Give me blood meow

”Sebastiaaan, vakna.” Något strök över min kind, bara alldeles lätt. Som en fjäril.

Jag stönade och vände mig om, försökte dra täcket över huvudet. ”Låt mig få sova”, mumlade jag otydligt och blundade hårdare.

”Men vi måste upp nu.”

Juste. Skolan. Usch. Kunde vi inte stanna hemma istället? Vi hade ju stått ut en vecka och varit hemma annars också, så vad spelade det för roll? Ingen skulle ju precis sakna oss.

”Fast vi kanske kan stanna en liten stund...”

”Bestäm dig”, mumlade jag samtidigt som Andy lade armarna om mig.

Det var tyst ett tag. ”Sebastian... hur mår du?”

”Jag vet inte”, sa jag och drog täcket tätare om mig själv, frös trots Andys värme. ”Har ont i huvudet.”

”Vill du ha någonting, en huvudvärkstablett eller nåt?”

Hans händer kändes ovanligt kalla, eller var det jag som var väldigt varm? Jag visste inte. Antagligen var det jag.

Skolan. Även om jag kunde få honom att hämta en tablett till mig så kände jag mig trött och stum i hela kroppen och frös. Jag trodde inte han skulle låta mig gå om han kände att jag var varm – kanske hade han redan märkt det – och skulle jag verkligen orka med skolan? Det var knappt att det gick när jag inte kände mig såhär.

”Jag tror inte jag orkar gå till skolan idag”, mumlade jag utan att våga kolla på honom.

Det blev tyst igen. ”Vill du ha något, vad som helst?”

”Förlåt.”

”Det är inte ditt fel, det här”, sa han och strök mig över håret igen. Jag försökte ignorera tårarna som steg i mina ögon.

På något sätt måste det ju vara mitt fel, eftersom det var jag som blivit sjuk. Det sa jag inte, för han skulle bara ha sagt emot, säga att det inte alls var sant. Kanske hade han rätt, men jag ville inte tänka så.

Jag lät honom pyssla om mig den dagen, fastän jag fick dåligt samvete över det. Han missade ändå skolan för min skull, även om han inte ville dit. Det var ju meningen att man skulle gå till skolan och lära sig saker fastän det fanns folk som gjorde det så sjukt svårt, och ärligt talat var jag rädd för att Andy skulle vara borta såpass mycket att de började undra. Det hade bara gått en dag och jag hade redan såna överdrivna tankar, ja.

”Andy”, sa jag när jag vaknat dagen därpå och fortfarande mådde dåligt.

”Vad är det? Jag kan hämta det. Vill du ha vatten?”
”Andy.”

”Något att äta?”

”Andy.”

”Vad?”

”Du vet om att du måste till skolan, va? Jag... jag kan inte låta dig missa det för min skull. Jag bara... jag kan inte det.”
Det blev tyst. Jag mötte hans blick, såg alla orden han ville säga men inte kunde. Eftersom han var tyst så länge fortsatte jag prata.

”Jag klarar mig själv, och du... du kommer också klara dig. Det vet jag. Jag kommer få så mycket dåligt samvete om du stannar hemma med mig, och jag är kanske sjuk veckan ut.”
Andy kollade bort, bort från mig. ”Men tänk om du blir sämre då...”
”Det blir jag inte.”

Han lyckades få stanna en dag till. På onsdagen försökte jag vara mer bestämd, och han gick. Han verkade inte sur i alla fall, inte efter att jag bett honom komma hem på lunchrasten – som alltid var värst i skolan – istället för att hänga kvar där. Då kunde han ju kolla till mig också, slippa oroa sig.

Det var gulligt att han brydde sig, så gulligt att jag inte kunde låta bli att hålla honom kvar en stund och bara krama honom. Han fnissade till innan han gick, vände sig om och vinkade när han kommit en bit.

Jag låg på soffan och slökollade på film, försökte att inte kolla på klockan för ofta, inte tänka för mycket på Andy. Inte oroa sig. Jag fick inte tänka på vad folk eventuellt gjorde mot honom precis just då, vad Tobias kunde tänkas säga, för då skulle det väl sluta med att jag ringde honom eller kämpade mig iväg till skolan ändå, fastän jag verkligen inte orkade.

