Give me blood meow

Jag vaknade upp och stönade. Mitt huvud skulle antagligen bli min död – så ont gjorde det.
Men vad hade hänt?
Rummet var en katastrof. Det var som om någon ramlat och stött till en massa saker, snubblat runt överallt.
Jag satte mig upp och kollade förvirrat runtom mig, försökte komma ihåg något. Vad som helst, som varför jag låg på golvet. Som vart blodet där längre bort kom från. Var det jag som gjort allt det där? Antagligen.
Efter många om och men och mycket klagande lyckades jag resa mig upp, kolla ut genom fönstret. Det var mörkt ute. Hade det varit det förut också, innan allt blev... svart?
Och jag kom ihåg.
”Lucy!” Jag ropade högt och sprang ut i korridoren, struntade i vilka som kunde höra mig. ”Lucy, vart är du!?” Jag sprang och letade i alla rummen med ett hjärta som slog så hårt att jag trodde att det skulle slå sig ut.
Panik. Vart fan var hon?
Egentligen visste jag nog svaret från början, innan jag hittade den rosa post it-lappen på glasdörren. Vi vill leka. Lucy är med oss.
Jag slet sönder lappen och försökte komma på något att göra. Paniken och chocken och alltihop gjorde allt så rörigt i huvudet och flera röster pratade i mitt huvud samtidigt och jag blev så yr.
Jag tvingade rösterna till att hålla tyst. Det viktigaste nu var att hitta Lucy, för jag antog att det var försent för Lexi, precis som det varit för alla andra. För att hitta henne var jag tvungen att hitta dockorna. Men hur? Hur skulle jag göra det? Och när jag gjort det skulle de ju inte släppa Lucy bara sådär. De skulle vilja något.
De ville leka. Det var vad de velat hela tiden. Leka. Det här var en lek för dem, och jag var en pjäs. Bara en spelpjäs.
Jag öppnade glasdörren och klev ut, gick ut på gräsmattan. ”Här är jag!”, skrek jag och for ut med armarna, stod där och bara väntade. ”Jag står här, så vad väntar ni på? Kom och ta mig!”
En harkling bakom mig. Jag snurrade runt och såg på de två dockorna som såg ut som riktiga barn. Jag var livrädd, ja, men det var så mycket viktigare att hitta Lucy än att vara rädd för dem. ”Var är Lucy?”
”Inte här”, sa Mary och lade huvudet lätt på sne. ”Vill du ha tillbaks henne?”
Vad fan tror du? ”Ja.”
”Då får du leka med oss.” Robin log så obehagligt att jag fick kalla kårar.
Tänk nu, Max. Tänk snabbt.
”Då leker vi då.” Jag kollade på den och försökte att inte visa hur rädd jag faktiskt var. ”Men då är det enligt mina regler.”
Robin tänkte invända, men hans... syster, avbröt honom. ”Låt Max prata nu. Jag vill höra. Vi gillar ju nya lekar, eller hur?”
Något som kan ge dig en chans att komma härifrån levande, tillsammans med Lucy. Tänk...
”Det är som kurragömma. Ni måste hitta mig, och fånga mig. Inom en timmes tid. Ni får inte fuska.”
Mary såg ut att tänka på det. ”Om vi inte får fuska – vilket är väldigt svårt – så måste vi göra det svårare för dig med. Du måste hitta Lucy. Om du inte gör det innan timmen är slut...”
”Så är det bara jag som överlever.”
”Precis. Då är vi överens då. Vi går och räknar, till hundra. Du kan börja springa om några sekunder.”
Jag blundade, nickade och andades djupt.
Låt leken börja.

 

Någonstans där de inte skulle leta. Någonstans där jag inte skulle leta. Ett ställe man skulle kunna springa från.

Jag visste att för att hitta Lucy var jag tvungen att vara smart. Hon var viktigast, för varför skulle jag klara mig om inte hon gjorde det?

Aldrig att jag lämnade henne här.

Jag sprang, räknade tyst i mitt huvud och försökte tänka. Ett ställe jag aldrig skulle komma på att leta på. Ett ställe där det skulle vara svårt att höra en skrika.

Huset var mycket osäkrare än utomhus, så jag provade där först. Det var ingen som sagt något om att jag inte fick börja leta medan de räknade. De var uppe i 40, och hade jag inte hittat henne innan 60 fick jag komma tillbaks till huset senare.

Ingen Lucy fanns där jag letade, och nu var det bara 40 sekunder kvar. 39... 38... 37...

Jag sprang tyst ut genom dörren och försökte tänka. Utomhus, långt från huset, men inte nära någon granne. Skogen? Jag testade, sprang ditåt och försökte att hålla räkningen i mitt huvud samtidigt som jag försökte komma på vart hon kunde vara.

Noll. De var efter mig nu.

Paniken igen. En timme hade jag på mig, men de var smartare än vad jag var, de kunde hitta mig hur lätt som helst. De visste vart Lucy var, och de skulle lika gärna kunna stå där och vänta på mig. Men om de gjorde det, så måste det ju betyda att det var ganska enkelt att hitta henne – så enkelt att det nästan var självklart.

Jag visste inte om jag inbillade mig att jag hörde små steg, men jag försvann så tyst jag kunde bakom ett träd, satt och höll för munnen på mig själv så att mina andetag inte skulle höras.

”Vi vet att du är här någonstans”, halvsjöng en röst och jag for runt med blicken, letade efter ett håll att försvinna mot, för jag kunde inte sitta kvar särskilt länge till. Jag vred lätt på huvudet, hukade mig och kikade fram. Robin stod med ryggen mot mig och kollade mot några andra träd.

Jag smög så tyst jag kunde därifrån, livrädd för att han skulle vända sig om.

Han såg mig inte. Det fick mig att inse att jag hade slutat andas. Jag gick runt så tyst jag kunde, väntade på att jag skulle komma på vart Lucy var, var på helspänn, beredd på att vad som helst skulle kunna hända. Hur lång tid hade det gått? Jag kollade snabbt på armbandsklockan och såg att det gått en halvtimme. Hur i helvete kunde det ha gått en halvtimme?
”Hittad!”

Nej nej nej Max det är inte över än, du kan springa ifrån henne. Jag började springa och önskade att det skulle kunna gå att vara tystare, hörde hennes steg bakom mig och mitt huvud snurrade, varför slutade det inte snurra, jag ville inte ramla – fick inte ramla. Mitt hjärta slog sådär hårt igen, jag var inte rädd för vad som skulle hända med mig om jag blev fångad, utan för vad som skulle hända med Lucy. Inget fick hända henne, det var bara jag som kunde se till att inget inte hände.

Och plötsligt tog stegen slut. Jag stannade för första gången och vände mig om, försökte hämta andan, och jag var ensam. Vart hade hon försvunnit? Det måste betyda något. Hade hon gått för att hämta Robin? Var det en ledtråd?
Jag for runt med blicken och önskade att jag kände igen mig, men det gjorde jag inte. Träd, träd, träd, träd överallt. Jag började gå igen, hoppades på att något skulle hända.

Och jag stod på gräsmattan utanför huset. Hade jag sprungit i någon cirkel? Jag visste inte. Det måste jag ju ha gjort, på något sätt.

Jag lyssnade efter ljudet av steg, ville inte gärna gå tillbaks in till skogen igen. Det var större risk att jag skulle snubbla eller vad som helst där, även om jag antagligen kunde göra det annars också.

Tänk nu, Max. Tänk. Lucy, vart är hon? Hämta andan och börja leta – tiden rinner ut.

Tjugo minuter kvar. Tänk nu, tänk snabbt.

Jag for runt med blicken, som om jag letade efter hjälp, och min blick fastnade på ett par små skor några meter bort från mig. Det var Lucys – dom kunde jag känna igen vart som helst, vart jag än var.
Och plötsligt visste jag vart hon var. Eller, jag hade en gissning på vart hon kunde vara. Att jag inte hade tänkt på det tidigare...
Tio minuter kvar. Jag kunde hinna med lite tur.
Halvvägs genom skogen hörde jag ropen bakom mig, och jag visste att det bara var att hoppas på mirakel nu. De hade hittat mig, och hade jag fel var det kört för oss båda.
Jag kom till skogen och försökte få fötterna att röra sig snabbare. Ner mot bäcken, in i grottan och leta. Mina händer famlade efter något, hoppades att Lucy verkligen var där. Var är du?
Där! Mina händer fick tag på något, en liten kropp, och jag höll henne intill mig samtidigt som någon tog tag i min arm. Lika lite som jag förstod hur jag kommit på att hon var där insåg jag en annan sak, en sak som fick mig att lugnt vända mig mot Robin. Jag ryckte inte ens till vid blicken av kniven Robin höll i, var faktiskt helt lugn när jag mötte hans blick.
”En timme har gått nu. Ni får inte göra något.”
Jag såg hur han slets mellan att hugga till mig ändå eller gå därifrån.
”Kom nu, Robin. Vi lovade. Vi förlorade.” Mary stod i öppningen och såg på oss. ”Vi lovade.”
Han stönade besviket och de båda försvann, och jag förstod att det var över nu.

När jag vaknade upp i min säng kunde jag inte komma ihåg hur jag kommit iväg från grottan. Någon gång och på något sätt måste jag ju ha gjort det.
Känslan av att allt var över nu fick mig att le, gosa in mig i täcket. Jag kunde få ligga kvar där en stund, tyckte jag.
Trots att jag visste att det var slut, gnagde en liten oro på mitt hjärta. Lucy. Hur mådde hon, vart var hon? Jag borde gå och kolla till henne, bara för säkerhets skull.
Om en stund. Hon mådde säkert bra.
Nej. Nu.
Jag klev upp och insåg att jag fortfarande hade kläder på mig, vilket måste betyda att jag bara kommit in i rummet och kraschat i sängen, vilket lät fullt logiskt i mitt huvud. Jag sträckte på mig och gick ut ur rummet.
Jag gick mot Lucys rum när hennes dörr plötsligt öppnades, och jag trodde att mitt hjärta nästan stannade. Det var som om tiden också slutade gå, som om alla klockor stannade.
Robin kom ut från rummet med en kökskniv i handen. Blodet droppade från den, och när jag såg det lilla handavtrycket av blod på hans kavaj förstod jag att det inte var någon idé längre. Inget var någon idé längre.
”Du sov väldigt länge. För länge. Jag hann bli uttråkad. Jag tänkte dra ut på det, men... det blev inte riktigt så.”
Nej. Nej, det här händer inte. Det får inte ha hänt.
Han lyfte upp kniven och såg ut att spegla sig själv. Blodet droppade långsamt nerför hans arm.
”Mary har alltid varit så ordentlig, följer alltid reglerna. Det gjorde hon när vi levde också. Men hon kommer inte störa oss nu.”
Det är över nu, men det är över på fel sätt.
Robin kollade upp från kniven och såg på mig, log så att tänderna syntes igen. ”Så... ska vi fortsätta leka då?”

~The End~

Nu är allt fixat och jag har skrivit ett jättebra slut, whiii! (Fast det kommer inte nu ^^)

Det gick ett tag, och vintern tog slut. Som jag trott och tänkt förut var det ganska vackert runt huset när det blev grönare. Isen smälte från den lilla dammen, vilket gjorde mig väldigt lättad. En sak mindre att oroa sig för, av alla de tusen sakerna som fanns att oroa sig för.

Jag vågade knappt lämna huset, samtidigt som jag inte vågade/ville stanna kvar. Jag ville inte veta vilka i den lilla byn som visste om vad som hänt, vilka som anklagade mig för det. Om – när – jag var tvungen att göra något i byn gick jag snabbt, mötte inte någons blick och stannade inte alls länge. Det kändes som om alla höll sig borta från mig, var osäkra på vem jag verkligen var. Ärligt talat hade inte ens jag någon aning längre.

Jag låg på rygg på verandan och bara stirrade upp på taket. Det var rätt varmt och ganska skönt, även fast det var konstigt. Det var faktiskt bara mitten på mars. Det kanske var tur att ingen bodde i närheten, för hade någon gått förbi hade väl denne undrat varför jag låg där, vad jag höll på med.

Lucy sprang runt och plockade de blommor som hunnit komma, sjöng för sig själv. Hon var anledningen till att jag låg där jag låg – för att kunna hålla koll på henne. En normal människa hade väl satt sig på den lilla trappan eller kanske följt med henne runt, men nu var jag inte normal längre – inget var normalt – så det spelade ingen roll.

Jag vred lätt på huvudet och såg henne sätta sig på knä i gräset. En kort stund senare reste hon sig upp igen, vred huvudet mot något jag inte kunde se. Hon släppte alla blommor hon höll i och började gå. Nej, hon gick inte – hon marscherade. Ja, det såg ut som det, i alla fall.

”Lucy?”, ropade jag och satte mig upp. ”Vart ska du?” När jag inte fick något svar reste jag på mig och följde efter. En del av mig ville ropa igen, springa ikapp, men det var något med sättet hon gick på som fick mig att låta bli, hålla mig några meter bakom.

Hon gick in i skogen, bara gick rätt igenom. Jag förstod ingenting – vart var hon påväg egentligen?

Det var ingenting förutom träd runtomkring oss ett tag, men efter vad som kändes som en evighet, men kanske egentligen bara var tio minuter, kom vi till en stor äng. I andra änden av den låg en bäck som försvann in i en grotta ett par meter bort, och det var dit jag trodde Lucy var påväg. Jag fortsatte följa efter henne.

Hon vände sig aldrig om, och hon gick fortfarande som om hon marscherade. Den första tanken som kom upp i mitt huvud var att hon var besatt, vilket inte skulle förvåna mig överhuvudtaget. Om hon var det så var det antagligen dockorna som ville visa mig någonting, men vad?
Jag följde efter henne in i grottan, gick oroligt ner i vattnet när hon försvann för några sekunder – hon hade antagligen lyckats hitta en sten och ställt sig på den, bottnade inte. Vattnet nådde mig till höfterna, och det var väl ungefär så lång hon var. Hon vände sig mot mig, bara stod så en stund och kollade, innan hon blundade och föll ihop. Jag kastade mig fram för att fånga upp henne, och först då såg jag vad det var jag antagligen skulle ha sett från början.

Chris satt på en stol intill tre andra stolar. Det var svårt att känna igen henne – kanske var det egentligen ganska omöjligt med tanke på alla sår som var så djupa att man kunde se benen här och där.

Austins mun fick mig att tänka på en betydligt obehagligare version av Jokern; nu skulle han för alltid le, trots allt han förlorat, trots sorgen.

Trots att de var ganska obehagliga var barnen nästan värst. De såg perfekta ut, för perfekta. Deras hår glänste och var uppsatt i små söta tofsar, på dem båda. De hade klänningar – Alice hade verkat som typen som vägrade klänning oavsett vad, och det var väl därför det kändes så fel. Deras ögon såg ut som om de var gjorda av glas. Det enda som var... fe, var att Alice's mun var öppen, som om hon gäspade; det enda som fanns där var ett svart tomrum. Inget annat.

Det såg ut som om de var dockor, och som om de var där för att bli fotograferade.

Jag backade långsamt, som om jag var rädd för att de skulle få syn på mig. Något sa mig att de inte var så döda som jag trodde att de var. Lucy började hosta och rörde lite på sig. ”Pappa...”, mumlade hon. ”Vart är vi... vad gör vi här?”
Jag kunde inte andas, var helt säker på att de rört sig. ”Blunda”; viskade jag, fortsatte gå baklänges, hoppades verkligen på att jag inte skulle snubbla på något. ”Inga men. Blunda bara. Öppna inte ögonen förrän jag säger till.”

”Men... varför...?”
”Gör det bara.” Jag vred snabbt på huvudet för att se vart vi var. När jag kollade tillbaks tyckte jag att familjen rört på sig, flyttat närmre. ”Blunda!”

Jag vände mig om och sprang så fort vattnet försvann. Det var tur för mig att Lucy fortfarande var ganska liten, för jag vågade inte släppa ner henne. Jag vågade inte heller vända mig om och se vad som hände heller, ville inte veta.

Jag kunde inte riktigt komma ihåg hur jag kommit genom skogen, men jag befann mig på gräsmattan utanför huset när jag hörde Lucy dra efter andan. ”Skrik inte”, fick jag fram, höll på att snubbla på mina egna fötter. ”Blunda sa jag.”

När vi kommit upp på verandan släppte jag ner henne, höll hårt i hennes hand och öppnade dörren, drog med henne in. Jag låste dörren, fastän mina händer skakade, och jag kollade mot skogen.

De stod där, allesammans, och kollade på mig. De bara stod där. Efter en stund kom ett sus i mitt huvud, ett sus som blev större och starkare för varje sekund som gick. Till slut var det så högt att jag grimaserade, föll ner på knä och höll för öronen, som om jag kunde stänga ute de anklagande orden.

