Give me blood meow

Soundtrack till inlägget.

Det har inte gått sådär jättelång tid sen han dog, men det gör precis lika ont. Alla säger att det kommer gå över, bli bättre, att allt jag behöver är tid. Jag tror inte en sekund på det.

Jag varken ville eller behövde gå till skolan de sista dagarna som var kvar, ville inte möta klasskompisarna. Jag gav mamma min skåpsnyckel och bad henne att slänga allt som fanns i det. Hon frågade inte om det verkligen inte var något jag ville spara, utan gjorde det bara.

Det gjorde så ont att tänka på honom att jag slutade använda hans namn. Jag försökte att inte tänka på honom alls, men det var i princip helt omöjligt. Han fanns till och med där på ett eller annat sätt när jag sov.

De hade sagt att det var självmord, men jag trodde inte på dem. Jag tror dem fortfarande inte. Han hade ingen anledning att ta livet av sig, och han skulle ju inte lämna mig.

Begravningen är imorgon, men jag vet inte om jag ska gå. Vet inte om jag klarar av det. Mamma säger att jag inte måste om jag inte vill. Nu passar det tydligen att vara den mamma jag skulle ha behövt för flera år sedan. Krävde det ett dödsfall för att hon skulle inse att jag inte klarade mig själv?

Jag hoppas i alla fall att han förstår om jag inte dyker upp, att han inte blir sårad. Han vet nog att jag skulle ha gått om jag orkat.

Jag lyfter på huvudet och kollar fundersamt ut genom fönstret. Det är första gången jag är ensam hemma sedan Det Där hände. Mamma är och handlar, och hon hade sagt att jag fick ringa om det var något, men det är ganska lugnt och jag är ganska okej, faktiskt.

Jag vrider lite på huvudet och ser på Andy som står i dörröppningen. Jag hade vetat hela tiden att han skulle komma någon gång, berett mig på att det skulle göra ont att se honom. Det gör inte ont alls. Han håller ut armarna mot mig, och jag reser mig upp för att gå fram till honom, till hans famn. Jag blundar några sekunder, bara känner hans armar om mig.

”Jag saknat dig. Allting blev tusen gånger svårare utan dig.”

Han ser på mig med sorgsna ögon, som om han vill säga förlåt. Jag skakar på huvudet.

”Var inte ledsen. Allt kommer ordna sig.”

”Bitch, please”-blicken jag får lyckas få mig att le för första gången sedan han försvann. Han sneglar mot något bakom mig, och jag vet vad. ”Jag har skrivit ner allt som hänt, både för att bearbeta det och för att minnas. Jag vill inte glömma dig, förstår du – det skulle nog göra mer ont än vad det redan gör.”

Jag suckar. ”Jag vet inte vad jag ska göra längre, för jag vill inte leva utan dig. Är det okej att dö då?”

”Jag skulle ha gjort det.”

Jag nickar.

”Vill du verkligen det?”

Jag nickar igen.

Han tar min hand och leder mig ut från rummet. Mina fötter känns mekaniska, som robotar. Jag bestämmer inte över dem längre.

På något sätt vet jag nog redan vart vi är påväg – han känner mig tillräckligt bra för att veta vad jag vill, och jag känner honom tillräckligt bra för att veta om det.

Vi kommer fram till bron över floden de hittat honom vid. Jag undrar vad som hade hänt egentligen, men på något sätt vill jag nog inte veta heller. Det är inte viktigt nu, inte längre.

Han ställer sig upp på kanten och jag följer efter. Vi står och kollar ner mot vattnet en liten stund.

Ett slags lugn kommer över mig, och jag vet att allt kommer bli bra nu.

”Är du rädd?”
Jag skakar på huvudet. ”Nej, inte alls, men...” Jag kollar ner mot våra händer.

Han kramade min hand. ”Hoppar du, hoppar jag.”
Jag nickar och ser ner på vattnet igen. Det är nog tillräckligt grunt för att jag kanske ska slå ihjäl mig, men samtidigt såpass djupt att jag antagligen skulle kunna drunkna, om jag slår i huvudet. Det spelar ingen roll. Jag blundar innan jag tar ett djupt andetag och tar sats.

Det finns inget att vara rädd för, inte längre. Jag har varit med om det värsta som kan hända, och jag har även varit med om den allra finaste känslan i hela världen – att bli accepterad och älskad av någon som tog mig för den jag var. För en gångs skull dög jag precis som jag var. Nu finns det inget mer att göra – eller, inget mer jag vill göra. Inte utan Andy. Det finns ingen framtid utan honom, och jag vet om det.

Jag är inte rädd. Inte när jag vet att han väntar. Jag kommer att tänka på den där gången när vi pratade om att hoppa från gungor och höghus, och det här är frihet för mig. Jag är fri de sekunderna jag är i luften.

Du och jag, Andy. Nu, och för alltid.

Slut~