Give me blood meow

 ”You're the only one that wore your seatbelt – we're the only ones that cried”

Audrienne~

Jag satt med benen uppdragna i en fotölj och såg på Billie. Han såg så söt ut, som om han sov. Han var fruktansvärt söt, min lillebror. Det var bara det att han inte gillade att höra det.

Just då var det som om det inte fanns ett enda problem i hela världen, som om han var helt lugn. Som han var för flera år sedan, innan olyckan.

Mike satt i soffan med Billies huvud i sitt knä, strök honom lätt över håret, och Brendon gick fram och tillbaka genom vardagsrummet. Det syntes väldigt tydligt att han var rätt förbannad, om man visste vad man skulle kolla efter. Bortsett från stegen fram och tillbaka, samma vända, om och om igen.

”Den jävel... som har rört honom... han...” Tecken två: Han kunde knappt prata, som om det var så mycket han hade att säga just då.

”Brendon, vi vet inte vad som hänt. Vi kanske... måste vänta. Billie kan säkert förklara det hela.”

Tecken tre: Han skrattade och blev sarkastisk. ”Ja, för Mike, han kommer verkligen berätta sanningen.”

”Varför inte?”
”För att ingen vill erkänna att den blev nitad. Tror du, på fullaste allvar, att han inte kommer komma med någon helt sjuk ursäkt som vi förväntas tro på?”

”Man kan ju alltid hoppas”, muttrade Mike och såg ner mot Billie.

Jag suckade och lutade ansiktet mot knäna samtidigt som dörren öppnades och David kom in. ”Jag kom så fort jag kunde”, sa han och lade en hand på min axel, kramade lätt. ”Vad har hänt?”
”Ser det ut som om vi vet vad som hänt?”, frågade Brendon irriterat.

”Man vet ju aldrig”, svarade David lugnt och mötte Brendons blick. ”För övrigt frågade jag inte dig – du är ju ganska efterbliven så.”

Mike stönade och jag slog undan hans hand, reste mig upp för att kunna stå mellan dem. ”Fan, inte nu! David, skärp dig.”

”Vem fan tror du du är då, min mamma eller?”
Jag ville så gärna slå honom eller säga något i stil med att nej, för hans mamma hade inte tyckt om honom och stuckit, men jag var väl bättre än så. Istället suckade jag och skakade på huvudet, strök undan den rosa luggen från ögonen. ”Nej, men är det verkligen värt att tjafsa nu?”

”Han får ju för helvete skylla sig själv.”
”David.” Rösten var ganska svag, men ändå kunde alla höra den och vrida blicken mot Billie som öppnat ögonen och log blekt. ”Håll bara käften.”

(Billie~)

Allt snurrade fortfarande i mitt huvud, men det var inte alls lika mycket som innan. Jag kände inte igen mig först, kom inte ihåg hur jag kommit dit – allt jag visste var att ingen såg att jag vaknat.

Det tog inte alls lång tid innan allt kom tillbaka och jag förstod vad David och Brendon tjafsade om. ”David. Håll bara käften.”

Trots att jag själv hörde hur svag min röst var och inte ens visste om jag lyckades le verkade de höra mig i alla fall, vände blickarna mot mig. Audrienne såg lättad ut och log mot mig. Brendon såg närmare förbannad ut, men jag trodde inte ilskan var riktad mot mig. Eller? Mike såg också lättad ut – han såg rolig ut från mitt perspektiv, eller så var det bara jag som inte orkade ta något särskilt seriöst – och David såg ut som vanligt. Ett snett litet leende som oftast inte betydde något bra. Men han log ju i alla fall, och då var man väl glad.

Jag hatade att man aldrig visste med honom. Jag visste att han antagligen var lika trasig som alla andra, men han valde bara att inte visa det. Det gjorde ont, på något sätt. Damn, jag borde inte oroa mig för honom – han var vuxen, var 25 år gammal. Och han hade Mike. Mike skulle alltid finnas där, det visste alla.

”Och vem tror du du är då? Min pappa?”

Jag lyckades sätta mig upp med lite hjälp från Mike, drog fingrarna genom håret. ”Nä. Jag tror inte jag är någon alls, faktiskt.”