Det är ditt fel, ditt fel alltihop! Vi hade levt om det inte varit för dig. Vi hade kunnat vara lyckliga, må bra.

”Sluta”, viskade jag, försökte koncentrera mig på Lucy. Hon fanns där någonstans, hon måste vara livrädd. Jag var livrädd.

Ditt fel, ditt fel alltihop!

”Förlåt!” Jag skrek så högt jag kunde, skrek det om och om igen. ”Förlåt, förlåt, förlåt! Jag visste inte, jag hade ingen aning!”
DITT FEL!!!

Jag snyftade till, önskade att alla ljud bara skulle försvinna, lämna mig ifred. Det var mitt fel, jag hade förstått det, kunde de inte bara gå?

Det fortsatte ett tag, och jag satt kvar där jag var, försökte stänga ute ljuden som egentligen kom från mitt eget huvud.

Mitt fel. Mitt fel, alltihop.

 

Matthew stannade för att jag bad honom. Han åt frukost med oss och försökte att inte stirra på Amanda; jag hade sagt att hon tyckte sånt var obehagligt, Mer behövde han inte veta, för hela anledningen var min och Amandas hemlighet.

När han gått försvann Amanda in till badrummet. Jag följde efter, iakttog henne från dörröppningen. Hon stod och såg på sig själv, men blicken var ingen sån som vissa hade, som om hon tyckte om vad hon såg i spegeln. Blicken var mer undrande, som om hon inte riktigt visste vem hon var, vad alla andra såg.

Jag ställde mig bakom henne, lade armarna om hennes midja och satte hakan mot hennes axel. Våra blickar möttes i spegeln och vi bara stod så och såg på varandra ett tag.

”Du är vacker”, viskade jag. ”Världens vackraste människa. Vet du om det?”
Hon bet sig lätt i läppen, kollade på sin spegelbild igen, som om hon försökte se vad jag såg. Det var klart att hon inte bara var vacker på utsidan – hon var världens vackraste som person också. Ett litet leende dök upp på hennes läppar och hon lade händerna över mina. ”Ska du säga.”
”Ja, ska jag säga.”

 

Det tog ett tag för rösterna att tystna och för mig att orka/våga resa mig upp. Lucy hade gått iväg en stund tidigare, och när hon kom tillbaka höll hon i min telefon. Vi båda hade gråtit en massa och hon såg helt slut ut.

”Vad vill du att jag ska göra?”
”Lexi. Ring henne. Du behöver henne – vi behöver henne.”

Lexi. Helt plötsligt saknade jag hennes röst, ville höra något som var välbekant. Hon kanske kunde hjälpa mig, kanske visste hon vad man skulle göra. Nej, det skulle inte bli så, det förstod ju till och med jag, men jag kunde alltid hoppas.

Jag nickade, tog telefonen och slog vant in hennes nummer.

”Vilken jävla idiot ringer såhär sent, va!? Vem är det, vad fan vill du?”

Jag kunde inte hjälpa att jag log. ”Det är Max.”

Tystnad. ”Men gud, nej shit, förlåt! Jag... jag visste inte!”
”Det är lugnt.”

”Vad var det du ville?”
Det var så mycket jag ville säga just då att jag inte visste vart jag skulle börja. ”Jag... jag tror jag kommer bli galen. Eller, håller på att bli. Är. Jag vet inte.”

Tystnad igen. ”Jag kommer, okej? Jag åker om en halvtimme, sen kommer jag till dig. Okej?”

Egentligen borde jag säga att det kunde vänta till morgonen i alla fall, men hon skulle inte ha lyssnat på det. Jag nickade innan jag kom ihåg att hon inte kunde se mig. ”Gör så du.”

När hon kommit orkade jag inte tänka på något alls, var hög på kaffe, kramade henne hårt och önskade att jag var ett barn, så att ingen skulle tycka det var konstigt att jag ville krypa upp i någons knä och gråta.

Den här delen suger - valde att göra förvirring av det hela istället för att sitta och bita sönder naglarna och ha de där tankarna om att jag är sämst och asdfgsdfg. Hoppas det duger i alla fall...

---

En natt utan att drömma. Det var allt jag begärde. Var det för mycket att be om?

Jag satte mig upp och gnuggade mig lätt i ögonen. Det skulle ta ett tag att somna om, jag visste det – känslan av att Amanda legat alldeles intill, i min famn, hade varit för äkta.

Nej, Max, gråt inte... sluta, det var bara en dröm...

Det var ju just det som var problemet. Jag ville så gärna att det skulle vara äkta.

Det tog ett tag att lugna ner mig, tänka att jag borde somna om. Jag skulle orka kliva upp på morgonen, orka tänka, orka le, orka ta hand om Lucy, allt det där. Plus att ta hand om tusen miljoner andra problem, som mördardockor som ville leka.

Jag orkade inte. Varför hände det mig? Jag gömde ansiktet mot kudden, tvingade mig själv till att sluta tänka, och jag hade säkert lyckats somna om ifall jag inte hört det där ljudet från bottenvåningen.

Den lilla smällen fick mig att rycka till, sätta mig upp. Jag borde antagligen tänka att det inte var något, att jag inbillade mig, eller att det var bar Robin och Mary som höll på med något. Inte för att det var någon lugnande tanke, men det betydde i alla fall att jag inte skulle behöva kliva upp.

Jag kunde inte släppa det. Jag ville så gärna sova och hatade mig själv när jag reste mig upp och lämnade rummet. På vägen mot trappan kollade jag till Lucy, mest för att se om hon också vaknat. Det hade hon inte, vilket fick mig att le lite.

Tyst gick jag nerför trappan. Golvet var kallt, så kallt att jag nästan ville hoppa på stället. Det var kallt i luften också.

Ytterdörren var öppen. Hur hade det hänt? Det blåste inte, och även om det gjort det kunde vinden omöjligt ha blåst upp en låst dörr, och så var alla fönster stängda. Eller hade jag låst den, förresten?

Förvirrad gick jag mot dörren och han bara stänga den innan någon tog tag i mig, tryckte mig mot dörren. ”Det var du som mördade Chris, eller hur?”

Rösten var så fylld av hat och ilska att jag blev rädd. Allvarligt talat, alltså.

”Det var inte jag”, sa jag och försökte dra mig loss. ”Jag svär, det var inte jag.”
Austin vände mig om så att jag kunde se honom, höll fast mina armar mot dörren bakom mig. ”Du kan lura polisen, men du kan inte lura mig. Varför flyttade du nu igen? Juste, din flickvän. Var det du som dödade henne också, flydde du från polisen?”
”Nej, jag -”

”Och varför tog du just Chris? Av alla människor i den här jävla stan... Tyckte du om det, det du gjorde mot Alice? Ett oskyldigt barn...”

Jag såg oförstående på honom. ”Va, vad har hänt med Alice?”

”Borde du inte veta det själv? Näjuste, du ska ju spela oskyldig. Visst, jag kan berätta. Någon – du – skar ut hennes tunga. Vet du hur det är att se henne sådär? Hon sitter bara och stirrar ut genom ett fönster. Hon vill inte ens kolla på någon, som om hon är rädd.”
Jag stirrade chockat på honom, slutade andas för några sekunder. Jag hade ingen aning om vad som hänt Alice – visste inte ens att något hade hänt.

Kunde de inte lämna någon ifred?

”Se inte ut som om du inte förstår vad jag pratar om!”

Hur jag hamnade på golvet kunde jag inte riktigt komma ihåg, men det gjorde ganska ont i huvudet. Det enda jag visste just då var att det smakade blod i munnen, att jag knappt kunde göra något mot slagen.

”Vet du vad?” Austin reste sig upp med ett leende som nästan var lika obehagligt som Robin. ”Jag borde göra samma sak mot din dotter som du gjort mot min. Ja.”

Han började gå iväg och jag satte mig upp. ”Du rör henne inte.”
Det snurrade i huvudet när jag reste mig upp, och allt efter det gick så snabbt att jag inte hann uppfatta något.

Duns. Svordom. Kvävt skrik. Barnskratt. Och tystnad.

Jag hade någon gång under de sekunderna som gått ramlat eller helt enkelt satt mig ner. Svårt att veta när man inte kom ihåg.

Jag drog lätt med en hand över ansiktet, upptäckte att om jag strök med tungan över läpparna smakade det ännu mer blod. Jag strök lätt med handen över munnen och låtsades inte om blodet.

När förvirringen släppt lade jag mig ner, för trött och snurrig för att orka resa mig upp. Jag vred lätt på huvudet och såg en lapp. Handstilen var ett barns – vissa av bokstäverna satt bak och fram.

Ingen annan får röra henne. Ingen annan.

Hade inte Lucy sagt något liknande förut? Innan jag hann tänka mer på det somnade jag.

 

Det var mysigt att bara ligga och krama Amanda, gömma ansiktet mot hennes hår i ett försökt att få solen att sluta förblinda mig. Hon luktade så gott, luktade hemma. Det skulle inte spela någon roll vart jag än tog vägen – jag var hemma om jag var med henne.

Det plingade på dörren. Jag stönade när hon flyttade på sig. ”Stanna kvar här”, sa jag och kramade henne hårdare, höll henne tätt intill mig. ”Vem det är kan den komma tillbaks senare...”

Hon fnissade till och slingrade sig ur mitt grepp i alla fall. ”Men det är en sak jag alltid velat göra”, sa hon och gav mig en puss på kinden efter att jag sett extremt sårad ut. ”Får jag låna en av dina skjortor?”

Efter en kort stund lämnade hon rummet, endast iklädd en av mina skjortor. Den räckte henne nästan till knäna, och hon hade kavlat upp armarna. Hon var så vacker att det inte ens var roligt.

Jag somnade om löjligt snabbt, brydde mig inte om att någon puffade på mig en liten stund senare och att denne sa mitt namn också. Inte förrän denna någon slog till mig i ansiktet vaknade jag till. ”Vakna!”
Jag for upp och kollade förvånat på Amanad. ”Men vafan göru!? Det där gjorde ju ont.”
Hon fnissade till, strök mig lätt över kinden och kysste mig snabbt. ”Du får faktiskt skylla dig själv om du inte vaknar”, log hon och strök mig hastigt över håret. ”Det är någon här som vill träffa dig i alla fall.”

Konstigt. Det är ju inte precis så att det är min lägenhet, eller hur Sherlock?

Det sa jag inte, utan gäspade bara, sträckte lätt på mig. ”Skicka in honom... henne... den.”

Matthew kom in i rummet och såg nästan förundrat på Amanda, lät blicken pendla mellan oss båda. Jag kollade hastigt ner på mig själv för att kolla så att täcket täckte... vissa delar. ”Trevligt att du kommer och stör en fin morgon som denna, Matthew. Vad har jag gjort för att förtjäna det?”

”Jo... alltså... eh... du svarar typ inte på telefonen, och jag...” Han kunde verkligen inte släppa Amanda med blicken.

Hon satt och låtsades att hon inte märkte det ett tag, tills hon till slut reste sig upp. ”Jag går och fixar frukost”, sa hon och lämnade rummet.

”Vad är det med dig?” Jag kollade leendes på Matthew. ”Blev du förtrollad av hennes skönhet eller något?”

”Nej, det är inte det...” Han skakade på huvudet och satte sig på sängen. ”Jag fick... en känsla. Typ.”

”Jaha. Vadå för känsla?”

”Jag vet inte... typ... när ni var i samma rum... det var som om... som om rummet blev... äsch, jag kan inte förklara det.”

Jag bara kollade på honom. ”Som om rummet blev... komplett?”

”Typ... kanske.”

”Du är inte den första som sagt så.”

Hade Lexi verkligen lyckats hitta någon som passade så perfekt med mig att till och med Matthew kunde se det?

 

”Pappa! Vakna!”

Jag öppnade ögonen och for förvirrat runt med blicken. Det var så ljust att mina ögon gjorde ont. Mitt huvud hade helt klart haft bättre dagar också.

Lucy satt på golvet brevid mig och såg orolig ut. Hon såg ut att må bra också, så inget kunde ha hänt henne.

”Jag mår bra”, mumlade jag och satte mig upp, kramade henne. Hon skakade.

”Men pappa... du har... du blod, i... i ansiktet... och... varför, varför låg du här?” Hon började snyfta och jag strök henne över ryggen. ”Var det... Robin... har han gjort nåt...?”

Han hade säkert gjort något, men inte mot mig. Jag ville inte ens tänka på vad som hänt med Austin, vad som skulle hända med Hannah och Alice.

Nej, jag kunde inte vara arg på Austin, eller vad det nu var meningen att jag borde vara. Jag hade också förlorat någon som betytt så mycket utan någon förklaring – jag undrade fortfarande varför det var just Amanda det drabbat, och om föraren fortfarande tänkte på det, kom ihåg. Jag visste inte ens vem det var, om det var en man eller kvinna, ålder... ingenting. Jag visste inte om den fortfarande levde, inte ens om den överlevt krocken. De hade inte velat säga något till mig, och jag förstod dem. Hur hade det blivit om jag vetat och sett den personen? Inte ens jag var särskilt säker på det. Nej, jag kände bara medlidande för honom, inget annat.

Även om jag helt och fullt förstod hans smärta, var det så olika ändå. Han hade ingen aning om vad som hänt Chris; jag visste vad som hänt Amanda. Det kanske var tusen gånger värre att inte veta – vad visste jag?

”Max... kan jag berätta en sak för dig?”
”Självklart.”
”Se det som ett test, okej? Jag vill bara se hur du reagerar.”
”Visst.” Jag log lätt mot Amanda, som log tillbaka och drog upp fötterna i soffan och kollade på mig. ”Vad händer om jag... svarar fel...?”

”Det vet jag inte förrän jag sett hur du reagerar.” Hon räckte snabbt ut tungan innan hon slutade le, såg nästan orolig ut och tog ett djupt andetag. ”Alltså... jag har inte berättat det här för många killar, och jag vet att vi inte känt varandra så länge och så, men jag litar på dig och sånt. Du vet om det va?”
Jag blev faktiskt sjukt glad och nickade med ett litet leende, även om jag var lite orolig för vad hon skulle säga.

”Alltså... när jag var tonåring var jag en av de där tjejerna som hatade sig själva. Jag slutade äta, och... jag gillade att göra mig illa. Det var det bästa som kunde hända en vanlig dag, typ. Och... och jag säger det här för att jag fortfarande känner av det där. Det där... suget... att strunta i att äta, ta fram ett rakblad eller något... Grejen är den att de killar jag trodde man kunde lita på springer iväg. Usch jag vet inte ens vad jag ska säga.” Hon gömde ansiktet i händerna, skakade lätt på huvudet. ”Jag vet inte ens varför jag ens försöker berätta det, för att... för att...”
För att du är rädd för att jag kommer lämna dig.

Jag flyttade mig lite närmre och strök henne lätt över kinden. ”Jag kommer inte lämna dig, okej? Aldrig.”
Hon kollade upp på mig med stora ögon.

”Du är vacker precis som du är. Hedersord. Det spelar ingen roll vad som än händer – du kommer vara lika vacker ändå.”

Ett litet leende som sakta blev större och större. Hon kramade mig hårt och jag tänkte att det kanske var värt att vara cheesy då och då.

”Godkänd.”
”Va?”
”Du är godkänd.”
”Bra”, mumlade jag med ett litet leende.

Det var sant, det jag sagt, även om det lät sjukt töntigt och allt. Jag ville finnas där när hon behövde det, skulle kunna säga det tusen gånger om bara för att le.

Ja, jag älskade henne redan då.

 

Det höll på att driva mig till vansinne efter bara några dagar. Jag kunde inte sluta tänka på Robin och på vad Lucy sagt.

Bara du. Ingen annan. Vad kunde det betyda?

Det blev inte precis bättre av att jag blev förföljd vart jag än gick. Robin och Mary inte bara dök upp överallt – de skrattade om något gick fel också.

Jag visste aldrig vad de skulle göra, och det skrämde mig mest av allt. Att inte veta. Jag försökte hålla Lucy så nära som möjligt, hela tiden, ville inte att hon skulle försvinna någonstans utan att säga till. Det var omöjligt att hålla koll på henne hela tiden, och det var de tillfällena som de passade på. Lucy sa inget, men jag märkte ju att hon var livrädd.

Det hade gått ett antal dagar och mina naglar var nästan borta. Jag brukade aldrig bita på naglarna egentligen, hade börjat samma vecka utan att tänka på det. Just den dagen hade varit ganska lugn, ovanligt lugn – de hade inte ens följt efter mig särskilt mycket heller.

