Give me blood meow

”I'm not ofuckingkay”

”Billie? Gud, du känns varm. Mår du bra?”
Jag försökte vakna till, se på Audie. ”Jag vet inte.”
Hon bet sig lätt i läppen och såg oroligt på mig. ”Vadå vet inte?”
”Jamen jag vet inte, har ingen aning. Vaknade ju nyss.”
Han strök mig över pannan och jag blundade. Hon kändes liksom sval och det var skön. Lugnande på något sätt. ”Orkar du gå till skolan?”
Jag borde verkligen nicka eller säga att jag orkade, för min egen skull, men nu hade jag ju chansen att få strunta i det, skita i allt. Jag skakade därför på huvudet och gosade in mig lite i täcket.
”Då ringer jag skolan då. Vill du att jag ska stanna hemma med dig eller något?”
”Nä, det är lugnt.”
Ensam hemma i lägenheten hela dagen? Jatack!

Det bästa som fanns att göra när man var ensam hemma och ”sjuk” var att ockupera soffan. Normalt sett hade jag satt på så hög volym som möjligt, skriksjungit med och hoppat runt, men istället låg jag och kollade på en massa tv-serier. Eller egentligen en massa avsnitt på en serie. Det spelade ingen roll att jag redan sett samma säsong minst fem miljoner gånger.
Vid tolv kom Mike hem. Då hade jag lyckats somna och hade sovit en stund, så han väckte mig, höll upp en vit plastpåse som luktade mat. ”Lunch. Takeaway. Hungrig?”
Jag nickade och flyttade på mig för att ge plats åt honom. Vi åt under tystnad, såg på tv:n och karaktärerna som pratade, gjorde saker. Som om de levde sina liv i den lilla tv-apparaten utan att veta om att vi såg allt.
Tänk om vi också levde i en tv-serie, utan att veta om det. Som i den där filmen... vad hette den nu igen?
Jag var så upptagen med att komma på namnet att jag inte märkte att Mike sagt något, inte förrän han petade på mig med foten. ”Hallååå? Jorden anropar Billie?”
”Oj förlåt. Vad sa du?”
”Jag frågade hur du mådde, om allt är bra.”
Truman Show. Så hette den ja.
”Jadå. Jag mår bra.”
Han höjde på ena ögonbrynet. ”Really?”
Jag hade chansen att berätta allt. Mike var den man alltid kunde prata med, oavsett vad det än rörde sig om. Han skulle verkligen lyssna och göra vad han kunde för att hjälpa.
Mike, jag är åt helvete. Jag fortsätter drömma om det som hände för länge sen nu. Jag vill inte erkänna det, för jag vill inte gå i någon jävla terapi, behöva prata ännu mer om det än vad jag redan gjort. Och skolan? Helvetet på jorden. Jag vill orka, jag vill bli bra, jag vill inte att ni ska se mig som något psykfall. Lärarna kan ju gärna sluta med det, nu när jag tänker på det.
”Really.”
”Jag tror dig inte.”
”Så förvånande.”
”Visst är det? Men allvarligt – du kan inte bara komma hem som du gjorde och tro att vi inte ser att något har hänt. Vi blir ju oroliga, fattaruväl.”
”Det gör jag inte heller, men...” Jag suckade, drog upp fötterna i soffan och lade armarna om benen. ”Det är bara det att...”
Tystnad. ”Du vet att du kan lita på mig va?”, frågade han och drog en hand lätt genom håret, såg på mig.
Jag nickade. ”Det är bara så svårt att prata om... det.”
Han nickade, han med. ”Jag förstår. Men du pratar med mig när du vill, när du är redo, eller hur?”
Just då försvann min röst och jag kunde bara nicka igen, men det gjorde inte så mycket.
Mike, jag orkar inte ha något gay-moment, men jag älskar dig. Seriöst alltså.
”Bra”, sa han och log tillbaks, reste sig upp. ”Måste till jobbet igen nu, innan gamlingarna saknar mig för mycket. Klarar du dig?”
”Jadå.”
Jag är ju hemma.

Om jag skulle prata med någon skulle det vara med Mike, och det var kanske dags nu. Jag kunde inte ta hur mycket som helst, och vad hände om han kunde hjälpa till? Tänk om saker och ting faktiskt skulle kunna börja gå uppåt igen?
Jag samlade mod till mig hela dagen och väntade till efter maten. Det var hans tur att diska – turligt nog för mig – och alla brukade gå och göra sitt om det inte var deras tur, inte hänga kvar i köket. Det var samma sak den kvällen, så jag hoppade upp på köksbänken och började prata. Jag berättade om hur fel det blivit i skolan. Hur Anton, som varit min allra bästa kompis en gång i tiden, sakta men säkert gått från att vara livrädd till att ha kommit fram till att anfall är bästa försvar. Inte för att jag någonsin gjort något mot honom för att provocera eller något alls, men ändå. Det hade bara blivit så.
Allt jag gjorde var att vara med om en olycka och halvt förvandlas till psykopat, enligt vissa. Typ alla. Jag förstod dem, varför de tyckte så. Titta, där kommer Billie-utan-föräldrar, Billie psykfallet. Han som ville dö och försvann från skolan i typ månader, ni vet?
”Nej, jag är inte okej. Jag vet att du kommer prata med David som för det vidare till Audie som snackar med Brendon, men det gör ingenting. För jag litar liksom på er ändå”, avslutade jag det hela med och såg upp från mina händer jag suttit och pillat med under hela tiden, hade inte vågat se på Mike.
Han stod en lång stund med händerna på diskbänken och bara såg på mig innan han kom fram och gav mig en kram. En sån där kram som sa att allt skulle bli bra, att jag inte var ensam, att han som var tjugofem och jättestark skulle skydda mig. Och det kändes faktiskt bra.
Det gjorde faktiskt ingenting att alla snart skulle veta, för det viktigaste för mig var att jag vågat berätta för dem precis som det var, att nej Billie är inte okej. Billie är rädd och liten, och han är lika jävla lost som han var för sex år sen.
Det kändes bra att faktiskt få erkänna det, att äntligen få låta ridån gå ner. Det fanns inget att dölja, inte längre. Nu skulle väl allt vända och gå uppåt igen, eller hur?
Jag vågade inte hoppas på annat.