Give me blood meow

Jag höll i Lucys hand, höll hårt, var rädd för att släppa taget. Hon skakade – jag visste inte om hon var rädd eller om hon frös, och vad hon var rädd för i sånt fall. Kanske han hon samma känsla som jag, att något skulle hända – den hängde tung över hela huset, tryckte ner mig mot golvet, kramade om mitt hjärta. Om Maji också kände något så sa hon det i alla fall inte.

Hon gick runt över hela bottenvåningen, kollade ut genom olika fönster också. Jag hade ingen aning om vad hon kollade efter, men var för rädd för att våga fråga – tänk om jag störde och så hände något? Lucy var också tyst, och såg både ledsen och rädd ut, men jag hade ingen aning om varför.

Till slut hade vi gått igenom alla rummen förutom källaren. Vi stod tysta och kollade ner på trappan som försvann i mörkret.

”Lucy, du stannar här uppe.”

”Nej... lämna mig inte...”
”Jag kommer snart, okej? Hedersord. Lova att du stannar här.”
Hon nickade efter en stund. Jag tände lampan och nickade mot Maji, som var först att gå neråt.

Jag visste inte riktigt varför jag ville att Lucy skulle stanna där uppe – det var bara den där känslan jag hade, och eftersom jag själv inte visste vad som skulle hända så vågade jag inte få henne dit heller.

Vi gick runt i det stora rummet som var källaren – ganska stökigt var det, fastän vi inte bott i huset särskilt länge. Hur länge var det förresten? En månad kanske. Inte mer? Kanske inte. Jag kunde inte komma ihåg hur jag börjat tänka på det, men det höll mig tillräckligt distraherad för att inte bli rädd.

Ljuset dog, och jag slutade andas för några sekunder. Något sa mig att jag borde hitta trappan och ta mig upp till Lucy, men jag kunde inte röra mig. Det var helt omöjligt att förmå mig själv till att vända mig om och gå ditåt jag trodde trappan var.

Det kändes som om något rörde vid min fot, kröp uppför mitt ben. Paniken började komma och jag hade ingen aning om vad jag skulle göra. ”Maji?”, viskade jag, kunde inte få upp tonläget högre än så. Inget svar. Det kändes som om något kröp över min tröja och jag blev så sjukt rädd. Mitt hjärta slog så hårt att det gjorde ont.

Så fort jag kände något kallt mot mitt ansikte släppte paralyseringen och jag snubblade bakåt, försökte hitta trappan.

Mörker. Rädsla. Panik. Händer, händer överallt.

Jag snubblade på något, ramlade in i något annat. Det kändes som om jag blev runtknuffad, som de där gångerna i lågstadiet när de som var äldre fick tag på en.

Röster, skratt, de skrattade åt mig, skrattade åt att jag var så liten, skrattade åt att jag var deras.

Nej, sluta, jag vill inte... jag vill inte...

Jag kunde inte komma någonstans. Det var låst, det var stängt, lampan vart fan är lampan vart är ljuset?

Jag kunde inte hjälpa att jag snyftade till när jag kom upp på fötter, försökte hitta trappan med händerna. Jag kunde inte ens skrika. Händer som rörde vid mig, strök med kalla fingrar över mitt ansikte.

Nej, försvinn från mig. Jag har inte gjort något.

På något sätt hittade jag trappan och lyckades snubbla uppåt, uppåt... Jag försökte hitta lysknappen men gav upp – stegen i trappan sa mig att jag inte ville veta vad som hände om de kom upp och jag stod kvar.

Handtaget, handtaget, vart fan är handtaget? Det var borta, det var över, kört, slut.

Där! Mina händer fick tag på något, men det var tydligen inte handtaget – det grep efter mina fingrar, och det var så kallt att det brändes. Jag skrek till, drog mig undan och slog på dörren. ”Lucy, öppna! Hjälp mig! Öppna dörren!”
Inget svar. Vart var hon då? Det var nästan läskigare att inte veta det än att inte veta vad som skulle hända med mig. Jag famlade på nytt efter handtaget, hittade det och tryckte ner. Det blev helt plötsligt ljust och jag ramlade ihop på golvet.

”Pappa... vad gör du...?”

”Varför öppnade du inte dörren för!? Jag ropade ju!”

”Jag... jag hörde ingenting...”