Det plingade på dörren. Jag kollade förvånat upp. Lucy satt och lekte utomhus, eller sprang runt en del, vilket gjorde mig glad; att hon fortfarande lekte betydde att det fortfarande fanns saker som var normala.

Jag reste mig upp och gick och öppnade. Det var Chris' man, Austin, tillsammans med några polismän. Jag kollade frågande på dem, visste inte riktigt vad jag skulle säga. Vad skulle man säga egentligen?

”Är du Max Brown?”
”Ja...?”
Mannen som talat kollade på Austin som nickade bekräftande. ”Vi skulle vilja att du följer med till stationen.”

Jag kollade förvånat på dem. ”Vad gäller saken?”

”Mordet på Chris Collins.”

Självklart. Det fattade väl jag med, att Robin och Mary gjort något. Jag tvingade mig själv till att fortsätta se förvånad och förvirrad ut. ”Är hon död?”

”Ja, och enligt mr. Collins här så var hon här innan hon försvann.”

Jag gjorde en gest in mot huset. ”Men jag kan inte åka, min dotter...”

”Vi tar hand om henne under tiden..”

Det är säkrare på stationen. Låt henne följa med. Hon förstår, hon vet sanningen...

Jag följde med dem utan att säga det, för vad skulle Lucy kunna göra eller säga för att hjälpa? Hon var för liten, ingen skulle tro henne – kanske skulle de inte ens lyssna. Hon var för liten, precis som jag varit när allt med Jack hänt.

 

”Jag sa ju det, jag var inte hemma.” Jag drog händerna lätt över ansiktet och kollade på polismannen igen. ”Jag jobbade, Chris skulle passa Lucy och hon var borta när jag kom hem. Jag vet ingenting.”

”Varför stod då hennes bil utanför erat hus då?”

”Jag vet inte, jag kan inte förklara det för jag var inte hemma! Hon var inte där! Hur många gånger måste jag säga det?”

Jag visste att jag inte kunde säga som det var – då skulle jag väl bli inspärrad någonstans. Det var ju redan skumt att jag inte kunde förklara vad som hänt med Chris.

”Ni kan ringa Matthew, han kan säga som det är, att det är sant. Han var med mig hela tiden där borta, och -”

”Så du har varit ensam också?”

”Ja, men -”

”Då håller det inte.”
Jag skakade på huvudet och slog det mot bordet. Mitt huvud gjorde ont och jag ville inte stanna där mer. Det hade gått två timmar och det var samma historia om och om igen. De trodde mig inte, så varför dömde de mig bara inte? Väntade de på ett erkännande eller vad fan var det de ville ha av mig? Jag kunde inte säga hela sanningen, men det betydde inte att jag ljög.

Någon kom och viskade något i mannens öra. ”Vi kommer snart”, sa han till mig. ”Sitt kvar här. Vill du ha kaffe eller något?”
”Jatack”, sa jag och lutade huvudet mot bordet igen, blundade.

Det var väldigt tyst i rummet. Jag skulle vilja veta vad de pratade om på andra sidan om spegeln, ville veta vad de sa om mig. Vad skulle hända med Lucy om det inte gick bra? Jag ville inte ens tänka på det.

Mannen i kostym kom tillbaka. ”Here you go.” Han ställde ner en mugg framför mig. ”Kan du få den där Matthews nummer?”

Jag tog en klunk av kaffet och nickade innan jag rabblade upp numret.

”Efternamn?”
”Andrews.”

Han lämnade rummet igen. Jag lutade mig lite bakåt i stolen, lade armarna i kors på bröstet och kollade mot spegeln. Hur gjorde man sånt glas egentligen? Jag försökte se om det gick att se något alls genom det, men jag såg inget annat än rummet jag själv satt i, såg att jag bet mig i läppen igen. Det var en sån sak som jag var tvungen att sluta med, hatade att jag gjorde det.

Efter ett tag kom mannen tillbaka igen, lämnade dörren öppen. ”Det har hänt mycket runt dig sen du kom hit, Max. Vi låter dig gå tills vidare, men håll dig borta från trubbel.”
”Visst.” Jag reste mig upp och lämnade rummet, hoppades att jag inte skulle behöva komma tillbaka.

 

---

 

Fyi: nästa kapitel kommer ta tid att skriva, för jag 1 - hittar inte orden, 2 - tycker jag är sämst på allt för tillfället (nej det kommer inte hjälpa att ni säger att jag inte är det, inte just nu), 3 - har lite saker att göra innan skolan tar slut. Men jag jobbar på det, så ni vet det.

”Borde han inte vakna upp nu?”

”Snart. Ha tålamod, Robin.”

”Jag vill att han ska vakna nu. Kan jag inte bara få peta på honom?”

”Nej. Du får inte röra honom.”

Rösterna var ljusa, som om de tillhörde barn. Jag kunde inte känna något, kunde inte röra mig, men jag kunde höra.

”Är du säker på att han inte är död?”

”Men idiot – hör du inte hans hjärta!? Det slår, och alltså lever han!”

Långsamt kom känseln tillbaka. Jag rörde prövande på fötterna och händerna. Det kändes konstigt, men det skulle nog bli bättre.

”Han rörde på sig! Snällasnällasnälla låt mig peta på honom?” Eftersom jag kände ett par fingrar mot mitt ansikte antog jag att den andra personen godkänt det. Inte för att jag trodde att någon skulle bry sig om vad jag tyckte och ville, men jag tyckte det var ganska obehagligt.

”Hörru, öppna ögonen. Tvinga mig inte att göra det åt dig.”

Efter en stund blinkade jag flera gånger innan jag kollade upp på ett litet ansikte. Alldeles blek var han – man såg att det var en kille, helt klart – med svarta ögon som nästan var läskigt stora. Hans leende när han såg att jag öppnade ögonen visade ett par spetsiga tänder. Hans leende var väldigt obehagligt och gav mig kalla kårar. ”Men hej där!”, sa han glatt och skrattade till. ”Du var borta så länge att till och med Mary blev orolig. Hon oroar sig aldrig, ska du veta.”

Jag satte mig upp och blundade när hela rummet snurrade. Det var ljust, men inte så ljust att man fick ont i ögonen. En liten flicka med ljusblå klänning satt på knä på golvet en bit bort med händerna knäppta mot knäna, kollade på mig med stora ögon.

Det tog en stund innan jag kände igen dem, och när jag väl gjorde det ryckte jag till och försökte flytta mig bort från pojken. Han skrattade igen och tog tag i min fot. ”Vi ska inte göra något mot dig. Faktiskt, vi räddade ditt liv. Du ramlade nerför trappan. Du hade kunnat dö. Tänk på Lucy och var lite försiktigare nästa gång.”
”Lucy... vart är hon...?”
”Hon sitter också här.” Robin gjorde en gest mot ett ställe en liten bit bort från flickdockan jag antog var Mary.

Lucy satt med ansiktet tryckt mot sina knän med armarna om benen, gungade sakta fram och tillbaka.

Jag kollade tillbaks på Robin. Hur kunde han se så levande ut? Han såg nästan ut som en människa, om man bortsåg från att leendet inte kunde vara mänskligt, och att jag aldrig sett någon – eller något, för den delen – ha så kalla ögon. Som om det inte fanns några känslor där överhuvudtaget. ”Låt mig... låt mig på gå till henne. Snälla?”

Robin satte sig på mina ben, skakade på huvudet och lade armarna i kors på bröstet. ”Nä. Sitt kvar där du. Hon klarar sig – hon valde själv att komma ner hit faktiskt, så hon får skylla sig själv.”

Jag kollade mot Lucy, önskade att hon kunde kolla upp, så att jag kunde få se att allt var bra med henne, att de inte gjort något mot henne. Hon kollade aldrig upp.

”Nu tycker jag att vi pratar om annat. Varför kommer du inte ihåg mig? Jag blir ju sårad.”

Jag såg oförstående på honom. Han suckade, flyttade sig närmre, lade händerna mot mina kinder och stirrade på mig. Han höll fast mitt ansikte så att jag skulle vara tvungen att kolla på honom, hur mycket jag än försökte vrida mig undan.

”Tänk tillbaks. Kom ihåg. Kom ihåg sanningen.”
Jag förstod inte vart smärtan kom från. Det var som om något slagit mig hårt i huvudet med en hammare, fast det kom inifrån mitt eget huvud. Jag blundade, som om jag trodde att jag kunde stänga ute smärtan då, men istället kom jag ihåg.

Jag hade kommit ihåg det fel. Hur kunde jag ha glömt?

 

”Max! Vet du vad vi hittat?!” Jack hoppade framför mig.

Det var lite jobbigt att han var två år yngre och extremt hyperaktiv – jag tyckte det var ganska skönt att bara ligga där på gräset. Jag suckade och lade ifrån mig boken. ”Vadå?”
”Ett helt sjukt rum! Du måste följa med, nu!” Han tog min hand och slet upp mig på fötter innan han drog mig med sig mot stugan. Jag snubblade efter och klagade på att det var jättespännande i boken och att jag inte bara ville sluta det sådär, men han lyssnade inte. Varför skulle han?

Han drog med mig uppför alla trappor och in i hans föräldrars sovrum. Jag hann inte fråga varför han drog in mig i garderoben och sjönk ner på knä.

”Alltså va... vad gör du?”
”Men ssch, du får se snart!” Jack kröp in under kläderna som hängde på galgarna. Jag satte mig ner och kollade förvånat på den lilla dörren som fanns där. Han kröp in genom den och försvann.
Även om jag var ganska säker på att jag vuxit ifrån Jack lite, vuxit upp under året som gått, så kunde jag inte hjälpa att jag blev sådär barnsligt nyfiken – jag tänkte skylla det på Jack när jag kröp efter honom. Dexter – Jack's storebror – stod där och han flinade. ”Vad tycks?”
Jag reste mig upp och kollade runt i rummet med stora ögon. Det var dockor överallt. Stora som små, pojkar som flickor, alla möjliga dockor fanns samlade i säkert hundratals (eller runt femtio) i det lilla hemliga rummet vi aldrig sett förut. ”Wow...”
”Jag vet! Ser lite ut som någon scen i en skräckfilm, eller vad tycker ni?” Dexter klappade Jack på ryggen. ”Näni, jag måste gå. Lova att inte säga något till morsan bara – hon kommer bli tokig om hon får veta att jag lämnar er ensamma i huset igen.”
”Visstvisst.” Jack sparkade till sin bror i ett försök att få honom att försvinna snabbare, flinade mot mig. ”Det är lite läskigt, eller hur?”
Jag nickade. Blicken fastnade på en av de större dockorna. Det var en kille med kostym, svart hår och ögon som var helt sjukt läskiga. Han var obehaglig. Jag vred bort blicken, ville inte kolla på honom. Det var något med honom som skrämde mig så mycket att när jag gick runt i rummet blev jag paranoid och trodde att han kollade efter mig. Vid något tillfälle råkade jag kolla på honom och hans huvud hade vridit sig mot mitt håll och jag fick panik och hela rummet snurrade och jag frågade Jack om vi inte kunde gå när dörren stängdes. Jag gick och tryckte ner handtaget, men dörren gick inte upp. ”Jätteroligt, Dexter!”, ropade jag. ”Släpp ut oss nu!”

Lampan släcktes. Jack skrek, skrek högt, så högt att jag fick ont i öronen. Ett ljud jag inte kunde beskriva – något sa mig att jag inte ville veta vad som hände heller.

Skriket tystnade.

Mörker. Rädsla. Panik. Händer, händer överallt. Röster, skratt, de skrattade åt mig, skrattade åt att jag var så liten, skrattade åt att jag var deras. Jag kunde inte komma någonstans. Det var låst, det var stängt, lampan vart fan är lampan vart är ljuset? Nej, försvinn från mig. Jag har inte gjort något. Handtaget, handtaget, vart fan är handtaget? Det var borta, det var över, kört, slut.

Jag skrek, ropade på Dexter, glömde bort att han sagt att han skulle lämna oss ensamma. Någon kom och öppnade i alla fall, och det kändes bra att bara ramla ut över väskor, slippa händerna. Ett par armar lades om mig, armar som bara kunde tillhöra Dexter. Jag grät så mycket och jag brydde mig inte om att Dexter var fem år äldre och supercool, struntade i vad han tyckte och tänkte just då.

”Max... vart... vart kommer... blodet från?”
Jag kollade ner på mina händer och min kropp, såg rivmärken, andra sår. Tröjan var trasig. Varför kom jag inte ihåg något av det? Jag snyftade och försökte få bort blodet från händerna, visste inte vad jag skulle göra.

Dexter försvann in i det hemliga rummet fastän jag försökte stoppa honom, och han kom tillbaka ganska snabbt. Han var alldeles blek och såg ut att vilja spy. ”Gå inte upp dit, Max”, viskade han med händerna på mina axlar, sparkade igen dörren. ”Lova det.”
Varför var hans händer blodiga? Jag följde efter honom ner när han gick för att ringa en massa samtal.

Vi kunde inte förklara för polisen eller våra föräldrar vad som hänt, för Dexter hade inte varit där. Jag visste att ingen skulle tro mig, så jag höll tyst.

Vem skulle tro på en elva-årig liten kille som sa att dockor hade mördat Jack sådär brutalt som man läste i tidningarna dagen därpå?

 

Jag kom ihåg nu. Robin såg det på mig och flinade, visade tänderna. ”Jack skrek så mycket att vi skrattade åt det efteråt. Det var synd att vi inte hann bli klara med dig också, det hade varit ännu roligare.”
Åh, Jack...

”Vad vill ni mig?”, sa jag och kollade på honom, försökte andas normalt och inte sparka iväg honom.

”Vi vill leka”, sa han med en barnsligt glad röst. Den passade honom inte alls. ”Du är den enda som lyckats komma undan från oss.”
”Vad har det med Chris att göra? Och Maji? Hannah? Har ni tagit Alice också?”

Robin suckade och skakade på huvudet. ”Frågor frågor frågor. Bla. Bla. Bla. Men okej, eftersom du nu undrar – Chris var för skojs skull, Alice med. Hannah retade Lucy, så hon förtjänade det. Och Maji... skulle ha satt stopp för det roliga. Har aldrig gillat trollkvinnor. Usch och kryss på dem.” Han gjorde ett kryss över mitt hjärta, men jag förstod inte vad jag hade med det hela att göra. ”Och du... Det är din tur sen. När du blivit galen, när du blivit så paranoid att du är rädd för din egen skugga. Då är det din tur.” Han strök mig över kinden med ett kallt finger som gav mig rysningar. ”När allt hopp är ute.”
Så det fanns hopp fortfarande? Om jag hittade det skulle de krossa det, men det var en liten tröst att veta i alla fall. ”Jag förstår ingenting.”
”Varför skulle du det? Du är ju dum i huvudet. Det hela är en lek, ett spel. Du är bara en spelpjäs, och du måste komma på reglerna själv. De finns där, hela tiden, men du är så korkad att man blir mörkrädd.” Han reste sig upp och nickade mot trappan. ”Kom nu, Mary. Vi har katastrofer att planera.”
Mary reste sig upp och skuttade efter Robin mot trappan, vände sig om och vinkade med ett sött litet leende innan de båda var försvunna.

Så de hela var en lek för dem, ett spel. Målet var att jag skulle bli galen, och då skulle jag dö. Hur skulle jag kunna hålla galenskapen borta, då? Fanns det en chans för mig att vinna, ta mig ur det här levande? Det kändes inte riktigt som det – det kändes mer som om de gav mig falska förhoppningar för att göra det enklare för dem. Men vad visste jag? Det hela verkade sjukt komplicerat.

Allt kändes så sjukt overkligt, som om det inte alls hända, som om jag stod utanför ett fönster och kollade in, såg alltihop som en film.

Lucy kröp upp intill mig, gömde ansiktet mot min hals. ”Du får en ledtråd”, viskade hon. ”Bara du, och ingen annan. Ingen annan, ingen annan...”
Det gav mig inte direkt mer förståelse för det hela, men det var nog inte meningen heller.

Jag höll i Lucys hand, höll hårt, var rädd för att släppa taget. Hon skakade – jag visste inte om hon var rädd eller om hon frös, och vad hon var rädd för i sånt fall. Kanske han hon samma känsla som jag, att något skulle hända – den hängde tung över hela huset, tryckte ner mig mot golvet, kramade om mitt hjärta. Om Maji också kände något så sa hon det i alla fall inte.

Hon gick runt över hela bottenvåningen, kollade ut genom olika fönster också. Jag hade ingen aning om vad hon kollade efter, men var för rädd för att våga fråga – tänk om jag störde och så hände något? Lucy var också tyst, och såg både ledsen och rädd ut, men jag hade ingen aning om varför.

