Give me blood meow

Andy försvann helt spårlöst en dag mitt i mars. Snön hade precis börjat smälta undan igen, men jag kunde inte ens vara glad för det lilla. Han svarade inte på sms eller ringde upp eller visade något tecken på att han i alla fall levde, och jag satt fast i skolan och kunde inte göra något.

Dagen därpå förstod jag inte hur han skulle ha kunnat försvinna sådär plötsligt. Det var ju bara konstigt och jag förstod inte mer bara för att jag tänkte över det om och om igen.

Ytterligare några dagar gick, men han kom inte tillbaka. Jag hade stått utanför hans hus och kikat in genom hans fönster, men såg inget. Eller, ingen. Det var ju honom jag letade efter. Jag gick dit varje dag och kollade – ibland såg jag Ashley gå in eller ut genom porten, men jag visste att jag aldrig skulle våga fråga henne, och ibland satt Sandra ute på den lilla stenbelagda terrassen precis utanför Andys rum. Hon hade blivit utskriven i slutet på januari, och allt hade ju verkat så bra. Andy hade verkat så glad, så vart fan var han nu? Varför var han inte hemma och såg till sin mamma längre, som han gjort innan? Han hade sagt ibland att han bara skulle gå hem och kolla så att hon hade det bra och att han skulle komma över till mig senare.

Dagarna fortsatte gå, men han kom inte tillbaka. Jag blev oroligare och oroligare, svagare och svagare, allt eftersom dagarna passerade. När det gått två hela veckor efter att han försvunnit bestämde jag mig för att fråga hans mamma om hon visste något, väl medveten om att jag absolut inte fick oroa henne.

”Hej Sebastian, kom in!” Hon log stort, som om hon var glad att se mig. Jag log tillbaks, försökte dölja oron bakom det leendet när jag klev in genom dörren.

”Hej. Ehm... har du möjligtvis sett Andy den senaste tiden?”

Hon såg ut att tänka efter. Leendet försvann gradvis från hennes ansikte. ”Nu när jag tänker på det så har jag nog inte sett honom på ett tag... vadårå, har du inte heller det? Jag trodde han var med dig.”

Jag hörde paniken som smög fram i hennes röst och visste att jag var tvungen att lugna henne på något sätt, även om jag önskade att hon skulle kunna hjälpa mig. Men vad skulle jag säga då?

”Det är nog inget egentligen, han kanske bara är med några andra. Det är nog ingen fara.”

Det lät inte alls som något han skulle göra, att sticka iväg sådär utan att säga till, men jag visste verkligen inte vad jag annars skulle säga. Hon nickade och såg lite lugnare ut, även om paniken fortsatte finnas i hennes ögon. ”Ja, tonårspojkar alltså... du har rätt, det är nog inget.” Hon log blekt. ”Du kan väl ringa om du hör något alls från honom?”

Jag nickade och visste att jag inte ens behövde säga att jag ville att hon skulle göra samma sak. Hon skulle göra det ändå.

Ju närmre april kröp närmre, desto mer rastlös och orolig blev jag. Allt var som innan Andy kom till skolan – eller som om han aldrig varit där överhuvudtaget – och rakbladen åkte fram oftare än vanligt. Jag visste att det inte var vad han hade velat, om han visste vad jag höll på med, men jag kunde inte låta bli. Det var det enda sättet för mig att få ångesten att försvinna, även om det bara varade för en liten stund. Det var skönt att göra det, men efteråt var ångesten nästan större då jag tänkte på Andy och undrade vad han skulle ha sagt, vad han skulle ha gjort. Jag visste att det var viktigt att jag höll mig stark, för Andys skull, men det var så lätt att sluta kämpa när han inte var där. Jag ville ge upp, men samtidigt ville jag inte att han skulle komma tillbaka och se mig som jag blev, som jag var när vi började snacka.

