Give me blood meow

Det var likadant dagen därpå, och jag visste inte vad jag skulle göra åt det. Avståndet hade försvunnit när Andy gick från mig när lunchrasten nästan var slut, men när han kom tillbaka efter skolan verkade det ha kommit tillbaka och växt sig större. Samma sak efter torsdagen, fast avståndet hade aldrig försvunnit, bara vuxit. Jag kände bara för att börja gråta, ville inte att det skulle vara svårt att komma på något att prata om, ville inte att han skulle försvinna från mig. Även om det var samma sak som innan att ligga i hans famn och somna, samma känsla, så var det något som var fel. Jag önskade (och önskar fortfarande) att jag vågat göra något, skrika åt honom, vad som helst, bara vi kunde prata om det.

Jag försökte trösta mig med att efter helgen skulle jag vara tillbaka, och då skulle allt bli bra. Allt skulle lösa sig, för då skulle Andy inte vara ensam mer, och jag skulle få veta allt som hände. Det fanns inget han skulle kunna hålla hemligt för mig, även om det var jobbigt att behöva komma tillbaks och veta att allt antagligen var värre.

På fredagen var det något som förändrades igen, till det sämre. Han kom inte till mig direkt efter skolan, vilket fick mig att anta det värsta. Att Tobias och hans gäng gjort något ännu hemskare mot honom, att han inte kunde gå. Tänk om...

Men för helvete Sebastian, skärp dig. Tobias och hans schimpans-gäng kan inte döda honom, det skulle de aldrig våga. Andy skulle aldrig låta det hända – han vet hur han ska försvara sig, till skillnad från dig.

Ändå satt jag och väntade i soffan, bet sönder mina naglar och stirrade på min mobil. Varför svarade han inte på de flera miljoner meddelanden jag lämnat på hans mobil? Hade han missat alla sms, missade samtal och röstmeddelanden? Kunde han inte bara ge något litet tecken på att han i alla fall levde?

Jag försökte komma på anledningar till att han inte svarat.

Batteriet hade laddat ur. Han hade tappat mobilen någonstans. Tobias hade tagit den. Han hade tröttnat på mig.

Att Tobias skulle ha tagit den lät minst troligast, då det kändes som om han skulle ha skickat störda sms till mig för att bryta ner mig (vilket han skulle ha lyckats med). Det sista alternativet skrämde mig mest, då det inte fanns en chans att jag skulle få veta det förrän på måndagen, och vad skulle jag göra om han inte ville prata med mig? Jag skulle fan dö, skulle inte orka mer.

Han var anledningen till att jag orkat fortsätta, orkat leva, så vad skulle jag göra utan honom? Utan honom skulle jag ge upp helt – det bara var så, helt enkelt.

Jag hade slumrat till i soffan och vaknade av att det ringde på dörren. Jag kunde inte komma ihåg att jag låst, eftersom jag väntat på Andy hela dagen och han inte hade några nycklar. Hade mamma kanske varit hemma? Jag slutade tänka när jag for upp från soffan och snubblade mot dörren.

Andy såg nästan likblek ut – mycket blekare än vad han normalt var – trots de något rosiga kinderna. ”Lås dörren!”, sa han med rösten fylld av panik när han halvt sprang in i hallen. ”Lås dörren!”
Jag stängde och låste snabbt innan jag vände mig om mot honom. ”Andy, vad...”
Han stod med ryggen mot mig och såg ut att gömma ansiktet i händerna, och det tog en stund för mig att inse att han grät. Det var inte som första gången jag sett honom gråta, det var helt annorlunda. Trots att jag varit så rädd var jag lättad över att han nu var där, och hans gråt skrämde mig inte. Jag gick fram till honom och kramade honom hårt, höll honom tätt intill mig. Han vred sig mot mig, lade armarna om mig och tryckte ansiktet mot min tröja.

Det var som om hela han var gjord av panik, eller som om en stor neonskylt hängde över hans huvud där det stod ”Panikanfall här!” och en pil ner mot Andy.