Till slut hade vi gått igenom alla rummen förutom källaren. Vi stod tysta och kollade ner på trappan som försvann i mörkret.

”Lucy, du stannar här uppe.”

”Nej... lämna mig inte...”
”Jag kommer snart, okej? Hedersord. Lova att du stannar här.”
Hon nickade efter en stund. Jag tände lampan och nickade mot Maji, som var först att gå neråt.

Jag visste inte riktigt varför jag ville att Lucy skulle stanna där uppe – det var bara den där känslan jag hade, och eftersom jag själv inte visste vad som skulle hända så vågade jag inte få henne dit heller.

Vi gick runt i det stora rummet som var källaren – ganska stökigt var det, fastän vi inte bott i huset särskilt länge. Hur länge var det förresten? En månad kanske. Inte mer? Kanske inte. Jag kunde inte komma ihåg hur jag börjat tänka på det, men det höll mig tillräckligt distraherad för att inte bli rädd.

Ljuset dog, och jag slutade andas för några sekunder. Något sa mig att jag borde hitta trappan och ta mig upp till Lucy, men jag kunde inte röra mig. Det var helt omöjligt att förmå mig själv till att vända mig om och gå ditåt jag trodde trappan var.

Det kändes som om något rörde vid min fot, kröp uppför mitt ben. Paniken började komma och jag hade ingen aning om vad jag skulle göra. ”Maji?”, viskade jag, kunde inte få upp tonläget högre än så. Inget svar. Det kändes som om något kröp över min tröja och jag blev så sjukt rädd. Mitt hjärta slog så hårt att det gjorde ont.

Så fort jag kände något kallt mot mitt ansikte släppte paralyseringen och jag snubblade bakåt, försökte hitta trappan.

Mörker. Rädsla. Panik. Händer, händer överallt.

Jag snubblade på något, ramlade in i något annat. Det kändes som om jag blev runtknuffad, som de där gångerna i lågstadiet när de som var äldre fick tag på en.

Röster, skratt, de skrattade åt mig, skrattade åt att jag var så liten, skrattade åt att jag var deras.

Nej, sluta, jag vill inte... jag vill inte...

Jag kunde inte komma någonstans. Det var låst, det var stängt, lampan vart fan är lampan vart är ljuset?

Jag kunde inte hjälpa att jag snyftade till när jag kom upp på fötter, försökte hitta trappan med händerna. Jag kunde inte ens skrika. Händer som rörde vid mig, strök med kalla fingrar över mitt ansikte.

Nej, försvinn från mig. Jag har inte gjort något.

På något sätt hittade jag trappan och lyckades snubbla uppåt, uppåt... Jag försökte hitta lysknappen men gav upp – stegen i trappan sa mig att jag inte ville veta vad som hände om de kom upp och jag stod kvar.

Handtaget, handtaget, vart fan är handtaget? Det var borta, det var över, kört, slut.

Där! Mina händer fick tag på något, men det var tydligen inte handtaget – det grep efter mina fingrar, och det var så kallt att det brändes. Jag skrek till, drog mig undan och slog på dörren. ”Lucy, öppna! Hjälp mig! Öppna dörren!”
Inget svar. Vart var hon då? Det var nästan läskigare att inte veta det än att inte veta vad som skulle hända med mig. Jag famlade på nytt efter handtaget, hittade det och tryckte ner. Det blev helt plötsligt ljust och jag ramlade ihop på golvet.

”Pappa... vad gör du...?”

”Varför öppnade du inte dörren för!? Jag ropade ju!”

”Jag... jag hörde ingenting...”

”Hur kunde du inte ha gjort det? Du stod ju precis här!”
Hon kunde inte förklara, skakade bara på huvudet. ”Maji”, viskade hon. ”Maji, vart är hon?”

Jag kollade nerför trappan. Det var fortfarande mörkt, men vad hade jag förväntat mig? ”Maji?”, ropade jag, och när jag inte fick något svar reste jag mig upp på fötter och försökte tända lampan. Den fungerade inte, så jag gick och letade upp en ficklampa. ”Du stannar här”, sa jag och pekade på Lucy med den. ”Håll dörren öppen.” Jag fick nerför trappan och hoppades verkligen att inget skulle hända, att jag skulle hitta Maji och så skulle allt bli bra, för även om jag förstod mer så visste jag ingenting om dem, och hon var den enda som kunde ge mig dem svaren.

Det var tomt. Det var bara jag där nere. Hur det gått till hade jag ingen aning om, men det var precis så det var.

”Nej! Nej! Ni får inte ta honom, ni får inte!”

Jag vände mig om och sprang mot trappan. Lucy stod däruppe och höll för ögonen och grät. Dörren höll på att stängas, och trots att jag inte förstod varför eller hur eller något alls så ville jag inte stanna kvar där jag var när dörren stängts. Jag visste inte heller hur jag visste det, men det var en sån sak som man bara visste, helt enkelt.

Jag sprang uppför trappan och tryckte axeln mot dörren i ett försök att få upp den. Det var starkt motstånd, och även om jag inte kunde öppna den mer så rörde den sig i alla fall inte mer.

”Lucy, hjälp mig! Ta tag i handtaget och dra.”

Jag hörde henne gå framåt och vi var två som försökte öppna den mer. Det var på tok för litet mellanrum för att jag skulle kunna smita igenom, och även om det inte varit det så var jag rädd för att den skulle ha stängts rätt på mig eller något. Det kunde nog göra ganska ont, ja.

Dörren for igen och fick mig att snubbla bakåt och tappa ficklampan. Jag stod på tå på trappsteget och försökte få tillbaka balansen, men händerna som drog mig bakåt höll tydligen inte med.

Jahapp, då är det kört då. Jag är fast, fast för alltid. I mörkret, med rösterna, med dockorna.

Jag hann inte tänka så mycket när jag föll bakåt och allt blev svart.

 

Jag höll mitt löfte till Lexi och ringde Amanda dagen därpå. Jag kände mig sjukt duktig över det och blev glad när hon svarade. Hon skulle komma över lite senare, bara för att ingen av oss hade något att göra.

Trevligt. Då var det ju bara det här med att städa jättesnabbt då...

Jag hann med det och blev förvånad när jag hann duscha också. Det var väl trevligt, men ja. Mitt hår var fortfarande blött när det plingade på dörren.

”Hej”, sa hon glatt och klev in när jag flyttat på mig.

”Tja.”
Det var allmänt trevligt, kändes faktiskt väldigt naturligt trots att jag knappt kände henne. Hon kollade förundrat på de hyllor med filmer jag hade. Jag hade samlat på filmer sen jag var tonåring och sparat de allra flesta när jag flyttat, och självklart samlad på mig mer. Filmaholic, som Lexi uttryckte det. Det kanske jag var också – fanns det terapi för sånt? Sätt mig där, tack.

Jag visste redan att Amanda älskade filmer – hon hade sagt det kvällen innan och hon och jag hade pratat ganska livligt om filmer medan Lexi skakade på huvudet och suckade – men att hon kände igen nästan alla filmer jag hade fick mig bara att tycka om henne ännu mer.

”Åh, kan vi inte kolla på någon film? Snälla?” Hon såg så glad ut och jag kunde inte hjälpa att jag log.

Alltså det var nästan inte ens roligt att hon var så vacker. Det kändes nästan overkligt.

I alla fall slutade det med att vi kollade på film – hon satt uppkrupen intill mig med huvudet mot min axel och jag hade armarna om henne.

Det kändes som om jag känt henne hela livet, och jag ville inte att hon skulle gå när hon gick. Hon ville inte heller gå, men hon pressade läpparna lätt mot mina och sa att hon skulle komma tillbaka.

Klart hon skulle, varför skulle hon inte? Jag visste att hon också kände att det var något speciellt mellan oss.

Ja, kanske fanns det där med ”the perfect match” i alla fall. Jag ville gärna tro på det, i alla fall.

”Hej, det är Max Brown... min dotter gick hos er förut.”
”Ja, Max! Hej! Hur är allt, hur mår Lucy?”
”Det är väl bra, hon mår också bra. Jag ringde bara för att fråga om Maji är där?”

”Nej, hon har slutat för dagen, men om det är viktigt så kan du få hennes hemnummer.”
”Visst.” Jag slet till mig ett block och en penna som råkade ligga i närheten, skrev ner numret och sa hejdå. När jag lagt på kollade jag mot soffan. Lucy låg och sov där, ville inte vara ensam på övervåningen, vilket jag förstod. Jag hade fortfarande inte fått veta vad som hänt, men jag hoppades på att hon skulle berätta det snart.

Jag ringde numret jag fått och funderade vad jag skulle säga om hon svarade, vad jag skulle göra om hon inte svarade.

”Ja hallå?” Det kändes bra att höra hennes röst, faktiskt. Även om hon skrämt upp mig ganska mycket senaste gången. Ja, jag hade blivit sjukt rädd utan att kunna förklara det, mer i efterhand, och därför försökt att inte tänka på det.

”Hej, det är Max. Han med dockorna.”
Jag hade tvekat innan jag sa det där sista, men då skulle hon nog i alla fall veta vad det var jag ville. Eller, få en liten ledtråd om det i alla fall.

Tystnad. Jag stod och väntade.

”Vad vill du?”, frågade hon efter en stund.

”För att vara helt ärlig så vet jag inte. Jag har ingen aning om något alls längre. Jag vill veta vad det är som händer och varför det händer. Jag... jag vet inte.” Jag blundade och tog ett djupt andetag, försökte samla mig. ”Alltså jag vet inte hur jag ska förklara eller något alls, men... men... jag tror att du kan förklara för mig vad som händer. Jag tror du vet.”

Det blev tyst igen. Jag bet mig hårt i läppen och hoppades att hon skulle kunna ha något svar åt mig – bara jag visste vad som hände så kanske jag skulle kunna hantera det.

”Ja. Jag vet.”
”Kan du... kan du berätta för mig? Snälla?”

”Inte såhär. Inte nu. Jag... jag är upptagen imorgon, men kan jag komma till er någongång i helgen?”
Om det inte fanns tid skulle jag se till att det fanns tid. Jag nickade och kom sedan på att hon inte kunde se mig. ”Det blir bra.”
”Bra.” Hon lade på och lämnade mig med förhoppningar om att allt skulle ha löst sig efter helgen.

 

Det tog ingen lång stund förrän jag förstod ungefär vad Lexi kunde ha menat – Amanda var helt perfekt. Hon gillade i princip samma saker som jag gjorde och hon lyckades faktiskt få mig att skratta åt saker som Lexi bara suckade och himlade med ögonen åt.

Jag försökte ställa upp en lista med allt som jag gillade med henne, men den blev bara längre och längre så jag gav upp. Det gick inte.

Kanske var jag bara förtrollad, men om det nu fanns någon som var perfekt för en, kändes det som om Amanda skulle passa mer där än någon annan jag någonsin träffat. Allt jag egentligen visste just då var att jag ville träffa henne igen.

Lexi tvingade mig att följa med Amanda till dörren när denna sa att hon var tvungen att gå hem. ”Det var trevligt att träffa dig, Max”, sa hon när hon dragit på sig skorna och jackan. Jag älskade att det var converse och skinnjacka.

Alltså hur perfekt fick en människa vara?

”Jag slår vad om att Lexi står och lyssnar på oss just nu”, sa hon med ett litet fniss, vilket fick mig att också skratta till. ”Det var, som sagt, väldigt trevligt att träffa dig i alla fall.” Hon ställde sig lätt på tå och kramade mig, tryckte läpparna lätt mot min kind. ”Mitt nummer”, viskade hon i mitt öra samtidigt som hon tryckte en papperslapp mot min hand. Jag tog den och log mot henne. Hon log tillbaka och vinkade lite innan hon försvann ut genom dörren.

Jag gick tillbaka till vardagsrummet och såg Lexi sitta i soffan med ett förväntansfullt uttryck i ansiktet. Jag sjönk ner brevid henne, lutade huvudet mot ryggstödet och vred ansiktet mot henne. Det hann bara vara tyst några sekunder innan hon började kasta frågor mot mig.

”Vad tyckte du om henne då? Tror du det kommer bli något? Vad hände i hallen?”

Jag höjde händerna, som för att få henne att vara tyst en liten stund. Min hand hade knutit sig lätt om lappen jag fått, och jag visade upp den för henne med ett leende, vilket fick henne att jubla högt.
”Jag lovar, ni kommer vara helt perfekta för varandra!”, sa hon glatt och klappade förtjust i händerna. ”Lova att du inte låter det här gå nu – Amanda är ingen som brukar sitta och vänta på killar.”
Inte ens någon som tydligen är perfekt för henne? Det sa jag inte, för varför skulle jag vänta? Tänk om jag inte fick en sån här chans igen?

”Lovar. Jag ringer imorgon.”
”Bra! Det kommer bli jättebra, lovar!”
Jag kunde inte göra annat än att hoppas på att hon hade rätt.”

 

Det var läskigt tyst och stilla medan vi väntade på att helgen sakta men säkert skulle krypa närmre. Det var som om hela huset höll andan, som om jag inte var den enda som undrade vad det var som pågick. Väldigt få saker hände medan veckan gick – det enda som hände var att det kändes som om någon såg på mig hela tiden, och att det ibland hördes små springande steg här och var i huset. Ibland hände det att jag trodde att någon som liknade Lucy stod och stirrade på mig genom fönster och sånt, fastän jag visste exakt vart Lucy var, hela tiden. Det var obehagligt, ja, men det hade ju kunnat vara värre.

Jag hade berättat för Lucy att Maji skulle komma till oss under helgen, och hennes reaktion på det var att se skräckslaget på mig och gråta och skälla på mig. ”Hur kan du göra något sånt?!”, var en av de saker hon skrek, och jag blev så förvirrad. När hon väl lugnat ner sig skakade hon bara på huvudet och såg ledset på mig.

Klockan var runt tre på eftermiddagen när det plingade på dörren. Både jag och Lucy kollade upp, och hon såg precis lika ledset på mig som hon gjort flera gånger innan. Jag valde att strunta i det, eftersom hon inte sa vad jag gjort för fel.

Allt kommer lösa sig, älskade unge, förstår du inte det?

Det kändes konstigt att se henne stå där ute på verandan, långt borta från den miljön jag var van att se henne i. Jag var livrädd för vad hon skulle göra – senaste gången vi träffats hade det ju blivit jätteskumt – men hon såg bara likgiltigt på mig. ”Berätta allt som har hänt”, sa hon när hon sparkat av snön från skorna och klivit in i hallen.

Jag tog allt från början – från hur vi fått dockorna till Chris' försvinnande – så fort vi kommit in i köket. Det spelade ingen roll att Lucy kom och satte sig i mitt knä och lyssnade, för hon hade ju varit med om allt. Det kanske inte var något man borde berätta för känsliga öron – det var inte ens en sådan historia som man skulle använda till att skrämma barn med – men frågan var om det inte var värre att ha varit med om allt.

”Ett tag trodde jag att det är huset det är fel på, eller att dockorna bara var något sjukt skämt som du deltog i, men jag vet inte längre. Jag vet inte vad jag ska tro om något överhuvudtaget.”

När jag var klar blev det helt tyst ett tag. Maji satt och såg fundersamt på Lucy som gömde sig, tryckte ansiktet mot min tröja.

”Nej, det är inte huset”, sa hon efter en stund, kollade på mig. ”De är ondskan själva. Allt de rör vid blir... hur ska jag säga det... infekterat, av deras ondska. Jag kände det direkt när jag klev in, att det är något som inte stämmer här. De har gjort det här huset ont, och det lyder dem och endast dem.”
Kunde det förklara källardörren? Att källaren var obehaglig var ju inga nyheter, men dörren...

Att hon sa de istället för att säga vad det var gjorde mig irriterad, lika irriterad som jag var över att Lucy inte heller velat säga vad det var. Varför gjorde de så?

”Vad är de för något?” Jag struntade i att jag redan visste att de var dockor, men det kunde ju inte vara allt.

Maji såg ut att tveka innan hon skakade på huvudet. ”De är ondska. Det finns inget namn för dem.”

”Mary och Robin.” Lucys lilla viskning fick mig att kolla på henne. Hon kollade upp på mig med stora ögon. ”De heter Mary och Robin.”

”Har du pratat med dom?”

Lucy vred huvudet mot Maji och nickade. ”De... de vill leka. De viskar saker, de...” Hon bet sig sedan i läppen och skakade på huvudet.

”Hon är märkt.” Maji pekade på Lucy och kollade allvarligt på mig.