Trots att tonfallet var skämtsamt så var det precis så jag menade. Det blev tyst och jag önskade att jag kommit på något annat att säga, men nejdå – psykfallet Billie var ju tvungen att säga konstiga saker, och så var det bara.

”Billie, vad hände egentligen?”
Jag borde berätta sanningen. Det borde jag verkligen. Men att jag borde betydde varken att jag ville eller faktiskt gjorde det. ”Ingenting.”

Egentligen hade jag inte trött att de faktiskt skulle tro mig, men jag kunde inte låta bli att bli sårad över att de visade det så tydligt. Brendon slog ut med händerna och vände sig bort med en blick som skrek ”vad var det jag sa?”, Mike blundade, Audrienne bet sig i läppen, och David var den enda som såg normal ut. ”Allvarligt, det är sant.”
”Pfft – det hade verkar mer trovärdigt att påven har kjol”, sa Brendon irriterat och såg på mig.

”Du vet ju verkligen allt, eller hur? Tänk om han har det?”
David frustade till. ”Det där var precis vad jag menade! Brendon är inte den skapaste kniven i lådan och borde därför inte få uttala sig.”

Jag var helt säker på att Brendon skulle ha flugit på honom och inte Audie stått ivägen. ”Men kan du sluta vara så jävla omogen eller?”
”Well well, look who's talking!”

”Håll käften David”, sa jag och Mike samtidigt.

”Ärligt talat är jag ganska trött. Är det okej om jag går och sover?”
Audrienne suckade uppgivet och drog fingrarna genom luggen. Hon hade nog insett att de inte skulle få sanningen just då. ”Gå bara.”
Jag reste mig upp och lämnade rummet, gick till mitt eget rum. Eller, rum och rum, krypin. Jag gillade det i alla fall – litet, mysigt, mörkt och stökigt. Och med en massa affischer på väggarna. Jag borde ta ner alla och arrangera om dem igen.

Utan att orka tänka normalt – som om jag någonsin gjorde det, alltså – slängde jag mig på sängen och somnade relativt snabbt för att vara jag.

Vanlig dag. Det var en helt vanlig dag. Jag och David bråkade om vad som skulle få spelas i bilen. Klart att det skulle vara Green Day. Varför fattade inte David det?

Mamma sa åt oss att vara tysta. Pappa trummade irriterat på ratten. Vi höll inte tyst.

Vid nästa korsning vände sig pappa om och sa åt oss att hålla käften. Vi vände oss genast mot honom och sa att man inte fick säga så till sina barn. Mamma försökte få oss att lugna oss och få pappa att vända sig om mot vägen igen. Han vände sig bort från oss efter en stund och svor en massa på engelska. Jag förstod vartenda ord. Han satte igång radion. Jag och David satt och surade, höll tyst båda två. Pappa började köra igen, såg bilen för sent. Svor igen.

Krasch. Bang. Skrik.

Mörker.

Jag vaknade med ett ryck, försökte andas. Trycket över bröstet kändes fortfarande, som om jag satt i bilen igen och kastades mot säkerhetsbältet. Jag gned lätt med händerna över trycket, väntade på att det skulle försvinna. Det brukade göra det, jag visste om det.

”Det är ingen fara”, sa jag till mig själv, blundade och nickade. ”Du lever fortfarande, och du är i ditt rum. Det är... ingen...”

Jag började gråta. Jag ville inte att någon skulle vakna och höra mig, komma in och fråga hur det var, så jag tryckte ansiktet mot kudden och försökte vara så tyst som möjligt.

Sex år senare, och inget hade ändrats. Inget alls. Känslan av att jag också skulle ha dött – borde ha dött – fanns kvar och var densamma. Jag skulle aldrig glömma när de berättade vad som hade hänt efteråt, när jag inte kom ihåg, att mamma och pappa aldrig skulle vakna igen. Jag kom ihåg hur jag skrikit och letat efter dem, innan Mike hann ifatt mig och bar mig därifrån.

Jag hade varit så nära, så nära...

Det tog en stund för mig att bli lugn, och jag låg vaken länge efter det. Till slut somnade jag av ren utmattning, och då hade det redan börjat ljusna utomhus. Min sista tanke var att fan, jag skulle ha dragit ner rullgardinen, men då var det redan för sent att orka göra det.