Give me blood meow

”Testing testing, I'm just suggesting, you and I might not be the best thing!”

Volymen i den lilla röda älskade bilen var så hög att man fick ont i öronen, men det var ingen som brydde sig om det.

Vi var fem personer i bilen – Johnny som körde, Caroline i framsätet, och så jag, Adam och Alexandra i baksätet. Hela året, ända sedan vi bestämt att det skulle hända, hade vi sett fram emot roadtrippen utan några vuxna, trots att tre av oss var yngre än 18. Jag var en av dem. Våra föräldrar litade på att Johnny och Alexandra skulle ha hand om oss.

Det var lite lustigt, att vi alla hade ett år mellan oss – eller, alla förutom jag och Adam, som hade samma ålder. Johnny var 19, Alexandra 18, Caroline 17 och så jag och Adam som var 16.

Våra föräldrar hade gett oss pengar och nästan kastat ut oss från huset när det varit dags att åka – kanske hade de varit glada över att vi hade något att göra nu under sommaren, eller så ville de bara bli av med oss. I alla fall tyckte både jag och Adam att det var skönt att de inte krånglat.

”But I still wantcha wantcha, don't mean to tauntchaaa!”, sjöng Caroline med en extremt falsk stämma och rufsade till Johnnys hår. Han svor till och knuffade lätt till henne med armbågen.

Alla tog i när refrängen kom.

”Stuck now so long, this got the start wrong! One more last try – Imma get the ending right. You can't stop this, and I must insist that you haven't had enough, yooouuu haven't had enooouugh!”

”Åh jag ska gifta mig med Josh”, suckade Alexandra lyckligt, ”och så kan han få sjunga för mig varje natt. Och under dagarna med, förstås.”

”När ni har sex då?”
”Speciellt då. För övrigt borde vi inte prata om det nu, inte när det finns barn här i bilen.”
”Hey!” Adam kittlade henne och jag fnissade till.

”Hellre barn än gammal och dammig.”
”Så sant så, Rain. Bra sagt!” Johnny flinade mot mig genom backspegeln. ”Hade vi haft något att skåla med hade vi gjort det.”

”Vi stannar vid nästan mack och köper kaffe.”
”Låter bra.”

Ljudnivån verkade bara bli allt högre och högre ju längre hemifrån vi kom, och jag visste att alla antagligen skulle lugna ner sig och bli ganska griniga efter ett tag, när det blivit senare på dagen. Jag med – kanske var jag en av dem som skrattade högst av dem alla.

Jag tyckte lite synd om han i kassan och alla andra i den lilla affären när vi väl hittat en mack. Det hade tagit tid att hitta någon och alla var rastlösa och hyperaktiva vid tanken på kaffe och godis, så Johnny och Adam hoppade runt och det blev väldigt mycket kaos ett tag.

I bilen under eftermiddagen, lite närmare kvällstid, började det regna. Inte sånt där mysigt regn, utan sånt som verkligen öser ner. En liten stund var jag faktiskt orolig för att bilen skulle sköljas bort tillsammans med allt regn.

”Vi stannar vid första bästa motell eller något”, sa Johnny, och när vi andra höll med höjde han volymen på stereon i ett försök att stänga ute det tunga smattrandet av regnet mot biltaket.

Mitt ute i ingenstans dök ett motell upp, en med en stor neonskylt med namnet som bara lyste halvt, och Johnny var väldigt snabb på att köra in och parkera. ”Vi struntar i väskorna”, sa han och kollade på oss, ”vi tar dem imorgon. Okej?”

Man hann bli genomblöt på den korta biten mellan bilen och dörren. Jag ville inte ens veta hur lockigt mitt hår skulle bli, eller ännu värre – hur mitt smink såg ut. Jag tyckte att jag kunde få vara lite – okej, väldigt mycket – ytlig just då, för det regnade ju faktiskt. Regn kunde ta fram den sidan hos folk, och alla visste att jag inte brukade vara ytlig. Eller jo, när det kom till mitt hår, men inte mer än så.

Det stod en man i receptionen och kollade tomt på oss, som om det inte fanns något liv i hans ögon alls. ”Välkomna till hotell Holiday”, sa han entonigt, lät nästan uttråkad. ”Vad kan jag göra för er?”

Vi utbytte osäkra blickar mellan oss i gruppen innan Caroline steg fram. ”Hej. Vi skulle vilja boka...” Hon kollade bak mot oss. ”...två rum.”

”Nummer tre och fem är lediga”, sa han och vände sig om, tog ner två nycklar från tavlan på väggen, räckte över dem till Caroline. ”Trevlig vistelse hos oss.”
”Men... betalning, då?”
Han log, första gången han visade någon känsla överhuvudtaget. ”Det kommer sen.”

Vi var ovanligt tysta när vi lämnade lobbyn och gick för att leta upp rummet. ”Han... jag fick en känsla. När han gav mig nycklarna”, sa Caroline och såg osäkert på oss. Hon såg nästan rädd ut.

”Hur menar du?”, sa Adam och rufsade till sitt hår så att vattendroppar flög åt alla håll. Det var ingen som orkade säga åt honom eller bli sura, för vi alla var så blöta att det inte spelade någon roll.