”...och det betyder?”
”Att hon är deras.”
”Hur... hur får man bort det då?”
”Man dödar henne.”
Jag höll Lucy tätt intill mig och kollade på Maji. ”Aldrig någonsin. Över min döda kropp.”
Hon log svagt och skakade lätt på huvudet. ”Det är helt mot mina principer, du kan slappna av. Inget kommer hända henne. Men annars vet jag inte, jag vet inte heller hur vi ska få dem att lämna er. Kan vi gå runt lite, så kanske jag kan klura ut något?”

Jag nickade och bestämde mig för att inte släppa Lucy med blicken. Utifallatt Maji skulle få för sig att göra något, alltså – man visste ju aldrig, och jag vägrade förlora det finaste jag hade. Inte ens om det betydde att jag skulle få vara ifred, att Mary och Robin skulle försvinna. Det betydde ingenting, ingenting alls, om jag inte hade Lucy där.

Så kvällen kom och jag var lite nervös när jag plingade på dörren. Det kändes konstigt att Lexi tänkte försöka tussa ihop mig med någon jag inte hade en susning om vem den var – det var väl en sak om hon sagt något namn åtminstone, men nej. Det hade hon ju såklart inte gjort. Vad hade jag väntat mig?

Dörren öppnades av någon som inte var Lexi. Hon var vacker, det kunde jag inte säga att hon inte var; något kortare än mig, långt brunt hår som lockade sig, blå ögon som var så sjukt fina att jag kände för att le, och ett leende som faktiskt smittade av sig. ”Du måste vara 'the mystery man'...?”, sa hon och gjorde citattecken med fingrarna.

”Ja, det är högst antagligen jag”, sa jag med ett lätt skratt och räckte fram handen. ”Max.”
”Amanda.” Hon skakade min hand och nickade åt mig att komma in. ”Skönt att ha ett namn på dig – Lexi har vägrat säga det.”
”Hon sa inte ditt heller. Skönt att veta.”
”Ja.”
”Så ehm... hur känner du Lexi?” Jag fick av mig skorna och följde efter henne in mot köket.

”Vi är syskon.” Hon vände sig mot mig när hon märkte att jag blev tyst, skrattade åt min förvåning. ”Hon har högst antagligen inte nämnt mig, va?”
”Hon har sagt att hon har en syster...” Alltså gud jag kände mig så cheesy som ville säga ”men inte sa hon att systern var så vacker”. Vad var det för fel på mig? Så hade jag aldrig varit förut.

Jag hade aldrig kunnat gissa det, för de var inte lika alls.

”Maaaax!” Lexi kastade sig över mig och gav mig världens största kram. ”Och ni har träffats och allt – bra! Ska vi äta då? Det var meningen att du skulle hjälpa till, men du ditt fetto var sen. Som vanligt. Nåja, inget att göra åt det, vi får straffa dig sen.”
Jag himlade lätt med ögonen bakom hennes rygg, vilket fick Amanda att fnissa till och kolla bort. Jag bet mig lätt i läppen för att inte börja skratta och undrade vad fan det var för fel på mig.

 

Och så kom den där första gången jag skulle jobba sedan Amanda dog. Det kändes jobbigt i bilen, när jag visste att jag lämnade Lucy, dock inte ensam, och inte hade en chans att åka tillbaka förrns imorgon. Det var vad jag bett om – något man kunde åka till samma dag, stanna över natten på ett hotell och åka hem tidigt dagen därpå.

Mitt jobb var väl rätt awesome, egentligen – att bli betald för att gå på konserter och sedan recensera dem. Fast det var väldigt komplicerat för Lucy att förklara för folk som frågade vad jag jobbade som. Hon hade hatat mig för att jag inte var något vanligt som typ alla andra var – lärare, doktor, polis. Det var så mycket enklare att säga, menade hon.

Jag mötte Matthew på vägen. Han var min partner/assistent, något åt det hållet. Det var han som fixade allt, även om han oftast var ganska tankspridd och ofta glömde viktiga saker. Som en gång när vi skulle flyga och han lyckades glömma beställa flygbiljetter. Nej, jag slog honom inte alls, absolut inte.

Det kändes bra att sitta i bilen med honom igen. Han pratade så mycket och ville ha radion på och allt möjligt, så det var totalt omöjligt att tänka. Det tog inte alls lång stund innan jag skrattade åt honom, och allt var som vanligt.

”Så ehm, vem tar hand om Lucy nudå?”, frågade han efter ett tag.

”Min granne, Chris. Hennes äldsta dotter tror jag är där också, Alice. De lovade att stanna över natten.”

Han nickade och trummade med fingrarna mot instrumentbrädan, trots att han visste hur mycket jag hatade det. Han flinade bara när han såg att jag blev irriterad.

Det var skönt att han inte nämnde Amanda, för allt hade bara blivit tusen gånger svårare.

 

Det var alltid extra roligt när bandet faktiskt var bra. Det hade hänt ganska många gånger att de inte alls var bra, det var trist att skriva om det då – för att göra det extra värre hände det att folk som jobbade för dem ringde och sa att jag skulle ta tillbaka allt det där.

”Inte mitt fel om ni suger”, brukade jag säga och lägga på, även om alla jag kände sa åt mig att sluta med det.

I alla fall så satt vi i bilen påväg hem dagen därpå. Det var ganska tyst, för det hade blivit rätt sent kvällen innan. Och så var det ju det här med att somna och drömma och nej. Skulle bli skönt att komma hem och sova bort resten av dagen.

Jag fick upp mobilen från jeansfickan och ringde hem, ville bara höra att allt gått bra. Det kanske verkade lite onödigt, nu när jag snart var hemma, men jag ville bara höra hur det gått och så. Det var ingen som svarade, men jag vägrade bli orolig – de kunde ha åkt över till Chris, vad visste jag? Det var säkert ingenting.

Jag nynnade för mig själv när jag stannade bilen och klev ur. Nästan direkt kände jag på mig att något var fel, men jag kunde inte sätta fingret på det – allt såg ut att vara som vanligt. Så vad var fel...?

Ingen kom ut. Snön dämpade visserligen alla ljud och gjorde det skrämmande tyst, nu när bilen inte var igår, och kylan kramade om mitt hjärta.

Dörren var inte låst, och ingen kom när jag ropade. Det snurrade runt i mitt huvud, jag förstod ingenting. Jag fick upp mobilen igen och ringde till Chris' nummer, ringde hem till henne, men nej. Varför svarade ingen? Jag ringde till hennes man också och han svarade, men han visste ingenting. De kanske hade åkt någonstans bara.

Jag mumlade fram ett ja kanske visst hejdå, och jag kollade ut genom fönstret, mot hennes bil. Vart var hon, vart var Lucy?
Steg. Små steg som sprang förbi mig, mot trappan.

”Lucy? Lucy!” Jag följde efter stegen, hade sett en skymt av blont hår. ”Lucy, vad gör du?”

Ett litet skratt, steg uppför trappan. Jag stannade upp, kollade på trappstegen. Jag hade inte märkt det innan, men de små fötterna lämnade fotspår, och allt började snurra i mitt huvud.

Blod. Jag förstod ingenting, men blod. Det var blod.

Jag kollade uppför trappan, började långsamt och så tyst som möjligt gå upp. Eller, det kanske inte spelade någon roll om jag var tyst eller inte – mitt hjärta slog så hårt att jag var helt säker på att det borde höras.

Övervåningen var tom och fotstegen tog slut vid min dörr. Det fanns inga spår som gick tillbaka mot trappan och inga inne i rummet, och jag förstod inte mer än vad jag gjorde innan.

”Pappa!” Skriket fick mig att rycka till. Jag sprang nerför trappan och höll på att snubbla över mina egna fötter. Vart? Vart är du? Jag hörde bara gråten, gråten som slet sönder mig inifrån.

Källardörren var låst och det lät som om någon bankade på dörren på andra sidan. Jag hörde inget, kunde bara se dörren, slå med händerna mot den och ropa, men jag hörde ingenting. Jag kunde bara tänka vad jag sa, men jag hörde det inte.

Och hörseln kom tillbaka, fastän allt var tyst. Jag hörde surret från kylskåpet, droppandet från en kran, men allt annat var tyst.

”Lucy...?”, fick jag fram, tryckte prövande ner handtaget. Det var olåst, och jag öppnade dörren försiktigt.

Hon stod på det översta trappsteget med händerna för ansiktet. Så gjorde hon när hon var mindre, om det hände något läskigt på tv eller om jag eller Amanda höjde rösten. Som om hon gömde sig.

Jag viskade hennes namn gång på gång när jag lyfte upp henne, stängde källardörren efter oss och gick mot vardagsrummet. Hon lade armarna om min hals och grät. Jag strök henne lugnande över ryggen, viskade att allt var bra nu, att jag fanns där. Jag kollade mot trappan, men fotspåren var borta.

Höll jag på att bli galen? Det var inte normalt, det här. Dockor levde inte. Sånt existerade bara i skräckfilmer.
Men borde det inte finnas någon som visste vad det var som hände, någon som kunde förklara det hela? För jag insåg att det här var för stort för mig att klara av ensam, och jag visste inte vem jag skulle vända mig till.

”Chris”, viskade Lucy. ”Hon är borta. Hon... hon kommer aldrig tillbaka.”
Och helt plötsligt visste jag vem jag skulle ringa. Varför hade jag inte tänkt på det från början?

Slutet suger, men nu kör vi i alla fall~

---

”Pappa, vet du vad jag har hittat?”

”Nä, vadå?” Jag kollade upp från tidningen jag inte ens läste, satt bara och kollade på någon bild av ingenting alls. Jag blev bara irriterad av tidningar, så jag förstod inte varför jag gång på gång försökte läsa dem.

”Utomhus. Det finns en damm längre bort, den är jättecool. Vill du se?”

Eftersom jag trott att det var en sak så kände jag mig extremt lat när jag suckade. ”Måste jag?”
”Ja. Du låter mig inte leka med Hannah så jag får leka med dig istället.”
Det där var bara halvsant – det hade visat sig att stackaren lyckats bryta armen på något konstigt vänster. Ramlat helt åt helvete, kanske, vad visste jag? Jag var ju inte där.

Jag suckade igen och slog ihop tidningen, reste mig upp. ”Visst. Visa mig du.”

Det var kallt utomhus och jag önskade att hon bara kunnat stanna inne och lekt istället, för då skulle hon inte ha fått för sig att tvinga ut mig. Det hade snöat under natten och första frosten hade kommit för evigheter sen, kändes det som. Egentligen var det kanske bara någon vecka sen, men tiden gick så snabbt att det var svårt att komma ihåg. Hur länge hade vi bott i huset, förresten?

Hon skuttade iväg en bit ifrån mig. Hur orkade hon? Jag ville bara gå in och sova igen. Det var ganska synd egentligen, när man visste att man faktiskt vuxit upp. På ett eller annat sätt gjorde man ju det, hur lite man än ville det.

När vi väl kom fram förstod jag vad hon menat. Jag kunde föreställa mig hur stället såg ut på våren och sommaren, när allt var grönt. Nu var det vitt och blått och grått och brunt och usch, jag hatade verkligen vintern. Och slutet på hösten. Allt blev så dystert då, tungt och tråkigt.

”Lucy, gå inte ut på isen!” Vad gjorde ungen där ute? Isen var inte så tjock att den skulle hålla, det fattade ju till och med jag...

Och hon var borta. Jag hann aldrig se något, och jag kunde inte tänka. Det fanns inte en chans att hon hunnit ta sig bort från isen så snabbt, hon hade ju stått mitt där ute.. nej, Lucy, varför var du så dum för?
Jag sprang ner dit och ut på isen utan att tänka mig för, och förvirrat stannade jag upp när det inte var något hål i isen alls. Jag hann inte tänka över det särskilt länge innan den sprack och allt blev kallt och mörkt.

 

Minnen. Det finns många olika sorters minnen – såna som gör så ont att man vill krypa ihop och gråta, och såna som är så fina att man önskar sig tillbaka. Det finns många minnen som kan göra ont, även de allra finaste.

 

”Max, jag har hittat din perfect match!”
Hur Lexi hade kommit in i min lägenhet hade jag ingen aning om, men ingenting hon gjorde brukade förvåna mig längre.

Jag stönade och drog upp täcket över huvudet när Lexi drog upp persiennerna. ”Ugh, nej, låt bli...”
”Kom igen! Upp nu! Klockan är tre på eftermiddagen, har du inget vettigare för dig än att sova?”
”Nej. Jag tänker ligga här och tycka synd om mig själv idag.”

”Vadå, bara för att Carolyn dumpade dig? Inte hennes fel att hon kom på att hon är lesbisk. Upp nu!”
Jag klagade när hon rullade ner mig på golvet med täcke och allt. Mitt huvud gjorde redan så ont innan det, hej jag älskar dig med liksom. ”Men jag vill inte ha någon ny än, inte sådär direkt. Ge mig tid att -”
”Att vadå, sörja? Bearbeta det hela? Är du en tjej eller? Nä just det, hade du varit det hade Carolyn inte gjort slut. Sa jag att jag träffat din perfect match förresten?”
Jag satte mig surt upp och blängde på henne. ”Ja, det sa du.”
”Jaha. I alla fall så är du inbjuden på middag hemma hos mig idag. Hon kommer dit. Är du inte lite nyfiken? Inte alls?”

Hon hade lyckats göra mig nyfiken, faktiskt. Tydligen trodde hon verkligen det,för varför skulle hon annars ha fått tag på nycklar till lägenheten från? Att hon var galen var ju ingen nyhet, inte längre.

Var det värt det?
”Ja okej jag är nyfiken. När ska jag vara där.”
”Vi säger vid sex, men du kommer lyckas komma vid sju så det får vara okej. Ses sen då.” Hon vinkade med ett stort leende och skuttade ut ur rummet.

Jag skakade lätt på huvudet och trasslade loss mig själv från täcket innan jag reste mig upp och började leta fram kläder.

The perfect match. Vem trodde på sånt, egentligen?
Lexi gjorde tydligen det.

 

”Max? Max! Vakna nu!”
Det var segt att hitta fram genom mörkret och lyckas öppna ögonen. Jag frös så mycket att rysningar for genom min kropp varannan sekund, som om jag fått frossa.

Att öppna ögonen hjälpte inte särskilt mycket mot mörkret. Jag såg bara att det var någon som stod över mig.

”Hur jävla länge har du legat här, och vad fan gör du här ute!?”

Lexi. Helt klart Lexi.

”Jag vet inte”, fick jag fram och tvingade mig själv till att sätta mig upp. Huvudet kändes tungt, och vad fan gjorde jag utomhus? Jag for förvirrat runt med blicken och till slut kom jag ihåg. ”Lucy, hon... vart är...”
”Hon är inomhus. Fan, du skrämde skiten ur mig! Jävla idiot!” Hon slog mig antagligen det hårdaste hon kunde på armen, men jag kände ingenting. Det kändes bara som om jag skulle ramla.

Hon gav mig en filt och lyckades få upp mig på fötter. Jag förstod ingenting och var så förvirrad när hon ledde mig tillbaka till huset. Jag upptäckte att det var folk där, människor som såg extremt viktiga ut och började fråga ut mig vart jag varit. Jag försökte förklara och berätta det jag kom ihåg, fast det var svårt för att jag letade efter Lucy.

”Pappa!” Skriket fick mig nästan att hoppa till. Lucy sprang fram och började slå på mig, hon grät. ”Du är dum, dum, dum, dum!”

Jag satte mig på knä och kramade henne hårt. Jag var för trött för att gråta, men hade jag inte varit det hade jag väl gråtit för att jag var så lättad över att hon var okej.

Hon berättade att jag varit jättekonstig, gått och pratat med mig själv och gått ut. Hon hade sett mig försvinna, och när jag inte kommit tillbaka hade hon lyckats ringa Lexi som lyckats ringa fler personer och där var vi nu.

När alla gått och Lexi försvunnit till badrummet frågade jag henne om det var sant, och hon skakade på huvudet.

”Det var Mary”, viskade hon. ”Mary gjorde det, och Robin med.”
”Hur menar du? Vilka är dom?”
Men hon bara skakade på huvudet och gömde ansiktet mot min tröja, och inom en liten stund somnade hon.

Jag strök henne lätt över håret och kramade henne hårt. Älskade lilla unge. Jag önskade att jag kunnat förstå vad hon menat, men hur mycket jag än tänkte på det så förblev de bara namn.

Och så kom den där dagen som jag varit så rädd för. Begravningen.

Jag var livrädd för hur jag skulle bli, hur allt skulle bli med Lucy, räddräddrädd. Rädd hela tiden, rädd för allt. Hur skulle det kännas?

Jag drog lätt i slipsen, som om den höll på att strypa mig. Det gjorde den säkert, jag hatade det. Varför är det så varmt?

