Give me blood meow

Originaltitel: Billie, 14: Vem är jag egentligen?

 Jupp, jag gillar att byta namn på saker.

Så, hej! Nu bestämde jag mig för att börja skriva på den här. Till alla som läste den förra välkomnar jag tillbaks och bugar en del. Till alla som inte har någon susning om vad det här är - jag hoppas verkligen att ni kommer gilla det i alla fall C: *bugar ännu mer*

 

För er som läst den vet att den förra version var usel med uselt språk och allt var uselt och hände för snabbt. Jag kommer göra lite ändringar - inga jättestora grejer, men saker som antagligen kommer märkas lite. Yeah, just wanted to tell you that.

 

Nu välkomnar vi den nya novellen ut på röda mattan med en massa applåder och fyrverkerier.. Let's get the show started...

 (...jag har verkligen tråkigt okej ;w;)

 

~~

 

 ”Paint yourself a picture, something perfectly obscured, to hide away the messes, behind yor manicure”

 

Tänk dig att du ser en pojke. En helt vanlig tonåring. Tänk dig att hans hår är svart, att hans ögon är gröna, att han är kortare än de andra i klassen, att han kanske ser lite annorlunda ut – jämfört med de andra, alltså. Jag kan lova dig att det inte är något fel på honom, bli inte rädd nu! Ser du honom framför dig? Bra. Mycket bra.

Tänk dig då en helt vanlig skola. En skola som är som vilken skola som helst. Du ser en massa elever, helt vanliga elever. Det är inget fel på dem heller. Eller jo, deras fel är att de ser fel hos andra, där felen inte ens existerar.

Kommer du ihåg pojken? Se honom där. Se honom gå genom korridorerna. Kan du känna hur rädd han är? Han är skräckslagen, livrädd, kan tänka på tusen andra ställen han heller skulle vilja vara på, än just där på skolan.

Åh, såg ni det där? Såg ni de där killarna, de som ropade något? Hörde ni vad de ropade?

”Jävla emo!”

Vet ni varför? Vet ni varför de ropade så? De är rädda. De är inte annat än fega små idioter som hittat ett fel som inte finns på pojken. Nu har det gått så lång tid att han tror på felet. Hela han är fel, har alltid varit, skulle alltid vara.

Ser ni inte? Låtsas att ni, som lärare, befinner er i korridoren, där detta ropas. Vad skulle du ha gjort? Skulle du ha kollat vem som sa så, vem som fick höra det, vad skulle du ha gjort sen?

Du sitter och tänker att du skulle ha stoppat det på något sätt, ringt hem till deras föräldrar eller något. Ja, du tänker så nu, men det är vad du inte skulle ha gjort.

Jag vet, att hade du varit där, hade du slagit dövörat till och låtsas som om allt var perfekt. Inte ens om de killarna tagit tag i pojken och tryckt upp honom mot väggen, slagit honom, sparkat honom, hade du gjort något.

Välkommen till verkligheten. Tro mig, jag vet.

Jag vet, för jag var den där pojken.

 

”Do you have the time to listen to me whine, about nothing and everything all at once?”

 

”Billie?”

Jag tryckte ner ansiktet mot kudden. Fan, jag ville inte vakna. Förstod Audrienne inte det? Det var tredje gången hon var där inne på mitt rum den morgonen.

”Kom igen, upp nu. Du kommer sent, och hur roligt är det?”
Inte alls, faktiskt. Inte när Anton får för sig att man behöver straffas för att man kommer sent när han själv är sen alla dagar i veckan.

”Tvinga mig inte att hämta Brendon.”
”Jag har ont i halsen.”
”Hur många gånger har du försökt med den den här veckan?”
”Jamen jag har ju det.”
”Bevisa det.”
”Hur?”
”Det får du komma på själv.”
Jag satte mig irriterat upp. ”Okej, jag är vaken!”
”Bra!” Hon klappade mig på huvudet innan hon lämnade rummet.

Somna om, eller vakna till. DET, var den stora frågan.

 

Efter ett drama där David och en smörgås hade huvudrollerna gick jag med tunga steg mot skolan. Det var inte så långt bort, max tio minuter om man gick. Sju om man gick genom parken.
Synd att de fattat det där nu. Att man gick där för att slippa. Nu slapp man inte. Det slapp man inte ens om man tog den andra vägen, för de visste hur man lurade en. Man kunde ju ta världens omvägar och snurra runt på gatorna i timmar, men de hittade en alltid ändå.

Eller ja, det var på eftermiddagarna sådant hände. Morgonen var den lugnaste tiden på dagen. Man kunde få gå lugnt, även om fötterna var betongklumpar. Jag kunde få gå helt ensam med mina converse och känna mig ensam och allt var bra då. Bara man inte tänkte, bara man inte oroade sig för vad som skulle hända under dagen, då skulle allt vara bra.

Så, jag gick där och försökte att inte tänka. Sparkade till en burk som låg på marken, hade händerna i jeansfickorna.

Fick inte tänka.

