Give me blood meow

Det gick ett tag, men jag kan inte komma ihåg hur länge. Allt verkade som om det skulle bli bra – jag hade slutat göra mig själv illa, om man bortsåg från att jag ibland rev mig själv. (Det var bara ibland, om jag tänkte på något som var riktigt jobbigt, och inte ens Andy tyckte det var samma sak och lät mig göra det.) Allt i skolan hade också lugnat ner sig – folk var inte på oss längre, inte ens Tobias.

Men så försvann Andy igen. Jag fick ont i magen och det gick inte över, men jag visste att han skulle komma tillbaka. Det skulle han ju, jag visste det, men ändå.

Efter att ha blivit lämnad ensam igen trodde jag att Tobias skulle inse att jag var just ensam och få för sig att ge sig på mig igen, men han lät mig vara. Det var skönt att bara bli behandlad som luft, faktiskt. Ingen gjorde något mot mig, sa inget, och jag var helt okej med det.

Det var sista veckan kvar på läsåret innan sommarlovet och lektionen vi hade var allmänt flummig och oseriös, eftersom ingen orkade arbeta. Det var helt sjukt varmt ute och kvavt i klassrummet, fastän alla fönster var öppna på vid gavel. Inte ens läraren försökte hålla i någon slags lektion, satt bara med fötterna på katedern och läste en bok han tydligen haft med sig, struntade i resten av klassen.

Det blev tystare när det knackade på dörren och knäpptyst när rektorn kom in. Det var inte ofta han kom till klassrummen – man såg honom mest på luncherna och ibland om en lärare blev såpass irriterad att den skickade iväg någon elev till rektorn, men nästan aldrig annars. Man såg honom nästan aldrig allvarlig heller, för han var den typen som nästan alltid log.

Nu log han inte, och tystnaden gick nästan att ta på.

”Sebastian, kan du vara snäll och följa med mig?”
Alla vände sig om mot mig och stirrade. Jag svalde hårt och satt som förlamad i min stol innan jag reste mig upp och samlade ihop mina saker, undrade tyst varför han ville att jag skulle följa med. Jag hade väl inte gjort något, eller?

Han höll sin hand på min axel och ledde mig genom korridorerna och ända fram till rektorsexpeditionen försökte jag tyst och stammandes fråga om jag gjort något fel. Jag fann det lite konstigt att han inte svarade, att han bara såg sammanbiten ut, men kanske var det så att han inte hörde – jag pratade ju ganska svagt ändå.

Inne på kontoret befann sig en del människor; biträdande rektorn, vaktmästaren, två poliser och mamma. Jag tyckte att det var mest konstigt att mamma var där, om jag ska vara ärlig. En av poliserna stod med ryggen mot de andra och mumlade i en telefon.

Jag förstod ingenting. Hade jag gjort något såpass allvarligt att poliser var tvungna att vara där, och varför hade mamma tårar i ögonen? Var hon besviken eller ledsen?

Polismannen som talade i telefonen verkade avsluta samtalet och vände sig om mot de andra. Den andra polisen, som var en kvinna, såg på mig innan hon talade. ”Du är Sebastian va?”

”Ja...”

”Vet du varför du är här?”

”Nej”, sa jag med en svag röst. ”Har... har jag gjort nåt? Det var... inte meningen, i sånt fall.”

”Nejdå, du har inte gjort något. Känner du Andy Burton?”

”Ja, han... vi... liksom...” Jag rodnade lite. ”...är tillsammans.”

Kvinnan nickade och såg allvarligt på mig, och jag fick en känsla av att jag inte ville höra vad hon skulle säga. ”Det är så att man har hittat en kropp intill floden, och... din mamma tyckte vi skulle berätta det här för dig. Andy...”

Och jag förstod. Allt blod lämnade mitt huvud och hela rummet snurrade runt, runt. Jag mådde så illa, men ändå skakade jag på huvudet, fast det bara blev värre. ”Nej. Det måste vara någon annan...”

”Kroppen har identifierats, och -”

Mitt hjärta slog så hårt att det var plågsamt. ”Nej. Det... det måste ha skett ett misstag, det...”

Det kan inte vara han. Det får inte vara han.

”Sebastian...” Den här gången var det rektorn som talade, sträckte ut en hand mot mig. Mamma snyftade till.

”Nej!”, skrek jag och sprang ut ur rummet innan någon hann reagera, hann stoppa mig. Jag sprang genom korridorerna utan att bry mig om folket som kollade ut från klassrummen, undrade vad jag höll på med.

Jag sprang ut från skolan, förbi polisbilen som stod parkerad där utanför, fortsatte springa. Överallt tyckte jag att jag såg Andy, hörde hans röst, hans skratt, fastän jag var helt ensam. Jag sprang fastän jag knappt kunde andas. Mina ben kändes stumma, som om jag skulle falla ihop när som helst, men inget av det hindrade mig från att fortsätta springa.

Jag kom fram till Andys hus, såg polisbilarna och ambulansen och portdörren som var öppen och jag sprang in och dörren till lägenheten var också öppen och jag sprang in där, såg att Sandra satt i soffan med ansiktet i händerna, hennes axlar skakade – jag ville så gärna berätta för henne att det hela var ett sjukt skämt, trösta henne med det, men jag bara stod där i hallen och försökte hämta andan.

Poliserna och sjukvårdsmännen kollade förvånat upp när jag kom inrusande, samt en annan man som inte passade in på någon av de kategorierna. Jag trodde det var Andys pappa, och det var första gången någonsin som jag såg honom. Han såg motbjudande ut i mina ögon – äcklig på något sätt, men det kanske var för att jag visste vem han verkligen var som jag såg de sakerna. Antagligen såg han normal ut i alla andras ögon. Jag hatade honom. Jag hatade honom mer än vad jag någonsin hatat Tobias. Jag hatade honom för allt han gjort, gjort mot Andy, för att han inte bara låtit honom vara.

Jag tänkte inte ens på att det stod folk i närheten av honom när jag rusade fram. Jag hann inte mer än att ge honom en smäll på käften och halvt knuffa till honom innan någon hann reagera. Personer jag inte hade en susning om vilka de var tog tag i mig och drog bort mig därifrån, fastän jag fäktades och sparkades så mycket.

”Vad har du gjort!? Vad fan har du gjort?! Din jävla... jag ska döda dig, jag svär!”
Jag skrek, skrek högt. Skrek förbannelser och anklagelser och svordomar och hot mot mannen som såg förvånad ut, som höll en hand vid sin käke. Som förstört Andys liv, som nu förstört mitt också.

De drog ut mig på den lilla asfalterade gården utanför huset och försökte få mig att lugna ner mig, ville att jag skulle stanna där.

Inte förrän ytterligare en polisbil kom och min mamma hoppade ur med ansiktet randigt av smink och tårar, gav mina ben upp och jag insåg sanningen. Jag satt ihopkurad på marken och grät, och det var så hemskt. Det kändes som om någon slitit ut mitt hjärta, skurit sönder det, kastat det som fanns kvar på marken och hoppat på det.

Andy var död, fastän han var odödlig. Han var död, fastän han inte skulle lämna mig. Jag var ensam i mörkret igen, utkastat från det lilla rummet som kunde ha varit himmelen på jorden.

Och det fanns inget jag kunde göra för att han skulle komma tillbaka.