Kistan var stängd för att jag bett om det. Jag visste inte hur jag skulle reagera om jag såg henne ligga där, hade aldrig gjort det – kunde inte ens tänka mig det. Det var svårt nog att inte börja svära och bryta ihop inför alla som pratade med mig.

Det var kallt inne i kyrkan. Hur kunde det vara så varmt utomhus, men så kallt inomhus? För att döden satt med oss? Jag tänkte så förvirrade tankar, allt för att inte tänka på Amanda som låg inom kistans väggar och snart skulle befinna sig under marken.

Lucy höll hårt i min hand. Jag hade sagt åt henne att försöka tänka på annat innan vi gick in, att allt skulle bli bar. Hon såg antagligen på mig att jag inte visste vad jag skulle göra.

Älskade lilla unge, du är det finaste jag har kvar. Jag älskar dig så mycket, vet du det?
Jag lyssnade knappt på pratet från prästen, det var ändå ord som inte betydde något – de kunde inte få Amanda att komma tillbaka, så därför var de inte viktiga för mig. Vissa reste sig upp för att gå fram och lägga rosor på locket, och Lucy kollade halvt skrämt på mig. Taggarna hade tagits bort från skaften för att vissa barn, som Lucy, inte skulle göra sig illa, och hon satt nu och höll hårt i rosen.

Nudå? Ska vi inte gå upp, pappa?

Jag reste mig upp, log svagt, något uppmuntrande, mot henne och gick fram till kistan. Lucy skakade, men om hon frös eller var rädd hade jag ingen aning om. Kanske var hon rädd för att Amanda skulle vakna, komma tillbaka – jag var rädd för att hon skulle ligga kvar, fastän jag visste att det var precis vad som skulle hända.

Hon lade rosen försiktigt på kistan och mumlade något, alldeles för lågt för att jag skulle kunna höra vad det var. Jag frågade inte heller om vad det var hon sa, för jag visste att det inte var till mig. Hon kollade upp på mig, som om hon undrade om jag skulle göra något, eller om vi skulle gå tillbaka.
Jag strök lätt med fingertopparna över kistlocket, kände tårarna stiga. ”Jag älskar dig”, viskade jag. ”Bara så du vet det.”

Det gjorde inget att jag grät, för det gjorde alla andra också.

 

Jag satt och stirrade på dockorna, som om jag väntade på att de skulle röra på sig. Lucy hade jag skickat i säng, fastän hon inte ville det.

De låg på soffbordet och jag satt i soffan, hade armbågarna mot låren och lutade hakan mot händerna.

”Jaha, och vad är det med er då?” Pfft, som om dockorna skulle svara. Jag kände mig dum, men det kändes bättre att prata än att bara tänka. ”Varför är ni så läskiga?”
Eftersom de inte svarade började jag testa olika saker. Jag gick ut ur rummet, fram och tillbaka, för att de om de hade rört sig. Resultat: De låg kvar och jag kände mig dum. Jag undersökte dem för att se om de hade något inbyggda i dem eller något, jag visste inte riktigt vad jag letade efter, men hittade inget.

Jag skrattade åt mig själv och skakade lätt på huvudet innan jag reste mig upp igen. ”Det här är ju bara löjligt. Jag går och sover nu.” Jag gick mot dörren och vände mig om innan jag släckte lampan, och förvånat kollade jag mot bordet där nu ingen docka alls låg.

Något sa mig att jag bara skulle springa därifrån, men vart? Det här är bara något sjukt skämt, remember?
Jag lyckades tvinga mig själv att stanna och leta i rummet efter dockorna, men de låg ingenstans. Efter ett tag gav jag upp och gick för att sova. Att båda dockorna låg i min säng, nerbäddade under täcket, fick mig att vilja skrika och gråta och bara kasta ut dem genom fönstret, även om jag inte ville röra dem.

Okej, de kunde få vinna i natt, eller vad det nu var. Jag gick och lade mig brevid Lucy istället och hoppades att jag skulle vakna upp och inse att det bara varit någon sjuk dröm.

 

Dockorna låg inte i min säng på morgonen, vilket konstigt nog fick mig att slappna av. Egentligen kanske jag borde ha blivit väldigt paranoid och trott att de var överallt, men jag ville verkligen tro på att det var någon sjuk dröm. Det var bara nervositet över att ha flyttat som visade sig, ingenting annat. Jag trodde inte längre att det var något sjukt skämt, för jag trodde inte att någon jag kände skulle orka driva det så långt.

Lucy var hemma hos Chris för att träffa hennes dotter, Hannah. Visst var hon några år äldre än Lucy, men både jag och Chris trodde att de skulle kunna leka tillsammans, nu när Lucy inte gick på dagis längre. Jag tänkte inte låta henne vara från andra barn bara därför.

Jag gjorde precis ingenting när telefonen ringde, men var för lat för att resa mig upp. Det slutade ringa efter ett tag och jag höll på att somna på soffan när min mobil ringde. Jag stönade tyst innan jag såg att det var Chris nummer. ”Mm hallå?”
”Hej, uhm... det har hänt en grej. Oroa dig inte! Lucy mår bra. Det är Hannah, hon ramlade och... jag måste till sjukhuset med henne, tror jag. För säkerhets skull. Kan du komma och hämta Lucy?”
”Jag är där om tio minuter”, sa jag och kände mig inte ens trött längre. Rädslan och paniken när Chris sa att något hade hänt satt fortfarande kvar, fastän jag visste att Lucy var okej. Men ändå, liksom. Flashbacks.

Det tog ungefär tio minuter att komma dit – det kändes skönt att bo en bit från grannarna – och jag knackade något oroligt på dörren. Varför skakade mina händer? Jag stoppade dem i jeansfickorna för att dölja det.

Chris öppnade dörren. ”Hej”, sa hon och strök undan luggen från ögonen, ”kom in.”
Jag gick in och for runt med blicken. ”Vart är Lucy?”
”I vardagsrummet. Hon... är lite sur. Hannah säger att Lucy knuffade ner henne för rutschkanan, men Lucy säger att det inte var hon. Jag har svårt att tro att Lucy skulle göra något sådant, och Hannah kan ju ha halkat.”

Jag nickade och ville strypa Hannah för att ha anklagat Lucy för det, men nu var jag ju vuxen och gjorde inte såna saker. Det var väl klart att Lucy inte knuffade folk – hon hade inte gjort det ens om någon varit elak på dagis. Hon var för snäll för det, helt enkelt, och jag kunde inte komma på en endaste sak Hannah möjligtvis gjort som fått Lucy att göra så.

Hon satt i en soffa och Hannah i en annan. Jag ville bara krama henne för att hon såg så ledsen ut, som om hon inte kunde förstå att den äldre tjejen anklagat henne för något sånt som hon gjort. Jag nickade och log lätt mot Hannah innan jag sträckte ut handen mot Lucy. ”Ska vi åka hem?”
Hon nickade och tvekade lite innan hon kollade på Hannah. ”Jag hoppas armen blir bättre”, viskade hon tyst, men tillräckligt högt för att den andra flickan skulle höra. Denne bara skakade lätt på huvudet och kollade bort.

Hade det varit vem som helst hade jag blivit arg, och Hannah var vem som helst, men hon var en vem som helst som hade gjort illa armen.

Vi sa hejdå till Chris. Det var så tyst i bilen. Jag väntade på att hon skulle berätta vad som hade hänt, men hon satt tyst.

”Så... vad var det som hände?” Vi stannade utanför huset, men ingen klev ur bilen.

Hon satt tyst och kollade ner på sina händer. ”Hon ramlade, från rutschkanan. Jag höll också på att ramla, för jag försökte få tag på henne så att hon inte skulle ramla, men hon ramlade ändå.” Hon kollade på mig med tårar i ögonen. ”Jag knuffade henne inte. Jag lovar.”
Jag strök henne lätt över kinden med tummen. ”Jag tror dig. Om du säger att du inte gjorde det så gjorde du det inte, okej?”
Hon nickade och log svagt innan hon öppnade dörren och gick mot huset. Jag kollade upp mot andra våningen och visste inte om det var inbillning eller inte när gardinen rörde sig, som om någon stått där och kollat ut.

Lexi stannade och åt frukost med oss innan hon åkte iväg med löftet om att hon skulle komma tillbaka så snart som möjligt. Jag och Lucy stod och vinkade efter henne.

”Då var det bara du och jag igen då”, sa jag och rufsade till hennes hår. ”Vad ska vi hitta på då?”
”Leka kurragömma!”

”Hm... vad sägs om att du hjälper mig packa upp istället?”
”Men neeej, pappa var inte tråkig nu.”
”Om vi gör såhär då – du hjälper mig med lådorna i vardagsrummet, sen leker jag med dig? Bara de lådorna. Hedersord.”
Hon suckade men nickade i alla fall. ”Om du lurar mig nu kommer jag kasta dockor på dig.”
”Sen när har jag någonsin lurat dig?”
Hon gav mig en blick som skrek bitch, please. Jaha, okej, visst. Jag kanske hade lurat henne en eller två gånger, men inget som förtjänade den blicken.

Eller kanske gjorde de visst det.

 

”Ett... två... tre...”
Hon hade tvingat mig till att räkna, och jag stod mot källardörren. Jag blundade och höll händerna för öronen, för annars skulle Lucy säga att jag fuskade. Men det gjorde hon i alla fall, så det spelade inte så stor roll.

”Fyra... fem... sex...”

Utomhus eller inomhus? Jag hade ingen aning om vart hon var. Hon hade inte svarat på frågan. Det var lite orättvist, men jag skulle hitta henne. Det gjorde jag alltid.

”Sju... åtta... nio... Tio!” Jag for runt med blicken i rummet och försökte komma på ett gömställe inne i huset. Jag gick runt i alla rummen och kollade överallt.

Hon kanske var utomhus då. Jag drog på mig skorna och gick ut. Det fanns inte särskilt många ställen att gömma sig på där ute, trots att det var ganska stort. Jag borde se henne.

”Lucy?”, ropade jag efter en stund. ”Jag ger upp! Är du här ute?” Jag lyssnade, men det kom inget svar. Jag fortsatte gå runt och leta efter henne.

Efter en stund gav jag upp och gick mot huset igen, tryckte ner dörrhandtaget. Blev förvånad när den var låst. Det var en sådan dörr som inte gick i baklås (som hände ett antal gånger i lägenheten...), det fanns bara ett lås på insidan. Hur som helst låg mina nycklar i fickan, och jag kunde inte minnas att jag hört något om några extranycklar.

”Lucy, är du där inne? Lås upp då, snälla.” Jag knackade och väntade, kollade in – det var en glasdörr – och väntade ännu mer.

”Pappa? Vad gör du?”

Jag snurrade runt och kollade förvirrat på Lucy. Hon hade visst varit utomhus trots allt. ”Varför svarade du inte när jag ropade?”
”Jag hörde inte. Varför står du här ute?”
”Dörren är...” Jag kollade på den och såg att den var öppen. ”...låst. Det här var skumt.”
”Jag tror du är lite trött”, sa hon och ryckte lätt på axlarna, gick in och sparkade av sig skorna.

”Kanske det...”, mumlade jag och kollade på dörren, som om den skulle stängas igen. Jag gick in och stängde den efter mig, tog upp nycklarna och låste. ”Varför lämnade du dockan där?”, sa jag och pekade på dockan som låg på golvet vid gardinen. Det var en av dem som kommit mitt i natten och jag hatade att den såg ut att stirra på mig.

”Jag har inte rört den.”
”Sluta Lucy, det är inte roligt.”
”Men jag menar allvar.” Hon tog upp den och gick mot trappan.

Det var väl klart hon skojade – det fanns väl ingen annan förklaring. Jag skakade lätt på huvudet och log svagt. Hon hade väl fått lika dålig humor som alla andra hon kände och var släkt med.

 

Tiden efter var bland det värsta jag varit med om. Jag sov dåligt, Lucy grät så ofta, det kom folk hela tiden som sörjde och sörjde och sörjde. Jag visste att Amanda inte ville att vi skulle gråta, att vi skulle fixa någon fest, men vem fan orkade göra något sådant? Det var jag som skulle göra det, om någon skulle, och jag orkade inte.

Hela tiden frågade de om hennes begravning. Jamen gå och sköt det själva, jag orkar fan inte, ser ni inte det? Varför måste jag göra allt? Hjälp mig, jag drunknar!
När folk frågade för sjuttioelfte gången skrek jag åt dem att hålla käften. Ser ni inte, ser ni inte att jag inte klarar av det här? Vad fan är det meningen att jag ska göra? Ni kan väl ringa begravningsbyrån istället?

De bortförklarade allt med att jag var instabil för tillfället, vilket var förståeligt.

JAMEN FÖR FAN HJÄLP MIG DÅ, STÅ INTE BARA NÅGONSTANS I BAKGRUNDEN OCH PRATA OM MIG.

Det tog någon vecka, men jag ringde i alla fall. Allt blev ganska snabbt ordnat, jag behövde inte göra så mycket. Jag sa att det inte spelade någon direkt roll, bara att det blev gjort. Lexi hjälpte mig, skötte det mesta.

Jag hittade den lilla fyrkantiga svarta lådan en dag när jag var ensam. Lucy var med Lexi för att jag skulle få sova. Jag hade inte glömt bort det, jag hade inte gjort det, men det gjorde så ont att hitta den.

”Fan, Amanda”, viskade jag och öppnade den lilla lådan, såg på ringen. ”Jag har ju väntat på det här i evigheter.”

Den var vacker. Det hade varit hon som valt det, stått och kollat på den genom ett fönster bara några dagar innan hon dog. Det kändes så overkligt, som om det aldrig hänt.

Jag övervägde att kasta ut den genom ett fönster, men jag sparade den. Varför?

För att hon gillat den. Den skulle sitta på hennes finger, även om hon aldrig någonsin skulle få veta om det.

 

”Lucy, sluta lägga dina dockor överallt i huset! Jag slänger ut dem snart, jag lovar!”

”Men jag har inte gjort något!”

Det hade gått en vecka i huset, det var kallare utomhus och den där vintertröttheten kom. Och jag var tydligen förföljd av dockor. Lucy tyckte tydligen att det var roligt att lägga de mystiska (och de mest obehagligaste dockorna av de hon hade) runt om mig.

”Om du fortsätter kastar jag dem, lovar.”

Lucy dök upp i trappan och såg argt på mig. ”Jag lovar, det är inte jag!”
”Nähä, vem är det då? Din låtsaskompis? Eller påstår du att dockorna flyttar på sig helt själva?”

Hon suckade tungt och stampade med sin lilla fot på trappsteget. ”Det är inte jag.”
”Lucy.” Jag kollade på henne med en blick som sa att det fick räcka nu, att det inte var roligt längre.

”Jag lovar!”
”Lucy.”
”Nä, tro mig inte då, det är inte jag som kommer ångra det.” Hon lade armarna i kors på bröstet.

Jag suckade och drog händerna över ansiktet. ”Men berätta vilka de är då, så kan jag gå och skälla ut dem. Vilka är det?”

Hon bet sig lätt i läppen innan hon gick nerför trappan, kollade allvarligt på mig. ”Det får jag inte säga.”
”Alltså är det du.”
”Nej. Om det nu var jag, hur skulle jag ha kunnat göra det där?” Hon pekade på något bakom mig och jag vände mig om, såg oförstående på dockan som låg intill källardörren. Det var flickan, inte pojken som jag nyss blivit galen över.

Jag kollade förvånat på dockan innan jag gick fram till den och lyfte upp den. Kanske överreagerade jag för att jag blev så rädd. ”Hämta den andra. Vi åker och kastar dem.”
Det som skrämde mig mest var att Lucy inte sa emot, utan bara gick och hämtade den, drog på sig skorna och gick ut till bilen.

 

Jag visste inte riktigt vart man skulle åka, så vi satt i bilen ett tag och bara körde runt tills jag stannade för att fråga någon. Följde vägbeskrivningarna, kastade iväg dockorna och åkte hem igen.

Det kändes skönt. De hade varit skumma från början, och nu skulle jag slippa oroa mig för dem.

Det var tyst i bilen och vi fortsatte vara tysta när vi kom hem.

”Max! Hej! Jag som precis skulle åka, haha.”
Jag vände mig om och kollade på Chris med ett litet leende samtidigt som jag låste upp dörren. ”Hej. Vad var det du ville?”
”Jag tror jag glömde en kofta senaste gången jag var här. Kan jag få komma in och leta efter den?”
”Är det svart? Jag hittade den och visste inte vad jag skulle göra. Kom in, jag ska hämta den.” Jag släppte ifrån mig nycklarna, drog av mig skorna och gick in för att hämta den. Jag hörde Lucy och Chris prata lite.

