Give me blood meow

Det gick några veckor, och allt började bli bättre. Andy blev sig själv igen och tillsammans sa vi nu åt Tobias och hans gäng att fara åt helvete. Det kändes så jävla skönt, att faktiskt säga emot för en gångs skull. Jag blev modigare och fastän de oftast gav sig på oss om vi sa något var det bra.

Han började hänga med mig åtminstone varannan dag och sov över båda nätterna under helgerna.

Sedan kom jullovet. Vi bestämde oss för att temat skulle vara grönt. Anledningen till att det blev just den färgen var att vi båda var trötta på snön och rött var för likt blod, och det hade min senaste jul fått ha som tema, så grönt fick det bli. Vi tänkte inte heller låta någon säga att vi inte kunde vara tillsammans under själva julen, för det skulle bara vara så mycket bättre än att tvingas vara med respektive familjer.

Hela julhelgen spenderades i mitt vardagsrum tillsammans med en massa filmer och flera ton köttbullar, pepparkaksdeg och godis. Jag fick två filmer i julklapp av honom, inslagna i grönt papper och grönt snöre. Han fick två skivor, fastän det varit svårt att hitta några han inte redan hade.

Första veckan in på det nya året sa Andy att han ville besöka sin mamma och frågade om jag ville följa med. Jag sa ja, även fast jag var rädd för hur stället hon var på eventuellt skulle påverka mig. Jag visste inte om det skulle bli bra eller dåligt i sånt fall.

Jag var livrädd hela vägen dit och höll hårt i Andys hand under bussresan. Han mumlade lugnande saker, men jag vet fortfarande inte om han visste vad jag var rädd för eller om han bara märkte att jag var allmänt orolig.

Stället kändes som ett sjukhus, för allting kändes så överdrivet rent. Samtidigt så kändes det också som ett fängelse med det höga staketet som markerade vart gränserna gick runt hela området.

Personalen var i alla fall trevlig, de kollade upp oss och sa att det fanns ett bokat möte. En äldre man ledde oss genom korridorerna. Jag tvingade mig själv att tänka på det hela som ett hotell för viktiga personer istället, och att mannen i själva verket var en livvakt. Det blev lite mindre läskigare då.

Han låste upp en dörr och släppte in oss, sa att vi kunde trycka på knappen intill dörren om det blev något problem så skulle någon komma dit. Rummet kändes som ett hotellrum man försökt göra hemtrevligt. Kanske var det inte alls illa att hamna där – utsidan fick en att tro så. Men sluta tänk på det nu, Sebastian!

Andys mamma satt i en soffa och vred huvudet mot oss när vi kommit in i rummet. Hon var som en kvinnlig version av Andy och var söt. Det kändes så fel att tänka att hon var söt, men det var vad hon var. Hon hade likadana ögon som Andy och jag gömde mig lite halvt bakom honom när hon såg på mig, för det kändes som om hon också såg rakt genom mig.

Han kramade min hand, som för att säga att allt var okej, och gick fram till henne och gav henne en kram. ”Hej.”

”Hej Andy”, sa hon och kramade tillbaks. ”Det var ett tag sen.”

”Ja jag vet, det har hänt en del grejer bara.”

”Vem är din vän?”

Andy vände sig mot mig, sträckte ut en hand. Jag tog den och gick fram, log blygt. ”Det här är Sebastian.”

”Hej. Det är jag som är Sandra.” Hon räckte fram handen mot mig. Jag tog den och skakade den lätt. ”Slå er ner! Jag vill höra allt.”

Vi satte oss i soffan och hon sjönk ner i fotöljen, såg nyfiket på oss. ”Allt om vad?”, frågade Andy.

”Om er! Hur länge har ni varit tillsammans?”

Jag såg förvånat på honom och han såg minst lika förvånad ut som jag, så han hade antagligen inte sagt något. Men hur kunde hon veta det?

Hon himlade med ögonen åt oss och skrattade till. ”Det är inte så svårt att se, om man vet vad man ska kolla efter. Hur länge har ni varit tillsammans?”

”Ett par månader, kanske?” Andy såg frågande på mig som ryckte på axlarna. ”Något sånt.”

Sandra nickade och började prata om vädret och en massa andra saker som var ofarliga att prata om. Andy var den av oss som pratade, ställde frågor, log och skrattade – jag bara satt brevid och log och lät blicken pendla mellan dem. Han verkade så avslappnad och faktiskt väldigt glad över att vara där, och då var jag glad för hans skull.

”Åh, Andy, skulle du kunna gå och fixa kaffe till mig? Gå bara till höger i korridoren, till receptionen, och fråga någon om hjälp.”

Jag såg efter honom när han lämnade rummet. Han skulle väl inte lämna mig där om han inte var säker på att inget skulle hända, eller hur? Det var i alla fall vad jag hoppades på.

”Så... vad tycker du om Andy då?”

Det tog en stund innan jag kunde svara och vara säker på att min röst skulle finnas där, hålla. ”Han är... speciell. Väldigt speciell.”

”Ja, det är han.” Sandra log och kollade ner i sitt knä några sekunder innan hon såg upp på mig. ”Du är en bra människa. Jag känner det på mig. Du kommer göra honom lycklig igen, och han detsamma för dig, om det inte redan skett.” Hon lade sin hand över min, kramade lätt. Jag kunde inte låta bli att undra hur hon visste allt det utan att ha sett oss tillsammans särskilt länge. Hur lång tid hade det gått sen vi kommit dit, förresten?

Hon drog sig undan när steg hördes ute i korridoren och Andy kom tillbaka med all sin koncentration riktad mot plastmuggen som var fylld med varmt kaffe. ”Here you go”, sa han och ställde ifrån sig den på soffbordet.

”Åh, tack så mycket, älskling. Förresten, har jag nämnt att de har snackat om att skriva ut mig snart?” Hon lyfte muggen och såg inte på Andy som såg förvånad och glad ut på samma gång.

”Det är ju bra.”

Hon nickade samtidigt som dörren öppnades igen och samma man som lett oss genom korridorerna stod där och log. ”Eran besökstid är tyvärr över nu, men ni är hjärtligt välkomna någon annan gång.”
Vi reste oss upp och båda fick en kram med löftet om att nästa gång vi sågs kanske hon var utskriven.

På bussen senare lutade Andy huvudet mot min axel och flätade samman våra fingrar. ”Man kan aldrig visa att något är fel för henne, för när hon blir orolig blir hon verkligen det och kan till och med bli värre. Det är tur att hon alltid får en att le.”

Och med de orden somnade han.