”Hur kunde du inte ha gjort det? Du stod ju precis här!”
Hon kunde inte förklara, skakade bara på huvudet. ”Maji”, viskade hon. ”Maji, vart är hon?”

Jag kollade nerför trappan. Det var fortfarande mörkt, men vad hade jag förväntat mig? ”Maji?”, ropade jag, och när jag inte fick något svar reste jag mig upp på fötter och försökte tända lampan. Den fungerade inte, så jag gick och letade upp en ficklampa. ”Du stannar här”, sa jag och pekade på Lucy med den. ”Håll dörren öppen.” Jag fick nerför trappan och hoppades verkligen att inget skulle hända, att jag skulle hitta Maji och så skulle allt bli bra, för även om jag förstod mer så visste jag ingenting om dem, och hon var den enda som kunde ge mig dem svaren.

Det var tomt. Det var bara jag där nere. Hur det gått till hade jag ingen aning om, men det var precis så det var.

”Nej! Nej! Ni får inte ta honom, ni får inte!”

Jag vände mig om och sprang mot trappan. Lucy stod däruppe och höll för ögonen och grät. Dörren höll på att stängas, och trots att jag inte förstod varför eller hur eller något alls så ville jag inte stanna kvar där jag var när dörren stängts. Jag visste inte heller hur jag visste det, men det var en sån sak som man bara visste, helt enkelt.

Jag sprang uppför trappan och tryckte axeln mot dörren i ett försök att få upp den. Det var starkt motstånd, och även om jag inte kunde öppna den mer så rörde den sig i alla fall inte mer.

”Lucy, hjälp mig! Ta tag i handtaget och dra.”

Jag hörde henne gå framåt och vi var två som försökte öppna den mer. Det var på tok för litet mellanrum för att jag skulle kunna smita igenom, och även om det inte varit det så var jag rädd för att den skulle ha stängts rätt på mig eller något. Det kunde nog göra ganska ont, ja.

Dörren for igen och fick mig att snubbla bakåt och tappa ficklampan. Jag stod på tå på trappsteget och försökte få tillbaka balansen, men händerna som drog mig bakåt höll tydligen inte med.

Jahapp, då är det kört då. Jag är fast, fast för alltid. I mörkret, med rösterna, med dockorna.

Jag hann inte tänka så mycket när jag föll bakåt och allt blev svart.

Jag höll mitt löfte till Lexi och ringde Amanda dagen därpå. Jag kände mig sjukt duktig över det och blev glad när hon svarade. Hon skulle komma över lite senare, bara för att ingen av oss hade något att göra.

Trevligt. Då var det ju bara det här med att städa jättesnabbt då...

Jag hann med det och blev förvånad när jag hann duscha också. Det var väl trevligt, men ja. Mitt hår var fortfarande blött när det plingade på dörren.

”Hej”, sa hon glatt och klev in när jag flyttat på mig.

”Tja.”
Det var allmänt trevligt, kändes faktiskt väldigt naturligt trots att jag knappt kände henne. Hon kollade förundrat på de hyllor med filmer jag hade. Jag hade samlat på filmer sen jag var tonåring och sparat de allra flesta när jag flyttat, och självklart samlad på mig mer. Filmaholic, som Lexi uttryckte det. Det kanske jag var också – fanns det terapi för sånt? Sätt mig där, tack.

Jag visste redan att Amanda älskade filmer – hon hade sagt det kvällen innan och hon och jag hade pratat ganska livligt om filmer medan Lexi skakade på huvudet och suckade – men att hon kände igen nästan alla filmer jag hade fick mig bara att tycka om henne ännu mer.

”Åh, kan vi inte kolla på någon film? Snälla?” Hon såg så glad ut och jag kunde inte hjälpa att jag log.

Alltså det var nästan inte ens roligt att hon var så vacker. Det kändes nästan overkligt.

I alla fall slutade det med att vi kollade på film – hon satt uppkrupen intill mig med huvudet mot min axel och jag hade armarna om henne.

Det kändes som om jag känt henne hela livet, och jag ville inte att hon skulle gå när hon gick. Hon ville inte heller gå, men hon pressade läpparna lätt mot mina och sa att hon skulle komma tillbaka.

Klart hon skulle, varför skulle hon inte? Jag visste att hon också kände att det var något speciellt mellan oss.

Ja, kanske fanns det där med ”the perfect match” i alla fall. Jag ville gärna tro på det, i alla fall.