Det tog ingen lång stund alls att hitta den, den hängde över ryggstödet på soffan. Jag gick tillbaka till hallen och höll fram den mot henne.

”Åh, tack så mycket, du är väl en ängel!”
”Haha, det var väl inget.”
”Jag ska åka till min syster över helgen och så, den här huvtröjan är den skönaste jag har... i alla fall, jag ska inte prata bort eran dag! Så, hejdå.” Hon gick ut och stannade upp. ”Men Lucy, vad gör dina dockor utomhus?”
Både jag och Lucy gick dit, och det var samma dockor vi nyss åkt för att slänga. Vi blev tysta och bara stirrade på dem, för vi båda visste att det inte var någon illusion.

”Jag kanske lekte med dem imorse”, mumlade Lucy och tog upp dockorna. Jag ville slita dem ifrån henne, ville inte att hon skulle vara nära dem.

”Jaha, okej. Men nu måste jag gå, tjingeling!”
”Mm hejdå”, sa jag, föste in Lucy i huset och stängde dörren. ”Hur. I. Helvete...?”
”Jag vet inte”, sa hon och kollade upp på mig. ”Tror du på att det inte är jag som gjort något?”
Jag nickade och stirrade på pojkdockan. Hans obehagliga ögon kändes som om de skar genom mig, såg allt. Mitt hjärta slog hårdare. ”Jag tror dig”, viskade jag.

Nej, det var inte hon. Det här var något sjukt skämt, inget mer. Någon som spelade mig, oss, ett spratt. Ett väldigt hemskt spratt.

Men ändå. Tänk om det inte var så, om det var dockorna som... som... vad gjorde de egentligen?
Men sluta fåna dig, Max. Det är ingenting. Det är ett spratt, inget annat.

Hur mycket jag än försökte intala mig det så kunde jag inte släppa att möjligheten fanns att jag hade fel.

Lucy hade sprungit ut för att utforska utomhus, jag kunde se henne springa runt om jag kollade ut genom fönsterna i vardagsrummet. Jag gick dit ganska regelbundet för att kolla så att hon inte hunnit försvinna.

Huset lät konstigare än lägenheten, och det var normalt. Det var normalt att det ibland knarrade eller knäppte till någonstans i huset, lika vanligt som att höra grannarna gå runt på ens tak eller att musik hördes från andra sidan om väggen.

Även fast det var normalt så var det ovant. Varje gång det knarrade stelnade jag till och blev paranoid och rädd tills jag kom ihåg.

Jag hade precis kollat till Lucy och gick förbi dörren ner till källaren när det lät konstigt igen. Det lät inte som det brukade – det lät som om någon sprang runt på våningen ovanför. Förvånat kollade jag upp mot taket, hörde vad som lät som små steg, som om det var ett barn... nej, två, som sprang runt där uppe.

Man kan inte vara rädd för sitt hem. Det bara går inte.

Jag gick mot trapporna och gick upp, gick genom hela den lilla korridoren, öppnade alla dörrar, och det var ingen där. Nu när jag bevisat det för mig själv kunde jag slappna av och gå ner igen.

Jag sprang runt i hela huset och försökte få bort så många av alla kartonger som möjligt, tyckte att jag i alla fall kunde göra ett försök till att få det att se lite bättre ut. Kanske borde jag ha ropat in Lucy och bett henne hjälpa mig lite, som tack för att hon stuckit ifrån mig kvällen innan.

Någon gång sprang jag in källardörren. Det knackade till i gångjärnen som höll upp dörren och jag kunde inte komma ihåg att jag öppnat den dörren. När kunde jag ha gjort det?

Förvirrat kollade jag nerför trappan. Lampan var släckt, så man såg bara lite grann av trappan. Det kändes som i en skräckfilm, där något nu i sånt fall skulle komma krypandes uppför trappan.

Jag tände lampan och kollade ner, men jag såg inget. Jag kunde inte förklara varför dörren var öppen och skulle väl antagligen inte kunna göra det heller.

När jag stängde dörren höll jag på att få en hjärtattack. ”Fan Lexi, hur kom du in hit?!”
Lexi skrattade och släppte ner sin handväska på golvet för att ge mig en stor kram. ”Lucy sa att bakdörren var olåst. Du hörde väl inte ringklockan eller?”
”Uppenbarligen inte.”
Det kändes bra att krama henne igen. Hon var den som hjälpt mig igenom tiden efteråt, när det var som värst, för hennes saknad efter sin syster var lika stor som min. Det bästa var att hon inte var särskilt lik Amanda, varken till som person eller till utseendet, så jag slapp tänka så mycket på det.

”Har du färgat håret nuigen?”, sa jag och rufsade lätt om hennes nu blonda hår – senaste gången jag sett henne hade hon haft rosa hår, och det var ju inte så länge sen.

”No shit Sherlock. Nejmen jag blev trött på att alla småglin stirrade på mig och kallade mig för Bubbelgumstjejen.” Hon himlade lätt med ögonen. ”Det hjälpte ju inte precis att jag tuggar tuggummi hela tiden.”

Jag skrattade till och glömde bort allt om källardörren och hur den gett mig huvudvärk.

”Okej, vad står på schemat? Vad ska hända?”
”Det kommer en till gäst ikväll, så vi måste städa upp lite, och -”
”Vänta lite, så du tänkte inte städa för min skull?”
”Pfft, varför skulle jag?”
”...iförsig”, sa Lexi och ryckte lätt på axlarna, fick mig att le. ”Det ser inte så tokigt ut, och personen kan ju inte förvänta sig att det ska vara jättestädat. Vem är det, förresten?”
”En tjej som bor här i närheten. Hon ville hälsa de nyinflyttade välkomna eller något.”
”Ah, okej. Det betyder att hon tycker du är extremt het.”
Jag fnös till. ”Det kan inte vara ren vänlighet då?”
”Lilla vännen, det är aldrig av ren vänlighet man kommer på middag. Aldrig. Särskilt inte om det är tjejen som frågade.”
Nej, Lexi var inte riktigt klok, men jag älskade henne ändå. Och hon var kanske klokare än flera av de smartaste människorna, även om det väldigt sällan hände. Hon var helt underbar i alla fall.

 

Efter någon timme hade vi lyckats få bort en del kartonger (alltså bara flyttat dem till andra rum på övervåningen, vilket var ganska jobbigt), fått Lucy att komma in och jag hade lyckats övertala Lexi att inte lata sig utan hjälpa mig med middagen. Lucy satt på en stol och skrattade åt oss, för jag har alltid varit väldigt usel i köket, och det märktes extra mycket när Lexi var där.

Hursomhelst kom Chris och hon var väldigt trevlig och sånt. (Men jag ville verkligen inte höra Lexi's konspirationsteorier dagen därpå.) Hon var inte för på, hon var inte för tyst, hon var alldeles lagom. Till skillnad från Lexi, som pratade stup i kvarten. Hon hade en väldigt fin röst, Lexi alltså, men den kunde bli jobbig efter ett tag.

Lucy visade Chris alla hennes dockor, och visade även hur man skrämde mig med dem. Jag stod och gömde mig bakom Lexi (som var sådär tio centimeter kortare än mig) tills vi gick nerför trappan igen. Jag skrattade, de skrattade. Det gjorde ingenting, för jag visste att jag högst antagligen verkade som om jag överreagerade på dockor, men jag var glad över att jag kunde skratta bort det i alla fall.

När Lucy gått och lagt sig efter ett tag kom det där samtalsämnet som nästan var oundviklig. Lexi stod och sköljde av alla tallrikar och jag stoppade in dem i diskmaskinen, som de effektiva människor vi var. Chris satt vid bordet och pratade. Vi pratade också såklart.

”Jag måste bara få fråga – Lexi, är du Lucy's mamma?”
Jag och Lexi utbytte hastiga blickar innan hon skrattade till. ”Nej, det är jag inte.”

”Jaha, okej. Vart är hon då, Lucy's mamma?”
Jag svalde hårt. ”Hon heter Amanda, och...”

Du måste säga det någon gång, Max. Säga det högt, inte upprepa det om och om igen i ditt huvud, för det gills inte.

”Hon dog. För sex månader sen.” Sex månader, två veckor och fyra dagar sen. Ge mig lite tid och jag kan ange minuter, sekunder, också.

Chris satt och såg på mig som om hon inte visste vad hon skulle säga. Vad skulle man säga, egentligen? Jag var van vid den blicken, hade fått den för många gånger.

”Jag... uhm... beklagar sorgen. Jag... jag visste inte...”

”Det är lugnt”, sa jag och viftade lätt med handen. ”Hur skulle du kunna veta det? Hursomhelst är det... jag måste gå vidare. Jag måste komma över det nu.”

Hon nickade förstående. ”Du älskade henne verkligen.”

Hördes det så tydligt? Jag ville inte tänka på det. Jag tog ett djupt andetag för att svälja ner klumpen i halsen, tvingade tårarna till att inte stiga. Jag tog ner ett glas från ett av skåpen, fyllde det med vatten och drack. Det hjälpte.

”Kan vi, ehm, prata om något annat? Det är fortfarande ganska känsligt.”
”Självklart! Förlåt, jag tänker för lite ibland. Men hm... hur kommer det sig att du är så rädd för dockor?”
Jag log lite och drog ut stolen mitt emot henne, satte mig ner. ”Varje sommar brukade mina föräldrar tillsammans med en kompis familj hyra en speciell stuga som låg uppe på ett berg, ganska långt från stan. Det tog en hel dag att åka dit, och bilresan brukade vara jätterolig.

”I alla fall, vi hade åkt dit för tredje året i rad och vi verkade hitta nya saker varje år som vi missat året innan. Mina föräldrar och kompisens mamma – de hade nyss skilt sig – och vi var ensamma där tillsammans med kompisens storebror. Vi gick runt och kollade efter saker vi missat, igen, och upptäckte en liten dörr inne i garderoben i ett av sovrummen. Vi fick upp den och kom in i ett helt sjukt rum. Det var dockor, överallt! Jag skojar inte ens, de var överallt. Stora som små, allting. Jag tyckte de såg obehagliga ut, men min kompis bara skrattade åt mig.

”Han lämnade rummet utan att jag märkte det och stängde dörren. Ficklampan hade han ju såklart tagit med sig, så det var totalt mörkt när han stängt dörren. Jag fick panik och försökte hitta någon lampa men hittade inget, så jag ramlade in i dockor och det var så obehagligt och jag såg ingenting och nej usch.” Jag ryste till och flinade mot Chris. ”Han lät mig sitta därinne ett tag innan hans bror kom ihåg mig och släppte ut mig. Min kompis fick stryk av sin bror och en utskällning av sin mamma, och jag var livrädd och ville inte stanna kvar. Jag ville inte stanna i det rummet, på den våningen, jag ville inte ens vara i huset. Jag och mina föräldrar åkte hem tidigare än vad vi skulle ha gjort annars, jag drömde mardrömmar hur länge som helst, pratade aldrig mer med den killen och har aldrig varit i den stugan sen dess.”
”Men gud...”, sa Chris och skakade lätt på huvudet. ”Jag kan ju säga att jag förstår dig mer nu. Herregud, fyfan vad läskigt!”
”Och det blir ju inte bättre av att den här herren älskar skräckfilmer”, sa Lexi och klappade mig på huvudet. ”Jag stannar här i natt förresten – jag tänkte inte på att jag skulle vara tvungen att köra genom totalt mörker.”
”Det är lugnt.”

”Apropå att åka, jag måste nog dra nu. Men det var trevligt att träffa er.”
”Trevligt att träffa dig med.” Jag bugade mig lätt när hon lämnade huset och vinkade efter henne med ett leende. ”Du tar min säng, jag tar soffan. Det är bestämt så nu, och du kan inte säga något alls.”

”Det kan jag visst! Jag tar soffan, du tar din säng.”
Och så var vi igång igen. Det var inte precis första gången det hände, om man säger så. Och vi båda visste att det skulle sluta med att båda sov i min säng, för att ingen av oss kunde ge sig.

 

Jag stod och kollade på Amanda. Hon såg ut som något taget från en saga, en vacker prinsessa eller... eller en docka. Hon såg docklik ut, men inte alls som vanliga läskiga, obehagliga dockor – hon var världens vackraste docka i sånt fall.

Hela tiden trodde jag att hon skulle sätta sig upp, sträcka på sig och fråga om jag sovit gott. Eller bara sätta sig upp, le mot mig och säga att hon ville se hur jag skulle reagera. Jag älskar dig ändå, bara du vaknar. Snälla vakna, för min skull? Lämna mig inte här.

Mina händer skakade när jag smekte hennes ansikte med fingertopparna, strök lätt över hennes ögonlock, näsan, munnen, hakan, kinderna. Hon var så vacker, så jävla vacker...

”Amanda... jag älskar dig. Jag älskar dig så mycket att jag inte vet hur jag ska klara mig utan dig.” Trots att jag redan gråtit så mycket steg tårarna igen, och jag brydde mig inte ens. ”Snälla vakna. Vakna. Jag... jag gör vad som helst.”

Jag stod där och höll hennes händer och väntade. Var hon inte kall? Snälla, öppna ögonen nu. Jag vägrar tro på att du är död. Allt brukar väl få ett lyckligt slut, som i sagorna, eller hur?

Lucy. Lilla älskade Lucy. Kan du verkligen lämna henne bara sådär? Kom tillbaka, om inte för min skull så för hennes. Snälla?

Jag visste att Lucy stod och väntade på mig, så jag svalde hårt och lutade mig fram för att ge henne en lätt puss på pannan, rörde bara så lätt med läpparna, som om hon var gjord av glas. Som om hon skulle gå sönder annars.

”Sov sött, älskling.”

”Vi har gjort i ordning kroppen nu. Vill ni se henne?”

Jag kollade ner på Lucy och frågade om hon ville det. Att hon absolut inte var tvungen till att göra det om hon verkligen inte ville, att det var okej, men att jag skulle gå in i alla fall. Hon höll hårt i min hand och kollade upp på mig med rödgråtna ögon, skakade på huvudet. Hon ville inte gå in. ”Lämna mig inte”, viskade hon.

Trots att jag redan gråtit så mycket kände jag tårarna stiga igen, men det fick räcka. Inte gråta mer inför henne nu, hur svårt det än är.

”Jag kommer tillbaka om en liten stund. Jag lovar. Du kan få sitta här med Amy och vänta på mig.”
Hon skakade häftigt på huvudet och började gråta igen. ”Lämna mig inte, snälla”, viskade hon och jag gick sönder ännu mer inombords.

Jag sjönk ner på knä framför henne, kramade henne hårt och grät med ansiktet mot hennes hår. Det spelade ingen roll om förbigående människor kollade konstigt på oss, spelade ingen roll vad någon sjuksköterska sa.

Fan, Amanda, varför? Varför försvann du från oss? Du lämnade oss i bitar, båda två. Två trasiga själar med en så stor saknad inom oss som redan gjorde så ont, fastän vi inte varit utan dig länge alls.

”Jag älskar dig, Lucy. Mer än allt annat, men jag måste gå in dit. Jag måste få se henne. Jag lovar, på heder och samvete, att jag kommer tillbaka om en stund.” Jag viskade orden i hennes öra, strök henne över håret. ”Jag ska inte lämna dig. Jag kommer alltid finnas här, hör du det? Jag kommer aldrig någonsin lämna dig.”

Det tog en stund, men till slut nickade hon. Jag strök med tummarna över hennes kinder, log svagt och gav henne en puss på pannan.

”Jag kommer alldeles strax tillbaks. Jag lovar.”
Jag höll fram lillfingret mot henne, och hon log lite när hon tryckte sitt eget lillfinger mot mitt. Jag strök henne lätt över håret en sista gång innan jag reste mig upp och förberedde mig på att gå in till Amanda.

 

Egentligen var det högst antagligen dags för Lucy att sova när vi var klara med att få in allt i huset, och solen hade stigit ner helt, låtit att bli mörkt ett tag innan månen valt att kika fram. Inte helt full, men inte halv heller. Någonstans där i mitten.

Jag låg utslängd på soffan och slökollade mot tvn, var för trött för att orka bry mig om vad som var på. Lucy låg ihopkurad intill mig och halvsov. Jag kanske borde ha skickat henne i säng och skulle antagligen ha gjort det om jag själv inte var så förbannat trött.

Efter ett tag, en halvtimme kanske, tvingade jag mig själv att resa mig upp, lyfta upp Lucy och utan att bry mig om tandborstning bar jag henne till hennes rum, bäddade ner henne i sängen och gav henne en puss på pannan.

”Godnatt pappa.” Jag hörde den tysta viskningen precis innan jag gick ut ur rummet, och jag vände mig om med ett leende.

