Give me blood meow

Det tog inte alls lång tid innan Andy fick reda på vad jag gjort mot mig själv. Han sa inget utan drog bara försiktigt upp ärmarna på min tröja och pressade läpparna alldeles lätt mot de halvläkta såren och de plåster som fortfarande fanns kvar. ”Allt kommer bli bra nu, okej?”, viskade han och såg mig i ögonen tills jag nickade, kysste mig på munnen. Jag blev så överraskad över att han inte sagt något om det att jag var nära att börja gråta igen.

Fan, jag älskade honom verkligen. På riktigt. Han var perfekt, helt enkelt.

På morgonen blev vi väckta av att det knackade på dörren till mitt rum. Jag – som inte hade någon tröja – ville inte att någon förutom Andy skulle se mig, snodde åt mig täcket och gömde mig under det.

”Sebastian, jag tänkte bara höra om...” Mamma slutade ganska tvärt.

Jag kände att Andy satte sig upp. ”Eh, hej”, sa han, hest och förvirrat. Hans morgonröst var nog det gulligaste som fanns.

”...hej. Ska inte ni till skolan idag?”

Han petade på mig genom täcket. ”Ska vi det?”

Jag ryckte på axlarna och drog ner täcket under näsan så att jag kunde se honom. ”Högst antagligen inte.”

”Högst antagligen inte”, upprepade han och såg på min mamma som om han nästan väntade sig att hon skulle kräva en förklaring till exakt varför vi skulle stanna hemma, ge oss en föreläsning om hur viktigt det var att inte skolka.

Hon ryckte bara på axlarna och lämnade rummet. ”Gör som ni vill.”

Jag såg hur något hårdnade i hans blick när jag satt mig upp. Han såg arg ut – nej, inte ens det. Han såg förbannad ut. Utan att säga något reste han sig upp och lämnade rummet. Jag kom snabbt upp på fötter, slet på mig den närmaste skjorta jag kunde få tag på – vilket råkade vara Andys – och struntade i att knäppa den, sprang efter honom istället.

”Ursäkta, men hur kommer det sig att du inte ens frågar om varför Sebastian möjligtvis sa så?” Han stannade på samma trappsteg vi kyssts på för första gången.

Mamma hade varit påväg mot ytterdörren när hon vände sig om och såg upp på Andy. ”Vad pratar du om?”
”Jamen varför frågar du inte varför han inte vill till skolan? Varför låter du honom bara stanna hemma utan vidare?”

Snälla Andy, tyst nu. Eftersom han inte hade någon tröja på sig drog jag lite i hans byxor, försökte få hans uppmärksamhet. Mitt hjärta slog så hårt att det gjorde ont, och jag ville spy av yrseln som kom från alla tankar och funderingar på vad i hela helvetet Andy höll på med.

”Är du helt blind för vad som hänt de senaste åren?”

Jag såg henne bli irriterad – eller kanske till och med arg – och hon såg upp på honom.

”Vad är det du menar att jag inte sett, då? Att han skär sig? Att han tar sömntabletter? Jag har sett allt det. Har jag missat något, tycker du?”

Jag kunde inte andas. Jag som hade trott att jag lyckats dölja nästan allt ganska väl. Vad hade jag missat, vad hade jag gjort fel?

”Men... om du visste... varför....”

”Varför jag inte gjort något? Vad skulle jag kunna göra då? Är det så mycket bättre att supa, som jag då? Han mådde dåligt, sen kom du. Du har hjälpt honom mycket mer än vad jag någonsin skulle ha kunnat göra.” Hon gick mot dörren igen som för att markera att diskussionen var avslutad. Dörren for igen med en liten smäll efter henne.

Det var inte tyst särskilt länge. ”Sebastian...”
”Nej.” Jag släppte honom och backade, försökte hålla tillbaks den plötsliga ström av tårar som ville fram. ”Nej.”

”Sebastian.”

”Nej.” Jag sprang uppför trappan och in på mitt rum, låste dörren bakom mig och sjönk ihop med ryggen mot den. Jag kunde inte kämpa mot tårarna, det bara gick inte. Jag grät för att hela jag gjorde så ont.

Hur hade hon kunnat tänka och göra så? Hon visste hela tiden, visste allt, och ändå hade hon inte gjort något. Varför? Bara hon hade pratat med mig hade kanske allt varit annorlunda. Jag hade inte varit så förbannat jävla ensam, liten och svag.

Andy stod utanför och knackade på och sa saker, men allt jag hörde var ett svagt mummel, ett surr. Han kanske bad mig att inte göra något dumt, öppna dörren. Släppa in honom. Jag kunde inte det, inte när jag höll ett rakblad mot armen.