Vi bara stod där en lång stund. Jag höll om honom och försökte lugna ner honom lite, men han verkade inte kunna göra det. Kanske hörde han inte ens mina försök till att trösta, men det gjorde inte så mycket. Det borde antagligen skrämma mig, och visste undrade jag vad som hänt egentligen, men jag var mest lättad över att han kommit tillbaka och att jag inte var ensam. Antagligen var det väldigt själviskt, men vad skulle du ha tänkt om du trott att du skulle förlora den som betyder mest för dig i hela världen?

Det tog ett tag innan han blev tyst, slutade gråta. Vi hade förflyttat oss till soffan – jag satt med en arm om hans axlar och han satt med benen uppdragna i soffan, armarna runt dem, och han stirrade rakt framför sig. Det var då jag blev rädd på riktigt och inte visste vad jag skulle göra eller säga eller något alls.

”Vad... Andy, vad hände?”

Jag väntade. Och väntade. Och väntade lite till. Fick inget svar från honom alls, inte ens en liten reaktion som visade att han ens hört vad jag sagt.

”Andy?”
Ingenting.

”Du skrämmer mig...”
”De lovade.” Hans röst var knappt en viskning och väldigt hes. ”De lovade...”
Det lät inte som hans röst, samtidigt som det var precis vad det var..

”Vilka lovade? Lovade vad?”

”De lovade... att... att...” Hans röst bröts och han skakade på huvudet och blundade hårt innan han tryckte ansiktet mot sina knän och sakta gungade fram och tillbaka.

”Finns det något jag kan göra?”, frågade jag tyst och strök honom lätt över ryggen.

Han skakade på huvudet och såg sedan på mig med stora ögon. Han såg så ledsen ut att jag nästan gick sönder inombords, och jag ville så gärna trösta honom.

Men så kom den eviga frågan – hur?

Andy låg på mage i min säng, ena armen brevid kudden och den andra över, och han sov. Han var så fruktansvärt söt med rufsigt hår, såg så lugn och liten ut, lite som ett barn. Det var som om han inte varit ledsen bara några timmar tidigare, som om det bara varit en väldigt hemsk dröm.

Jag låg brevid och såg på honom, försökte ta till mig hela hans söthet. Strök honom lätt över håret. Jag förstod inte hur någon som var så fantastiskt underbar och faktiskt vacker kunde vara så ledsen. Jag visste fortfarande inte vad som hänt.

När han vaknade låg vi bara och såg på varandra. Han gosade in sig mer i täcket och jag lade en arm om honom, över midjan. Jag vågade inte fråga något om dagen innan, var rädd för att han skulle bli ledsen igen. Eller ja, inte ledsen då – det kanske han var ändå – men gråta. Jag ville inte att han skulle gråta, dels för att han alltid var så stark och det kändes fel på något sätt, men det trasade också sönder mig.

Men det var väl så, även de starkaste måste få gråta ibland. Det bara är så.

Jag kommer aldrig någonsin glömma Andy när han berättade om vad som hänt. Hans händer skakade och han kollade ner på sina knän några sekunder innan han såg allvarligt på mig. Jag insåg att något mycket värre än att Tobias gett sig på honom hade hänt, att Tobias inte var något alls i jämförelse.

Det han sa sen fick hela världen att sluta snurra för några sekunder. Alla tankar i mitt huvud försvann. Allt bara stod helt stilla och var tysta, som om minsta lilla ljud skulle få världen att explodera.

”Min pappa har hittat mig igen. Jag visste att det skulle hända, men... men jag hade väl börjat hoppas på att allt skulle vara över, att jag skulle ha lite tur för en gångs skull.”

Åh, Andy... jag visste verkligen inte vad jag skulle säga. Allt jag kunde göra var att sitta där och känna hur livets tärningar kastades om igen, hur hela våran värld raserades.

Och vi kunde inte göra något åt det.