Fan Andy, vart är du? Jag saknar dig så mycket, varje dag. Det gör så ont. Jag vet inte när jag senast grät såhär mycket. Du har nog aldrig sett mig gråta på det här sättet. Jag vet att du sett mig gråta så många gånger innan, men aldrig såhär. Det här är gråten för någon som gett upp, inte för någon som är livrädd för allt och alla.

Jag hade lämnat tusen meddelanden på hans mobil och satt uppe tills jag nästan svimmade av utmattning varje natt för att vänta på något svar, något livstecken, men jag fick aldrig något. Ändå vägrade jag ens tänka tanken på att han eventuellt var död, för det fick inte hända. Det kunde inte hända.

Nej. Han var inte död. Jag skulle ha vetat det, på ett eller annat sätt.

När april började hade jag tappat hoppet om att han någonsin skulle komma tillbaka. Första april stannade jag hemma, för jag visste hur det brukade vara i skolan just den dagen, och jag ville verkligen inte få ett sammanbrott där och då. Inte inför Tobias och de andra.

Andra veckan in på april funderade jag ut bästa sättet att dö på när han stod där i korridoren. Mitt hjärta hoppade över flera slag och jag slutade andas. Allt snurrade och jag stannade upp, bara stod där och stirrade på honom.

Kunde någon vara vackrare än man mindes? Det var precis vad han var. Hur kunde någon vara sådär omänskligt vacker? Det borde vara olagligt, omöjligt.

En del av mig ville springa fram och slå honom för att han försvunnit samtidigt som jag ville kyssa honom, skrika högt som fan hur mycket jag hatade honom – eller hur mycket jag älskade honom, funkade nog lika bra.

Istället vände jag om och sprang. Då visste jag inte riktigt varför, men nu förstår jag. Jag blev förvirrad för att jag hade saknat honom så mycket men inte visste hur det var mellan oss längre, och jag var livrädd för att något skulle vara förändrat. Det jag inte tänkte på då var att om något varit det, hade han inte följt efter, hade inte stoppat mig och vi hade inte stått och gråtit på trottoaren och hållit hårt om varandra. Hade något varit förändrat hade han stannat, inte brytt sig.

Han stannade inte. Han följde efter.

”Vart har du varit?”, mumlade jag och ritade små mönster med fingertopparna över hans skjorta. Vi låg på min säng och det hade blivit mörkt ute. Jag var trött, men jag ville inte sova. Jag ville vara vaken och se på honom, röra vid honom, bli helt säker på att han var verklig.

Han var tyst såpass länge att jag visste att han inte tänkte svara. Antingen det eller så hade han inte hört, men det sista alternativet trodde jag inte på.

”Snälla Andy, gör inte såhär.”
”Jag kan inte...” Hans röst skar sig mot slutet och han gömde ansiktet mot mitt hår. Jag blundade och lät handen ligga stilla mot hans mage, bara andades in hans doft och var glad över att han var hemma igen, att han levde och allt sånt.

Allt annat kunde vänta. Nu ville jag bara vara glad, och då skulle jag vara det också.

”Det kan vänta, vi har all tid i världen på oss...”, mumlade jag och kramade om honom. ”Jag älskar dig.”
”Jag älskar dig med. Jag älskar dig så jävla mycket att det gör ont. Går det att förstå?”

Det gick, men hans ord fick mig att tappa andan, fick mina ögon att tåras. Kärlek skulle kanske göra ont, annars var det inte äkta, och jag förstod precis vad han sa. Det gjorde ont att vara ifrån honom, det gjorde ont att se på honom och undra vad som hänt.

Jag nickade bara och önskade att det skulle få vara lugnt, att inget mer skulle få hända. Eller om något nu hände, så önskade jag att jag skulle kunna få finnas där, inte behöva vara borta från honom. Vi kunde klara vad som helst, bara vi var med varandra. Jag skulle överleva, men bara han fanns i närheten. Annars kunde jag lika gärna hämta tablettburken som väntade i badrummet och ta fram rakbladen, för inget annat betydde mer än att Andy var min.