Jag ville inte dö, inte på det sättet, medan Andy bankade på dörren. Nej, jag ville bara låta en liten del av ångesten försvinna.

När jag öppnade dörren ett litet tag senare satt Andy utanför med huvudet i händerna och benen uppdragna. Han såg upp så fort han hörde dörren och reste på sig, klev in. Genast grep han tag i min arm och inspekterade såren innan han for runt med blicken i rummet. Jag visste inte om han var arg på mig eller på min mamma, men jag såg att han var arg. Arg och beslutsam, som om han kommit fram till något där utanför min dörr. Jag hade ingen aning om vad han tänkte på just då, men hade jag vetat det hade jag nog stoppat honom. Eller, i alla fall försökt.

Han tog rakbladet jag använt och vände ryggen mot mig. Jag fick onda aningar och blev rädd. ”Andy, vad...?” Det var så långt jag hann säga innan han tog ett djupt andetag, tryckte den mot sin handled och drog. ”Vad fan gör du?”

Jag skrek. Jag skrek åt honom när han fortsatte. Det tog en stund innan jag kunde få mig själv att gripa tag i hans arm. Han drog rakbladet hastigt en sista gång över sin arm innan han gav det till mig, som slängde iväg det, ville att det skulle vara så långt borta från mig som möjligt. Mina händer skakade och jag snyftade till.

”Vad... vad håller du på... med?”

”För varje nytt sår jag hittar på din arm kommer lika många finnas här”, sa han och höll upp armen med tre streck över sig, sår som blev röda. Hela tiden såg han mig allvarligt i ögonen.

Jag önskade för första gången någonsin att jag inte gjort så många på mig själv, eller att jag inte gjort det alls. Att jag hade öppnat dörren och låtit honom trösta mig.

”Varför Andy, varför...?”, kved jag fram och gömde ansiktet i händerna. ”Hur... hur kan du göra såhär mot mig, hur...?”

Han letade upp plåster som fanns i närheten och tog varsamt tag i min arm, plåstrade om mina sår innan han lade armarna om mig. ”Andas Sebastian, andas.”

Jag tryckte näsan mot hans bröstkorg, tog ett djupt andetag och koncentrerade mig på att inte börja gråta igen. Det gick förvånansvärt bra, faktiskt.

Hur kunde han göra så mot mig? Inte nog med det dåliga samvetet som sköljde över mig – nu hade han tagit ifrån mig det som hjälpte mot ångesten, även om det inte hjälpte så mycket, egentligen. Nu skulle den bara växa och växa för att sedan explodera, och jag skulle inte klara det.

Jag märkte redan då vilken effekt Andys handling hade på mig. Jag var nu livrädd för rakblad, livrädd för att han skulle göra något mer med sig själv.

Jag nickade när jag lugnat ner mig, såg på honom innan jag kom ihåg just hans sår igen. ”Vi måste fixa plåster”, mumlade jag och duckade undan från hans arm. Hans skjorta var antagligen blodig nu och jag fick lite dåligt samvete över att jag inte kommit ihåg att han också behövde plåster, men det skulle jag fixa nu. Jag höll i hans arm, som han hållit i min, och såg ner på såren. ”Får jag smaka på ditt blod förresten?”
Det var tyst en liten stund innan Andy skrattade till. ”Okej”, sa han. ”Är du en vampyr?”

Jag visste inte ens varför jag frågat. Blod var ju gott, men det kändes sjukt att faktiskt smaka någon annans blod. Kanske ville jag bara lätta upp stämningen, få allt att bli mindre seriöst.

Jag såg Andys höjda ögonbryn och att han bet sig lätt i sin piercing, som om han försökte hindra sig från att börja skratta. Hade jag varit han hade jag nog tyckt det var väldigt svårt, för jag hade svårt när jag var jag att inte börja skratta när jag faktiskt lyfte hans arm mot mitt ansikte.

Andys blod smakade faktiskt gott. Kanske var det till och med godare än mitt, men jag orkade inte komma ihåg hur mitt smakade. Antagligen smakade det väl likadant – blod som blod – men Andy var ju trots allt Andy och helt underbar.

”Så... vad tyckte du då?”, frågade han mot mina läppar en kort stund senare med ett fniss. Jag fick påminna mig själv om att det inte var han, utan jag, som smakade blod, fast det var hans blod.

”Ganska gott, faktiskt.”

”Sebastian, du är min lilla vampyr.”
”Alltid Andy, alltid.”