Give me blood meow

Jag ville stanna hemma resten av veckan. Jag ville aldrig mer till skolan, fick panik och ångest bara av att tänka på det.

Vi satt och pratade om det där i Andys soffa hela dagen. Han försökte förklara för mig varför vi var tvungna att gå dit dagen därpå, varför vi inte kunde stanna hemma. Det skulle ha gått bättre för honom om han pratat med en vägg, för jag ville inte lyssna.

Ja, jag förstod vad han sa, men jag ville bara höra att vi skulle kunna rymma, sticka iväg helt själva.

Det var ett under att Andy inte skrek åt mig – att han däremot blev trött och nästan lät gråtfärdig mot slutet var däremot inte särskilt förvånande. Det gjorde ont att höra honom sådär, men jag kunde bara inte lyssna.

”Snälla Sebastian, lyssna nu”, sa han och såg ut att svälja hårt. Han behövde inte ens tänka på vad han skulle säga längre, hade sagt orden så många gånger nu. ”Om vi inte går dit imorgon kommer det bli värre när vi väl kommer tillbaka. De kommer inte sluta för att vi försvinner, och vad blir bättre om vi faktiskt aldrig mer går dit? Ju snabbare vi gör det här, visar att vi inte är rädda, så kanske de kommer ge upp snabbare också.”
Jag borde lyssna på honom. Han hade redan gått igenom samma sak en gång, så varför inte?

För första gången under dagen kommenterade jag med något annat än att han hade fel, att jag inte ville. ”Men om man är rädd, vad ska man göra då?”

Han kramade mig hårt. ”Du behöver ju inte vara rädd, jag finns här. Jag kommer finnas där hela tiden.”
”Men nej, du förstår inte.” Jag drog mig undan från honom, reste mig upp. ”Jag kan inte. Jag är inte som du.”
”Det spelar ingen roll. Du är du, och vi kan göra det här.”

Jag blundade och gömde ansiktet i händerna, försökte tänka. Återigen önskade jag att jag bara var död, ville inte gå igenom det här. Ja, det spelade roll att Andy var där, men jag vågade inte. Jag ville inte klara mig, ville helst att de skulle ta död på mig så att jag slapp känna mer.

När jag såg på Andy igen grät han, men sådär tyst så att jag inte skulle ha märkt det om jag inte kollat upp. Hur kunde han vara sådär hjärtskärande vacker när han grät, när en annan såg ut som ett jävla monster? Det var orättvist.

Jag kröp upp intill honom och kramade honom hårt. ”Jag älskar dig”, viskade jag. ”Jag älskar dig jättemycket, men jag kan inte göra det här.”
”Men vad kan vi göra då? Det finns ju inget annat att göra.”
Han tänkte inte fly. Han var ingen sådan person. Jag var det. Skulle jag kunna göra som han ville, för hans skull?

Vi sa inget mer, somnade där i soffan. Det var för jobbigt alltihop, helt enkelt.

Eftersom det var idrott på morgonen dagen därpå hade vi tid att tjafsa mer om ifall vi skulle till skolan eller inte. Andy var nära på att börja skrika, och det var jag med. Jag visste att han hatade när folk skrek åt honom, men om han gjorde det skulle jag inte kunna låta bli.

Han gjorde det.

Det slutade med han lämnade lägenheten, lämnade mig kvar där. Han sa att det kvittade om jag kom dit eller inte, att han kunde klara sig själv.

Grejen var just att han inte kunde det, och jag visste om det. Han kunde inte ha valt ett mer effektivare sätt för att få mig att följa med, och jag hatade honom faktiskt för det när jag slet på mig mina skor och jackan och sprang ut efter honom.

”Fan ta dig”, sa jag när jag kom ikapp honom.

Han bara log och tog min hand, kysste mig hastigt på kinden. ”Älskar dig med.”

Mitt hjärta var lika tungt som jag antog att fotbojor var, såna där med stora klot efter sig, som fanns i tecknade serier. Jag ville hem igen, började prata fort och panikartat och det blev värre ju närmre vi kom skolan, men Andy drog mig vidare. Jag sa att jag hatade honom fler gånger än vad jag borde ha fått göra. Han sa inget om det, inget alls, bet sig bara hårt i läppen och gick vidare.

Det var aldrig meningen att få honom att tvivla på att han gjort rätt. Det var aldrig meningen att få honom att tvivla på sig själv.

Det var synd att jag inte visste vad som pågick i hans huvud just då, för annars hade jag aldrig sagt det jag sagt.

Förlåt.

När snön började falla från himmelen nära lunchtid hade vi redan fått stå ut med så mycket ord, hemska ord. Det som gjorde mest ont var inte att det var till mig, för det kunde jag ta – det som stack som knivar i mig var att de även var till Andy. Andy, som alltid var så snäll och fin och hade världens finaste leende och världens gladaste skratt och världens vackraste ögon. Han hade inte gjort något, det var ju mig det var fel på, så varför lät de honom inte vara?

Det var ingen som rörde oss i alla fall. Jag skulle vilja säga att det var för att de tyckte vi var äckliga och smutsiga, men det var nog Andys utstrålning som sa att han skulle döda den som vågade komma nära, och det skrämde väl folk.

Jag önskar att jag varit mer som honom. Hade jag varit det hade nog saker och ting inte varit som de var. Men om de inte varit det, hade jag haft Andy då? Hade jag nått honom på samma sätt? Var det värt att vara jag då, stå ut med allt det här?

Självklart.

Andy höll hårt i min hand hela dagen, vägrade släppa. Hade han gjort det hade jag antagligen brutit ihop, inte orkat med allt.

I alla fall, på lunchrasten snöade det. Jag visste att det skulle bli svåra månader för oss, för sommarkänslan var inte kvar längre, det skulle bli mörkt och kallt, och snö var väldigt jobbigt – och kallt – att få ansiktet nertryckt i en längre stund.

Det spelade ingen roll vilken årskurs vi gick i – alla i klassen blev löjligt exalterade över snön och sprang ut, försökte starta ett snöbollskrig fastän det var mer slask än snö. Eftersom det blev extremt tomt i korridoren satt vi på bänken från dagen innan och lyssnade på musik. Andy var blekare än vanligt; kanske hade orden nått honom i alla fall, fastän han sett så tvärsäker ut när han gett svar på tal till allt som kastades mot oss.

Jag satt och såg på honom, och kanske märkte han att jag var orolig, för han försökte le mot mig. ”Du vet att jag älskar dig va?”, viskade jag och lutade huvudet mot hans axel.

Han sa inget, men han lade armarna om mig, så helt oviss om det kunde han ju inte vara.

Nu när han hade armarna om mig och korridoren var relativt tomt vågade jag kyssa honom, men självklart passade hela klassen att komma in i korridoren precis just då. Jag blev inte förvånad, faktiskt.

”Men fyfaaan vad äckligt, stick någonannanstans bögjävlar!”

”Stick till din äckliga hora till flickvän istället och låt oss vara”, ropade Andy tillbaks, hade händerna mot mina kinder för att hålla mig kvar och kysste mig igen.

Trots att mitt hjärta kändes som om det skulle explodera kunde jag inte släppa honom, ville inte låta honom gå. Det spelade ingen roll att resten av klassen kunde se, för vad hade vi att skämmas för?