Det var uttröttande att inte tänka och det slutade med att jag somnade där på soffan mitt i någon scen på en film jag inte ens kunde komma ihåg namnet på. Jag kom bara ihåg att Andy halvt burit ner mig för trappan och satt mig i soffan för att jag bett om det och hämtat en massa filmer – det var den gulligheten som fått mig att tvinga honom att stanna en stund, hålla honom kvar genom att kramas. Jag ville inte smitta honom, så jag hade låtit bli att kyssa honom, fastän det var precis vad jag ville göra.

Jag vaknade av att jag hörde dörren och antog att det var Andy. Han kom in i vardagsrummet och log mot mig när han såg att jag var vaken, lyckades mosa in sig så att han inte ramlade ner från soffan och kramade mig. Jag visste inte riktigt hur jag skulle tolka att han inte sagt hej, att han bara kramades sådär. Hade något hänt?

”Hur är det?”, mumlade jag och besvarade kramen.

Han var tyst en stund. ”Det är bra”, sa han och gömde ansiktet mot mitt hår. ”Hur är det med dig då?”

”Lite bättre kanske.” Jag bet mig lätt i läppen och funderade på om jag skulle fråga alla de frågor jag verkligen ville fråga, men samtidigt så visste jag inte om jag ville ha något svar på dem, visste inte om jag ville veta exakt allt. Men var det värre att vara nyfiken än att inte veta? ”Var de mycket hemska mot dig?”

Jag visste inte hur jag skulle tolka tystnaden som följde. Jag ville så gärna tro att de accepterat honom, att han sagt att han inte tyckte om mig längre eller något, vad som helst, bara de inte gjort något mot honom.

”För hemska var de inte”, mumlade han och strök mig över ryggen.

Jag visste inte vad jag skulle svara på det. Jag störde mig lite på att jag hade svårt att hitta ord just då, när jag inte brukade ha det med just Andy. Det var alltid så lätt att bara prata. Det var som om en förmiddag ifrån varandra hade skapat ett avstånd mellan oss, och som vi nu behövde komma på hur vi skulle ta oss över det. Allt var mitt fel – hade jag inte blivit sjuk hade avståndet inte funnits – och jag var fortfarande trött. Jag orkade inte känna mig värdelös ovanpå känslan av att något var fel.
Jag blundade och lät huvudet falla ner mot kudden igen, kramade hårdare om Andy i något hopp om att fysisk närhet skulle kunna minska avståndet jag trodde mig känna mellan oss. Jag hoppades så intensivt på att jag inbillade mig alltihop, att Andy skulle le och säga att allt var bra.

”Vill du ha något?”, frågade han istället, strök mig lätt över kinden med lätta fingrar. ”Är du törstig, hungrig?”

”Jag vet inte”, mumlade jag. Jag visste inte själv om mitt svar betydde att jag verkligen inte visste eller om jag var mig själv och inte ville äta och därmed mådde något bättre. Egentligen mådde jag ju inte bra, men var mig själv kanske.

”Jag tror det är bra om du i alla fall dricker något.” När han gjorde en ansats till att resa på mig kramade jag honom ännu hårdare, tvingade honom att stanna med mig i soffan. Jag kände för att gråta när han trasslade sig loss från mig, även om han log mot mig. Som om ingenting var fel. Jag hann se den där skymten av sorg i hans ögon innan han vände sig bort. Det var vad som fick mig att trycka ansiktet mot en soffkudde och gråta tyst och stilla, önska att saker och ting inte var som de var.

Andy, varför pratade du inte med mig? Jag förstår det fortfarande inte, varför du inte ville säga hur illa det var. Jag ville skrika åt dig att inte spela tuff, inte vara någon jävla martyr, för det gjorde så ont att du inte sa något. Samtidigt så förstod jag dig på något sätt, även om det var så jävla jobbigt att jag nästan önskade att du skulle stanna kvar i köket, vågade inte möta din blick. Din blick som kunde skära genom metall, som kunde se rakt igenom mig. Kunde se allt.

Du sa att du litade på mig, men varför pratade du inte? Du vet att jag skulle ha hatat alla jävlar i skolan tillsammans med dig. Ja, hatat dem ännu mer än innan. Om det nu var möjligt.

Vi visste fortfarande inte vad som skulle hända, hur illa allt skulle bli. Vi visste inte att allt skulle kastas om igen, hela vår värld skulle vändas upp och ner. Som tärningar.

Precis som tärningar.

Edit; HAHAHAHAH bevis på att jag är sämst - märkte inte att jag råkat skriva Kapitel 16 istället för 26, och när jag skulle ändra det via mobilen blev det bara 6... ALLTSÅ ÅH JAG ORKAR INTE HAHAHAHA </3