Dag 4: Noveller och berättelser genom tiderna
Bubblan tittar ut från sin lugna bur. Hon hoppas att Frida kommer och vill gosa med henne. Men hoppet släcks när hon hör ytterdörren stängas. Hon suckar och går ner för stegen och upp genom röret till hennes eget balkongtorn. Hon bäddar in sig i sitt lilla torn och somnar.
Två månader senare:
HAHAHAHAHAHAHAHAH SITTER OCH SKRATTAR IHJÄL MIG SERIÖST HAHAHAHAHAHAHA ♥
Jag tänker inte lägga ut något av Billie eller Nellie, men här är en liten del från Ryden som jag skrev... 2010...?
De följande dagarna gick till såhär:
Jag klev upp tidigt (väldigt tidigt - FÖR tidigt enligt mig), hann ändå inte käka frukost eller nåt annat, rusade till skolan, var där hela dagen, stack hem och satt uppe på vinden eller satt på sängen och lyssnade på musik.
Tills tre dagar efter det.
Jag stressade som vanligt på morgonen, och sprang till skolan. Dock kom jag några minuter för sent... En halvtimme, för att vara ärlig. Två lektioner gick, och sen var det lunch.
Påvägen dit stannade jag. Vad hände där borta...?
Jag gick mot en liten folksamling nära småungarnas sida av gården, och stannade.
En kille i min paralellklass - vad hette han nu igen...? Typisk översittare, hmm... Kalle? Erik? Babian? Äh, what ever - stod nära en kille i trean, och höll i hans krage.
"Du säger inte så till mig!", sa Babianen. Eller, han snarare morrade högt. "Fattaru!?"
"Jag gjorde ju inget!", sa trean skräckslaget. "Jag bara -"
"Käften!"
Jag gick lite närmare, och jag kände någon slags ilska.
Vad var det för fegis som gav sig på en yngre - en yngre med stor åldersskillnad, till och med?
"Släpp honom."
Hoppsan.
Han vände sig mot mig. "Va?"
"Släpp honom", sa jag kyligt. "Hur feg får man va om man ger sig på nån som är mycket yngre?"
"Skit i det du!"
"Jaha? Jag är ju indragen nu, eller hur?"
Han släppte förvisso trean (som for iväg som en raket), men blicken han gav mig var inte trevlig.
Jag bara stod där, lugn med ett snett leende.
"Och vem fan är du?"
"Ryden."
"Vad är det för namn?", fnös killen.
"Säker bättre än ditt." Jag log elakt. "Med tanke på hur du ser ut måste jag tro att du heter... Babian? Finare namn tror jag inte på."
Någon skrattade till.
Okej, det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig... Om jag faktiskt HADE tänkt mig något.
Det var lite lustigt, faktiskt. Den där personen hade blivit förbannad, och måttat ett slag mot mig, varpå jag redan hade vänt mig om. Typiskt...
I alla fall, jag kände mig lite stolt när jag satt där utanför rektorns kontor med en kall handduk (var det is i...?) och bara väntade.
Slagsmål är icke bra fördöme för småglin.
Johorå. Det är nödvändigt.
Som toppen på allt kom Nellie (Nellie!?) in, och hon såg... Inte glad ut, men inte arg. Hon log lite, men samtidigt blev jag rädd.
"Vad har du nu gjort?", sa hon och sjönk ner på en stol brevid mig. "Mamma kommer att bli tokig om hon får veta! Tur för dig att hon inte är hemma..."
Jag bara hummade och blundade. Det bultade i ögat - ohmygod, kan ögon svälla upp? - och gjorde ont i hela huvudet, men annars var jag okej.
"Får jag se?"
Jag tog bort handduken, och om Nellie var arg innan var det inget mot nu. "Vem?"
"Nån snubbe i paralellklassen. Han gav sig på en yngre, och det var inte rätt."
Hon kramade mig. "Du är som en hjälte i miniatyr utan superkrafter", skämtade hon.
"Alla barnens räddning", sa jag och himlade med ögonen medan jag tryckte handduken mot ögat igen.
"Men det är bra att nån står upp." Nellie rufsade lekfullt till mitt hår.
"Hey...!"
Hon bara skrattade medan jag försökte hålla fast handduken och fixa till håret på samma gång.
För fan - man kan inte gå och rufsa om nåns hår sådär! Det blir ju FEL!
"Hörru, diva, ska vi gå då?"
Jag kollade mordiskt på Nellie som kämpade mot ett leende. "Va?"
"Ja, kom. Vi sticker hem. Ingen kommer sakna dig idag, så det är lugnt."
Jag ryckte på axlarna och reste mig upp för att följa efter henne hemåt.
Damon:
De kunde få sticka pennor i mig. Det hade slutat göra ont.
De kunde få slå mig. Jag kände inget.
De kunde säga saker. Jag hörde inte.
De kunde ha dödat mig.
Och jag brydde mig inte.
Jag var på uruselt humör hela dagen, och den blev inte bättre av att komma hem och snubbla på ett par skor. Det gjorde ont i knäna.
Hela jävla världen snurrade åt fel håll.
Jag försökte att undvika all slags kontakt hemma, men pappa missade inget. Han såg allt. Och han sa bara "Vill du prata?"
Nej, klart jag inte ville. Jag förstod ju inte själv, hur skulle han då förstå?
Men när jag var uppe på mitt rum, och klockan var halv elva, kunde jag inte sova. Jag ville inte sova. Jag låg på täcket och kollade upp i taket med händerna bakom nacken.
Fan, vad hade hänt med mig? Jag kände mig så... konstig. Väldigt konstig.
Jag tänkte bara på honom. Ludvig. Det gjorde ont, men det var...
Jag for upp och höll på att skrika rätt ut.
Fan.
Jag visste vad felet var.
Jag var kär.
Och det var inte bra.
För det var Ludvig jag gillade.
Alltså det här får väl typ räcka, haha... Jag har mer, typ gestalteringar , om någon skulle vilja läsa xD
Aaaaw, den du hade skrivit när du var liten var ju söt :3