Jag kom fram till skolan och hjärtat slog så hårt att det gjorde ont. Det kändes som om mina ben darrade, men det kunde ju ha varit en illusion också, jag visste inte. Fick inte tänka på det. Jag upprepade hela tiden för mig själv att jag inte fick tänka, som om jag skulle ramla av den tunna linan jag balanserade på då. Det fick inte hända, Anton skulle inte få se mig falla igen.

Fast, vem kunde jag lura? Jag föll varje dag. Det visste både han och jag och hela klassen. Hela skolan kanske också. Eller i alla fall alla i åttan.

Man kan falla på flera olika sätt, mentalt och fysiskt. Jag gjorde oftast båda varje dag, från måndag till fredag, och lite mellan lördagsmornar och söndagskvällar också. Nätterna också, om man tänker efter riktigt noga.

Rent tekniskt otekniskt sett levde jag i ett stort svart hål som drog mig allt längre och längre ner för varje dag som gick. En bottenlös brunn.

Det var fullt med folk i korridoren, det hade antagligen inte ekat där på hela terminen. När man gick i åttan kände man sig stor, speciell liksom, bland de äldsta på hela skolan. Sexorna vek undan för en på skolgården och lät en mer än gärna ställa sig framför en i matkön. Jag? Jag var inte speciell alls. Och för övrigt var jag mer rädd för sexorna än vad de var rädda för mig.

Jag gick så snabbt jag kunde mot mitt skåp, försökte komma på redan på vägen dit vad vi hade, när vi började och hur många minuter det var kvar. Jag skulle ha sex minuter att komma fram, öppna skåpet, ta ut mattegrejerna, stänga skåpet och skynda mot klassrummet. Hade jag tur skulle läraren vara lite för tidig, men jag kunde inte hoppas. Jag visste att när man hoppades fick man otur, eller om det bara var mig det gällde.

Någonstans i mitt huvud måste jag ha varit så dum att jag hoppades, för Anton stod redan vid mitt skåp och väntade med ett fult jäkla äckligt leende som jag inte fattade att någon kunde gilla. Jag försökte koncentrera mig på musiken i mina öron, bita ihop. Idag skulle han väl inte göra något, eller?

Jag kunde inte komma ihåg vad jag gjort eller sagt när han knuffat in mig mot skåpen, men mer än så var det inte. Well, det hade kunnat vara mycket värre.

”Små emojävlar som du borde inte få existera”, hade han morrat och spottat, men missat mina skor med flera centimeter. Jag ville håna honom för det, men det kanske var lika bra att jag höll tyst. Jag behövde inte fler blåmärken att förklara för mina syskon.

Panik. Ångest. Tänk om de visste, egentligen. Tänk om de visste om allt som hände i skolan. Tänk om de inte förstod varför jag inte kunde prata med dem.

Jag fick kontrollera mig för att varken springa till klassrummet eller springa därifrån. Mina syskon betydde världen för mig – de fanns alltid där, och egentligen skulle jag nog kunna berätta vad som helst för dem. Men nej, det gjorde jag inte. Det kändes inte som om det skulle tas så bra, och det sista jag ville var att mina äldre bröder blev inspärrade någonstans. (De borde kanske sitta på mentalsjukhus, om man tänker efter. Jag var glad över att de inte gjorde det.)

I klassrummet kunde man sitta med åtminstone en hörsnäcka i örat, för läraren sa ingenting då. Hon lät mig sitta någonstans och bara lyssna, arbeta tyst för mig själv. Hon var den enda som lät mig göra det, och därför gillade jag mattelektionerna ändå, fastän jag inte var särskilt duktig på det. Jag var inte särskilt duktig på något alls, men det var ingen som brydde sig om det – bara jag blev godkänd var jag nöjd. Det räckte liksom.

Sudd och små pappersbitar träffade mig här och var ibland. Jag försökte bara se till att de inte fastnade i håret, men annars brydde jag mig inte. Jag kunde inte rå för att de var så omogna som satt och kastade saker. Det gjorde ju ändå inte ont så...

Läraren hade gått ut från klassrummet för en liten stund, antagligen bara för att hämta något, och då passade Anton på att våga sig fram. Istället för att ta den hörsnäckan jag inte använde tog han ju den jag faktiskt hade, och det gjorde ont. Dels var han inte särskilt försiktig, brydde sig nog inte heller om att vara det, men det gjorde ont psykiskt. Alla ljud i klassrummet verkade helt plötsligt högre, öronbedövande. Mina händer började skaka och jag behövde få tillbaks musiken.

”Vad fan är det här för jävla skit? Det suger ju!”

”Ska du säga, som lyssnar på saker som är minst tusen gånger värre”, fräste jag och tog tillbaks hörsnäckan, stoppade båda i öronen. Det var väl ett av de sällsynta tillfällena jag hade tur – läraren kom tillbaks innan Anton hann göra eller säga något. Jag såg att han gjorde ”I'm watching you”-tecknet med fingrarna mot mig, och jag kunde inte låta bli att undra över hur barnslig och sjuk i huvudet han antagligen var.

Eller var det bara mig det var fel på? Kanske var han den normala, var som man skulle vara. Jag? Vem var jag då? Jag visste inte längre.