengar med mig...”
”Äsch, det går att lösa.” Han tog tidningen från mig och läste av streckkoden, tog upp sin plånbok och lade i en femtiolapp i kassaapparaten. ”Du kan betala tillbaks nästa gång jag är hos er.”
”Schysst”, sa jag och log, stoppade ner tidningen i min väska. ”Jag måste nog gå nu.” Jag vinkade mot honom genom skyltfönstret innan jag styrde stegen mot tågstationen. Det kändes skumt att det började bli lite mörkt, fastän klockan inte var så mycket. Jag var inte rädd, inte än, men när det blev mörkt på riktigt skulle jag vilja vara hemma igen. Det hade hunnit bli ännu mörkare när tåget stannade vid min station. Bussarna hade nog slutat gå, så jag behöva gå hela vägen hem, eller se om jag kunde få skjuts. Självklart valde mobilen att dö innan jag hunnit ringa Mike – batteriet var tydligen lågt. Jag svor och bönade och bad om att den mirakulöst nog skulle börja leva igen, men nej. Jag ville bryta ihop och gråta av någon anledning, men bestämde mig för att bita ihop. Jag hade helt enkelt sett för många skräckfilmer – det fanns inget i mörkret. Inget skulle döda mig. Jag skulle klara det. Det var inte värre än att vakna (som var det värsta jag visste).

Jag tog ett djupt andetag och började gå, nynnade för mig själv för att behålla lugnet. Det var viktigt att få låttexterna rätt, inte missa ett enda ord. Om jag inte kunde något ord eller missade något var jag tvungen att börja om. Det bara blev så, men det hjälpte i alla fall, höll mina tankar sysselsatta.

En gren knäcktes bakom mig. Det kändes som om jag flög upp flera meter i luften och som om mitt hjärta slutade slå. ”Sluta fåna dig Billie”, mumlade jag för mig själv. ”Du är bara så jäkla larvig.”

Om det var något jag verkligen hatade med mig själv så var det mina rädslor. Jag var rädd för allt och inget, men mest clowner, dockor, småbarn och mörker. Allt det var ju verkligen fullt normalt, ja.

Jag trodde att jag inbillade mig de springande stegen, i alla fall tills någon grep tag i mig. Jag skrek högst antagligen när jag snubblade och ramlade med tyngden av den andra kroppen över mig, men jag kunde inte höra mig själv av någon anledning, kunde inte komma ihåg fastän det bara varit sekunder sedan. Någon skrattade.

”Aw, är lilla emoflickan rädd?”

Jag kände igen rösten och visste precis vem det var. ”Bort med dina äckliga händer från mig, Anton.”

”Nä”, skrattade han, ”inte nu.” Han höll fast mina armar mot marken. Jag försökte sparka till honom men någon höll i mina ben också.

”Svara, är du rädd för mörkret?”

”Du kan väl svara på om du är rädd för det, eftersom du har med dig alla dina kompisar.”

Något träffade min sida, närmare revbenen, och jag tappade andan för en stund.

”Men jag är inte den som skriker som en tjej eller rycker till vid minsta lilla ljud”, svarade han på det och såg fundersamt på mig. ”Nu när jag tänker på det har jag nog inte ens hört en tjej skrika så... högt. Är du verkligen en kille? Jag menar, Billie kan ju vara ett tjejnamn också, och du ser ganska feminin ut.”

Han visste om att jag inte var en tjej, annars skulle han ju vara helt jävla blåst. Eller vänta, det var han ju redan. ”Ofta du vet vad feminin betyder. I'm impressed.”

Jag såg hur irriterad han blev och det roade mig antagligen mer än det borde ha gjort. Kanske var jag extremt lättad över att det varit just dem och ingen – eller inget – annat som hittat mig. ”Vad gör ni här förresten? Ni har väl inte väntat på mig hela dan?”

”Vad vi har här att göra har du inget med att göra”, morrade han. ”Du bara råkade gå förbi. Hey, grabbar, vad sägs om att se efter om han verkligen inte är en liten flicka i alla fall?”

Jag slutade le samtidigt som ett par hurra-rop hördes. ”Ni ska ge fan i mig”, sa jag så hotfullt jag kunde. ”Ge fan i mig sa jag!”
På något sätt lyckades jag få ner Anton från mig, höll fast honom mot marken med mina ben och slog vart än jag kom åt. Jag hann kanske inte mer än fem slag innan någon drog bort mig från honom, but still. Det var inte första gången något liknande hänt, men jag var inte van vid att det hände utanför skolan – nu fanns det ingen lärare alls i närheten, ingen som kunde se och stoppa. Vad kunde någon som var ganska kort och allmänt liten göra mot fem normalstora killar som hatade honom av någon anledning?

Återigen skedde ett av de väldigt sällsynta tillfällena jag någonsin haft tur – en man som rastade sin hund såg och ropade ”Vad fan håller ni på med, va?” Anton och hans gäng försvann så fort som möjligt. Jag lyckades resa mig upp och ta mig därifrån innan mannen hann fram och kunde fråga hur det var.

Hela världen snurrade snabbare än vad den normalt brukade göra, och jag var rädd för att den skulle tippa över, välta mig över kanten. Det kändes som om den skulle göra det – som om den ville göra det.

Jag tog mig hem utan att bli avkastad från planeten och tog mig uppför de fyra trapporna till lägenheten. Det var mörkt i hallen och Audrienne kom precis ut från badrummet, undrade vart fan jag varit samtidigt som jag snubblade på ett par skor (det kan ha varit mina egna fötter också) och ramlade, sedan blev allt svart.