”Det var något som kändes... fel. Jag vet inte, jag kanske bara är trött och överkänslig för tillfället eller något.”
”Vi sover en stund och lämnar stället imorgon – vi kommer ändå ingenstans så länge det regnar såhär mycket.” Johnny tryckte in en nyckel i låset som tillhörde rum fem. ”Vilka ska dela?”

”Jag kan dela med Adam”, sa jag och log mot honom. Det var inget som kunde vara awkward med honom,; han hade sett mig i alla möjliga konstiga situationer, så vad kunde vara värre än att han eventuellt skulle kunna se mig i bara underkläder? Det var samma sak som badkläder, och det hade han ju sett mig i minst miljarder gånger. Seriöst, vad var skillnaden, och varför verkade alla bry sig så mycket om skillnaden som inte existerade?

Caroline kastade nyckeln mot Adam som fångade den och låste upp. ”Det blir precis som när vi var små”, sa han och log snett.

Jag nickade och log lite, drog fingrarna genom luggen.

Inne på rummet stod en kvinna som antagligen var en städerska eller något. Vi stod lite awkwardly i dörröppningen och visste inte riktigt vad vi skulle göra, om vi skulle säga något.

Hon gjorde klart sängen innan hon vände sig om, och jag tappade andan. Hon hade ärr från mungiporna upp mot öronen, med stygn som fick mig att tänka på dockor på något sätt.

”Välkomna till hotell Holiday. Jag hoppas ni får en trevlig vistelse här.” Hon gick ut ur rummet och stängde dörren. Jag och Adam hann bara utbyta en hastig blick innan dörren for upp igen och kvinnan stormade in, grep tag i Adam. ”Fort! Stick härifrån, medan ni ändå har chansen! Innan det är försent!” Hon släppte honom och blev normal, lämnade rummet igen.

Det blev tyst när hon gått. Jag kunde bara stå och stirra på Adam. ”Det där kändes inte bra”, fick jag fram till slut och började bita på mina naglar.

”Äh, det är bara Caroline som skrämt upp dig”, sa Adam, fast jag såg att han också var rädd och orolig. Han skulle aldrig någonsin kunna lura mig, och han var nog medveten om det. Ändå försökte han. ”Inget kommer hända.”

Jag ville tro mer på honom än vad jag ville tro på min magkänslan.

Det fanns inget annat att göra än att somna. Jag sov hos Adam för att hans famn var välbekant och trygg, och det lugnade mig.

Jag vaknade av en känsla att något var fel innan jag hörde skriket. Adam for upp när jag gjorde det och vi snubblade mot de andras rum.

Dörren var låst. Jag visste inte hur länge vi bankade på den och skrek deras namn, men det kändes som en evighet innan den öppnades.

Alexandra stod intill dörren och gapade, som om hon inte kunde förstå vad det var hon såg. Det såg ut som om hon försökte säga något också, men inget ord kom över hennes läppar. Caroline stod med händerna över munnen och grät – det såg nästan ut som om hennes ben skulle ge vika när som helst.

Vi vred blicken mot en av sängarna och såg det de andra såg.

Om man bara såg på Johnnys ansikte var det inget konstigt alls – han såg ut som om han låg och sov, fast med ögonen öppna. Lät man blicken vandra ner mot hans kropp var det värre. Hela hans mage var uppsprättad och det var så mycket blod. Blod överallt. Jag trodde att jag fick se en skymt av hans tarmar innan Adam grep tag i min arm och drog med mig ut ur rummet.

Jag var i chock och kunde bara stirra framför mig. Någon av de andra grät. Jag trodde det var Adam som mumlade svordomar för sig själv och gick fram och tillbaka, det kändes bara som det.

”Vi måste ta oss härifrån”, sa Alexandra och kollade på oss andra. Det var nog hon som gråtit också, och det var inte särskilt förvånande – alla visste hur nära hon och Johnny stått varandra. Självklart betydde han mycket för oss alla, men han hade hjälpt henne genom så mycket.

Adam nickade samtidigt som ett slags vått och krasande ljud hörde, som om en gren brutits i två delar och tappats ner i en vattenpöl samtidigt. Något rörde vid min fot, vilket fick mig att kolla ner.

Ett huvud. Långt blont hår som nästan lyste i det dåliga ljuset. Ett chockat uttryck i ansiktet.

Caroline.

Jag skrek. Jag hade aldrig skrikit så högt förut – inte ens när Adam trillat ner från bryggan och försvunnit. Det var inte i närheten av det panikslagna skriket som ville ut, få någon att upptäcka dem, när mitt huvud trycktes ner i en toalett eller i snön.

Jag skrämde antagligen skiten ur de andra samtidigt som det fick dem att vakna till. Alexandra grep tag i min hand och drog med mig när hon sprang efter Adam genom korridoren.

Vi kom till lobbyn där mannen fortfarande stod i receptionen. ”Vi checkar ut!”, nästan skrek Adam och slängde upp dörren-

Det var som om han sprungit in i en tjock glasskiva och studsade tillbaks. Både jag och Alexandra skrek till. Han ruskade på huvudet och satte sig upp, såg ut att vilja spy eller något, och kollade förvånat mot dörren.

Jag prövade att försöka ta mig igenom, men mina händer studsade bara tillbaks varje gång.

”Vad har ni gjort?”, sa Alexandra och stirrade mot mannen. ”Varför kommer vi inte ut?”

Mannen log. ”Men förstår ni inte? Ni kan checka ut precis när ni vill, men ni kan aldrig lämna hotellet.”