Give me blood meow

Jag kunde inte förstå – ville inte förstå – att Andys pappa, som gjorde honom illa, fanns i närheten. Jag kunde inte ens försöka föreställa mig hur det kändes för Andy. Hade han verkligen gått runt och trott att det skulle bli värre hela den tiden jag känt honom? Och varför hade det blivit så? Varför verkade Andys pappa så besatt att han lyckades söka upp Andy igen för att... vad? Fortsätta göra det till ett helvete?

Frågorna snurrade runt i mitt huvud, men jag fick inga svar på dem. Mitt huvud kunde inte komma på svaren.

”Hann han göra något mot dig?”

Andy nickade och reste sig upp. ”Jag vet inte hur mycket som syns”, sa han innan han krängde av sig skjortan utan att knäppa upp knapparna.

Han hade ett blåmärke över revbenen och ett rött märke över ena skulderbladet – det där ärret inte satt – och det var vad jag kunde se. Det hade kunnat vara värre, men det där var illa nog.

”Borde vi inte... typ...”
”Ringa polisen eller något? Det enda som kommer hända är att han ljuger och det hela fortsätter. De vet ju inte om jag råkat ut för något i skolan eller så, det är ju lätthänt, och det är mitt ord mot hans. Jag kan inte komma ifrån det här, det funkar inte.”

Jag ville fråga hur det kom sig att han satt med mig då, varför han inte kunde prata med någon som satt honom där, men jag ville inte bråka med honom. Jag fick helt enkelt hoppas på att han visste mer än vad jag gjorde.

”Och även om det skulle gå, så vill jag inte lämna dig. Jag tror inte jag klarar det.”

Trots att allt var så jobbigt och åt helvete just då kunde jag inte låta bli att le. Det kändes bra att höra att han fortfarande ville vara med mig, och av själviska skäl hoppades jag på att det skulle finnas någon möjlighet att han kunde få stanna. Samtidigt så det kanske värt det, att han blev flyttad på igen, för att han skulle få må bra igen.

Vi kom inte längre än så i diskussionen. Han var hemma hos mig hela helgen, för jag vågade inte låta honom gå och han ville inte gå heller. Det var ganska lugnt. Han blev sig själv igen, men sen kom måndagen.

Han sa inget. Gjorde inget. Jag såg hur all kraft liksom rann av honom, och det fanns inget jag kunde göra. Jag såg hur lite han brydde sig om orden, men hur de som vågade sig nära för att sparkas eller slå blev de som var värst. Jag såg hur han liksom kröp ihop och bara väntade på mer. Efteråt kunde han tydligen inte följa med mig hem utan var tvungen att gå hem till sig. Det spelade ingen roll att jag bönade och bad och grät – han gick ändå.

Det hela blev bara värre och värre. Andy hade redan blåmärken och små sår här och var på kroppen och jag såg själv hur den Andy jag kände höll på att tyna bort.

När bomben kom på torsdagen bestämde jag mig för att det inte gick längre. Någon var tvungen att göra något, och det skulle inte bli Andy.

”Sebastian, jag vill dö.”

Det hade snöat väldigt mycket under natten till fredagen, och snön låg i glittrande drivor längsmed vägarna. Antagligen såg det väldigt magiskt ut, men inte för mig. Jag hade för mycket oro och ångest i kroppen för att kunna se det vackra, för att inte tillägga att det fortfarande inte var särskilt skönt att få snö i ansiktet och under kläderna. Det hade verkat som om det inte skulle komma så mycket snö den vintern, men det gjorde det tydligen.

Jag kunde inte sluta tänka på Andys ord. Sebastian, jag vill dö. De hade ekat ständigt i mitt huvud sen han sagt dem, de ville inte försvinna.

Det hade kommit som en chock samtidigt som jag verkligen förstod varför. Det som var chockerande var att jag aldrig trott att jag någonsin skulle få höra honom säga just dem orden. Det var han som gjort allt bättre, fått mig att inte vilja ta livet av mig. Och så stod han och sa sådär.

Sista lektionen för veckan tog slut. Korridoren surrade av allt prat om vad som skulle göras i helgen, vad man hade för planer, vilka som hade fest. Det var inget jag orkade bry mig om, hade aldrig gjort det heller. Nu höll jag hela tiden ögonen på Andy, rädd för att han skulle försvinna ifrån mig. Han plockade in saker i sitt skåp, höll blicken därinne. Han såg så olycklig ut att det gjorde ont i mig.

Jag skulle få honom att stanna hos mig i helgen igen. Jag ville inte veta vad som skulle kunna hända om han inte var med mig, ville inte tänka på det heller. Om det inte gick fick jag väl kidnappa honom då, det skulle väl bli bra?

Jag höll hårt i Andys hand hela vägen ut från skolan, rädd för att om jag släppte skulle han kanske gå hem, bara lämna mig, och jag skulle inte klara av det.

Vi kom ut och blev nästan förblindade av av solljuset som reflekterades mot snön och gjorde allt så ljust. Eller jag blev det i alla fall – Andy gick med blicken nere vid sina fötter och varken kisade eller höjde handen i ett försök att skydda ögonen som nästan alla andra gjorde när de kom ut.

Något flög genom luften och träffade Andys nacke. Det tog en liten stund för mig att fatta att det var snö. Han stannade och stelnade till när snön letade sig nerför hans ryggrad. En annan snöboll kom farande och träffade honom i bakhuvudet, och ytterligare en flög, men den här gången mot mig. Jag hade vänt mig om och sett den så jag hann ducka. Jag hörde inte vad Tobias sa, men eftersom hans gäng skrattade kunde jag bara anta att jag egentligen inte ville höra.

”Kom, vi går”, mumlade jag och kramade Andys hand, drog med mig honom efter att en snöboll landat precis framför våra fötter. Vi hann inte särskilt långt innan någon tog tag i min jacka och jag rycktes bort från Andy. Jag kunde inte förstå att det hänt, att jag tappat hans hand. Allt jag kunde tänka på var att det inte hände. Det kunde inte hända. Jag fick inte släppa hans hand.

Orden som kom mot mig, de där knuffarna som nästan fick mig att ramla, de brydde jag mig inte om. Jag kunde bara se Andy. Han såg så blek ut och bara det gjorde mig rädd, och han kämpade knappt emot när de fick ner honom på marken, tryckte ner hans ansikte i snön

Där. Där fanns min chans att ändra historien, och jag visste att jag var tvungen att ta den, för Andys skull.

”Släpp honom!” Jag blev själv förvånad över hur stark min röst lät, fastän jag var så rädd. Jag vägrade visa det, stirrade bara med allt hat jag samlat på mig under de åren som gått, försökte slita mig loss från de som höll fast mig, inte hamna i snön.

Bara att jag sagt något alls gjorde dem förvånade, och Andy lyckades sätta sig upp. Jag såg hur något ändrades i hans blick. Jag såg hur förvåningen och förvirringen sjönk undan och ersattes av stolthet riktad mot mig, och jag visste att vi hade vunnit.

Att de inte lät oss gå gjorde inte så mycket, för både jag och Andy visste att återigen var det något som förändrats, för alltid.