”Godnatt älskling.” Jag släckte taklampan och stängde dörren lite halvt.

Jag borde antagligen också sova. Jag bestämde mig för det när jag nästan ramlat nerför trappan, snubblat på ett dammkorn och sett dubbelt när jag försökt fylla ett glas med vatten. Sova, ja. Vad skönt.

Jag lyckades fylla glaset i alla fall, drack långsamt för att inte lyckas sätta i halsen eller något – vilket faktiskt inte skulle ha förvånat mig ett dugg om jag lyckats med det – och ställde ifrån mig glaset på diskbänken.

Det negativa med att ha ett större hus var att det var fler lampor man var tvungen att släcka innan man kunde gå och sova. Jag släckte alla förutom en i båda hallarna, så att man skulle se något ifall man vaknade mitt i natten innan jag sjönk ihop på min säng, sparkade av mig jeansen och somnade.

Det kändes annorlunda att vakna upp med ljuset som från ett annat håll och fågelkvittret utanför. Normalt sett brukade de extremt morgonpigga grannarna som hade köket på andra sidan om min vägg lyckas väcka mig genom ett skratt eller allmänt högljudda ljud. Om jag hade världens baksmälla brukade jag banka i väggen eller i värsta fall skrika åt dem att hålla käften. Och självklart be om ursäkt senare under dagen. De förstod, och det var ju tur.

Det var skönt att slippa dem, faktiskt. Äckligt snälla och med påklistrade leenden, och hur de kollade på mig efter att Amanda försvann. Jag svär på att de ett tag trodde att det var jag som dödat henne, hur det nu skulle ha gått till.

Jag satte mig upp och strök med händerna över ansiktet, gäspade. Det kändes extremt bra att jag fått sova hela natten utan att vakna av att någon stod utanför dörren, och förvånad över att jag inte drömt något. Var jag helt enkelt för trött eller var det så att minnena fick drömmarna att komma tillbaka varje natt? Jag visste inte – hur skulle jag kunna veta det? - fick väl vänta och se nästa natt då.

Efter en stund kunde jag få mig själv till att kliva upp. Lucy låg inte i sin säng, så hon var väl också vaken. Jag ropade på henne och hittade henne sedan i köket. Hon hade tagit ett glas från en av kartongerna som låg utspridda lite här och var över rummet och fyllt det med vatten.

”Är du hungrig?”
Hon nickade.

”Vi måste handla. Följer du med?” Jag frågade av gammal vana, inte för att jag tänkte lämna henne ensam i huset. I lägenheten hade det gått bra, för det var inte särskilt långt bort från mataffären, men nu låg det ungefär tjugo minuter bort, så nej. Inte än, i alla fall. Kanske när hon blivit lite äldre.

Hon nickade igen och hoppade ner från stolen hon satt på, kilade iväg för att byta kläder. Jag letade reda på nycklarna och när vi skulle gå insåg jag att jag fortfarande gick runt som jag sovit.

”Men pappa, du kan väl inte åka utan byxor heller?”
”Nä, du har nog rätt...”, sa jag förvirrat och sprang uppför trappan för att hämta ett par byxor. Jag hörde hur Lucy kiknade av skratt på nerevåningen.

Det var väl tur att hon upptäckt det, annars hade det kunnat sluta roligt. Eller tråkigt. Det beror nog lite på hur man ser på saker.

Försök nummer två till att lämna huset. Jag dubbelkollade att jag hade byxor på och att Lucy inte hade satt skorna på fel fot. Bra, då kunde vi gå ut. Jag drog upp dragkedjan på den svarta huvtröjan jag slitit med mig.

Den lilla... byn, kunde man nog kalla det, var ganska liten och mysig. Jag gillade det, trivdes trots att vi bara åkt igenom det kvällen innan och gick runt där nu.

Eller så ville jag tänka så bara för att tänka att allt skulle bli bra, inte visste jag det heller.

När vi var inne i mataffären och jag försökte att övertala Lucy att man inte kunde äta pannkakor varje dag var det någon som knackade mig på axeln. Jag vände mig förvånat om och kollade på kvinnan som stod där. Hon log och strök undan håret från ögonen.

”Hej! Ni är de nyinflyttade, eller hur?”
”Hej, uhm... märks det?”
Hon skrattade till. ”Nejdå, men alla känner alla här och jag har bott här hela livet. Ni måste ha levt under en sten om vi inte träffats. Jag heter Chris.”
”Max.” Jag skakade lätt handen hon höll ut mot mig. ”Och det här är Lucy.” Jag klappade Lucy lätt på huvudet och kollade ner mot henne. ”Ska du inte säga hej?”
Hon gömde sig lite bakom mitt ben.

”Ehm... hon är blyg.”
”Jag förstår”, sa Chris och log, vinkade lätt mot Lucy. ”Jag har lite bråttom, men jag bara undrar om jag kan komma över ikväll på middag? Det skulle vara trevligt att lära känna er. Jag kan ta med efterrätt.”
”Visst”, sa jag och log – vi hade ju inte precis något annat för oss. Sen kom jag ihåg. ”Fast ehm, det kommer en annan person hem till oss också, men det går väl bra?”
”Självklart! Vi ses sen då.” Hon vinkade innan hon försvann.

”Hon var skum”, sa Lucy så fort Chris var utom hörhåll.

”Jasså du.”
”Hon kommer äta upp dig till middag.”
”Jaha.”
”Du lyssnar inte på mig.”
”Såklart jag gör det. Eller vad vad frågan nu igen?”

Hon suckade och stormade iväg. Jag skrattade och följde efter henne, rufsade lätt till hennes hår. ”Nej, ingen här kommer bli uppäten. Bara du, för att du är så söt.”
”Om du äter upp mig får jag alla mina dockor att hemsöka dig för alltid.”
”Okej jag lovar du kommer få leva!” Lucy skrattade åt hur panikslagen jag lät, och jag flinade när jag tog hennes hand igen.

Var det fånigt att vara så rädd för det lilla hotet som inte ens var seriöst att jag funderade på att kasta alla hennes dockor?

Lägenheten stod tom. Allt var nedpackat i lådor som befann sig i en flyttbil påväg mot vårat nya hus, mot vår omstart.

Jag stod i hallen och höll i Lucy's hand, kom ihåg allt som hänt i den lägenheten. Alla fina minnen som blivit så plågsamma, så tunga att de tryckte sig mot ens axlar, tryckte ner en mot golvet. Alla minnen som skulle försvinna.

Det gjorde ont, ja, men jag visste att vi var påväg mot något nytt, något stort, när jag låste dörren för sista gången någonsin och hängde nycklarna i ett snöre på handtaget som hyresvärden skulle komma och hämta senare, när han hade tid.

Ingen av oss sa något när vi gick nerför trapporna – hissen var ur funktion, som vanligt – och ut mot bilen. Hade jag inte haft den lilla flickans hand i min hade jag antagligen skakat, gråtit, brutit ihop precis där på vägen. Hennes hand i min påminde mig om att vi var tvungna att gå vidare nu, jag var tvungen att ge Lucy den chansen.

När vi satt i bilen och jag var helt säker på att Lucy satt fastspänd valde jag att skjuta undan alla tankar som störde, satte i nyckeln...

Och vi var påväg. Jag kände att jag blev lättare och lättare för varje minut som gick, när jag visste att vi skulle bort. Visst hade jag skuldkänslor över att bara lämna allt där, särskilt alla fina minnen, men det fanns inget annat än två ledsna själar där.

Vi skulle bli glada igen. Jag hade bestämt mig för det. Jag hade lovat mig själv att när vi kommit ifrån allt skulle jag rycka upp mig. Jag skulle göra allt jag kunde för att hjälpa Lucy allt vad jag kunde för att allt skulle bli bra igen.

Vi gjorde ett stopp vid dagiset. ”Vill du säga hejdå en sista gång?”, frågade jag, vänd mot henne. Hon skakade på huvudet.

Jag klev ur bilen och tog de två svarta lådorna från framsätet innan jag gick mot dörren.

Några småbarn, yngre än Lucy, sprang förbi. Den ena höll i en plastbil och båda skrattade. Jag log mot dem och drog upp dörren, klev in.

Jessica fick syn på mig och log stort. ”Max! Har du med dig dockan?”
”Ja det har jag. Jag hittade en till igår, tänkte att ni kanske ville ha den med.”
”Det blir säkert jättebra. Får jag se dem?”
Jag öppnade locken på båda lådorna och lade dem på en liten soffa som stod i närheten. Jessica kollade på dem. ”Vad fina de är. Ser nästan läskigt verkliga ut.”

Tell me about it.

Medan vi stod där och pratade om dockorna kom Maji, en kvinna som jobbade i köket. Hon log och nickade mot mig, sa ett kort hej innan hon vände sig mot Jessica.

Maji var en trevlig kvinna, var alltid snäll mot barnen. Det visste jag efter de åren jag både lämnat och hämtat Lucy och varit tvungen att stanna en stund ifall hon blev ledsen helt plötsligt. Det hände bara på morgonen, och det var då Maji kom för att kolla med någon fröken hur många barn det var på avdelningen. Hon brukade alltid stå och vinka med Lucy och stanna med henne tills hon slutat gråta. Lucy var väldigt fäst vid henne och bombarderade mig ofta med historier Maji berättat för henne om Haiti, landet där hon växte upp som barn. Särskilt förtjust var Lucy i ett halsband man väldigt sällan såg Maji utan, förutom de gånger Lucy fått henne att låta henne prova det.

”Hur många barn är ni idag då?”
Jessica gick fram till en lista som hängde intill dörren och började kolla av den, och Maji kollade ner på dockorna. Jag såg hur hon stelnade till och bara stod och stirrade på dem. Jag kollade något oroligt på henne och skulle precis fråga vad som var fel när hon kollade på mig, pekade på dockorna. Den blicken var något av det läskigaste jag varit med om, jag stirrade tillbaka och kände mig paralyserad.

”De här dockorna ska inte stanna här.”
”...nähä...”
”Du ska ta med dig dem och gå härifrån.”
Jag kollade lite chockat på Jessica, väntade på något stöd, men hon såg minst lika förvirrad ut som jag kände mig. ”Men Maji, han -”, började hon, men Maji bara skakade på huvudet.

”Jag går ingenstans förrän herrn tagit dockorna och gått härifrån.”

Skulle jag vara helt ärlig så visste jag inte vad jag skulle göra. Vad brukade man göra? Jag hade aldrig varit med om något liknande förut.

”Visst, jag går.” Jag lade tillbaka locken på lådorna och lyfte upp dem. ”Vi ehm... hejdå.”
Jag vände mig om och gick ut genom dörren, kände hennes blickar följa mig hela vägen ut. När jag kommit ut vände jag mig halvt om för att se så att hon inte följde efter mig, och visst hade hon flyttat sig till dörren och fortsatte kolla på mig. Hon stoppade en hand i fickan och såg ut att kasta något efter mig.

Vad hade hänt? Vad hade det tagit åt henne? Frågorna snurrade runt i mitt huvud medan jag gick tillbaka till bilen och kastade bak lådorna till baksätet.

”Ville de inte ha dockorna?”
”Nej, så det ser ut som om du får behålla dem i alla fall.” Vad skulle jag göra då? Lucy skulle ha hatat mig om jag kastat iväg dem.

Hon log så stort och såg så lycklig ut. Kanske gjorde jag rätt, i alla fall.

 

Ju längre bort vi kom, desto lättare blev stämningen i bilen. Hon hade lovat att inte ta upp dockorna förrän vi kommit fram, för jag ville koncentrera mig på vägen. Jag hade förberett med en massa resegodis, för jag visste att det skulle behövas – att bli en bitchig diva när man hade lågt blodsocker var något Lucy fått efter mig, tyvärr. Det dröjde inte länge förrän det var ganska livfullt i bilen, med radion som stod på, Lucys skratt och min usla sångröst, trummandet med händerna på ratten.

Det kändes faktiskt väldigt bra, och jag visste att det här var helt rätt val. Vi hade klarat av början, och vi skulle klara av resten. Det skulle bli svårt, men det skulle funka.

Huset som var vårat nya hem låg några timmar bort, och jag hade inte räknat med att det skulle vara sån trafik som det var, så solen höll på att gå ner när vi äntligen var framme.

Själva trädgården och runtomkring var inte så stort, men det fanns tillräckligt med utrymme för Lucy att kunna springa omkring och leka på. Huset var byggt på en liten kulle med en kort stentrappa upp till verandan som gick runt hela huset. När vi kom dit var dörren redan öppen och några flyttgubbar hade börjat lyfta in alla saker. Det var inte särskilt mycket, nu när man flyttade från en lägenhet till ett hus med två våningar, men det kändes bra. Inte lika fullt som i lägenheten.

”Tror du det finns en massa coola gömställen där då?”
Lucy nickade och kollade ut genom fönstret. ”Kan vi gå in? Jag vill börja utforska.”
”Efter att du hjälpt världens bästa pappa bära in saker från bilen menar du då, eller hur?”
Hon suckade och såg på mig med stora runda ögon och blinkade. ”Snääälla låt mig slippa?”
Jag låtsades tänka efter innan jag suckade, något dramatiskt. ”Visst, gör så du, lämna mig bara, jag-”
Och hon hade redan hoppat ur bilen och sprang mot huset. Jag skakade lätt på huvudet och log innan jag klev ut.

Det här skulle bli bra. Jag kände det på mig bara.

 

Vi väntade och väntade och väntade, men det var ingen som kom.

Jag bar runt på Lucy hela tiden, ville inte släppa henne ifrån mig. Jag kunde inte förstå hur nära jag varit på att förlora henne, och hur nära jag var på att förlora Amanda. Jag tänkte inte sluta hoppas, tänkte inte sluta tro på att det fanns ett bra slut på det här.

Det var väl klart att Amanda skulle överleva. Vad skulle det bli av mig om hon inte gjorde det? Jag visste inte vad jag skulle göra utan henne.

Lucy sov i min famn, och vi satt i det lilla väntrummet som jag hatade. Jag höll henne tätt intill mig, andades in hennes doft, blundade. Jag visste att hon egentligen ville hem, hon hade sagt det, men mamma då. Mamma, vart är du?

Ja, Amanda, snälla säg att det här är ett sjukt skämt, att du kommer komma in genom dörren och le. Jag kommer inte ens bli arg, jag kommer bara le och skratta och gråta och krama sönder dig och säga att du har så jävla dålig humor. Kommer du ihåg den kvällen, förresten? När jag sa att jag älskade dig för första gången? Jag älskar dig fortfarande, fastän din humor suger.

Dörren öppnades och jag kollade upp. Doktorn behövde inte ens säga något, för jag såg redan på hans ansiktsuttryck vad han skulle säga. Jag skakade på huvudet och bet mig hårt i läppen i ett försök att stoppa tårarna från att stiga. Nej, snälla, säg det inte. Jag vill inte, jag vill inte...

Han nickade långsamt. ”Hon är borta. Jag beklagar sorgen.”

MEN MAX FÖR HELVETE VAKNA NU, DRÖM INTE DET HÄR, VAKNA NU.

Jag vaknade, men inte på det sättet. Jag insåg att det var allvar, att det var sant. Att det var verkligt. Jag vaknade upp ur drömmen om att det var en dröm, och jag föll.

Amanda var död, och det fanns inget i hela världen som kunde ändra på det nu.

Jag var så rädd att jag skakade när jag gick in på sjukhuset. Vad hade hänt, vart var Lucy, Amanda?

Hela jag började skaka när jag gick mot närmaste informationsdisk, och jag trodde inte att jag skulle kunna prata. Jag fick harkla, men det gick att prata. ”Hej, uhm... jag heter Max Brown, min eh... min flickvän och dotter har... har råkat ut för en olycka.”

”Vänta lite, så ska jag kolla upp det.” Sjuksköterskan började kolla upp något på datorn innan hon nickade för sig själv, reste sig upp. ”Följ med här.”

Jag började fråga om hur de mådde, om de var okej, vad som hade hänt, men hon sa bara att en läkare skulle komma och prata med mig senare. Hon lämnade mig i ett litet väntrum och sa åt mig att vänta där. När hon gått var jag ensam.

Varför fick jag inte träffa dem, vart var dem, hur mådde de? Förstod de inte att det var som tortyr, att sitta där ensam med sina tankar och inte veta?
Jag sjönk ner på en stol och höll huvudet mellan händerna, tvingade mig själv till att inte resa mig upp och springa för att hitta någon som kunde berätta vad som pågick, berätta för mig vad det var som hänt.

Jag flög upp när dörren öppnades och en läkare kom in. ”Vart är dom, vart är Amanda, mår Lucy bra, vad -”

”Ta det lugnt”, sa han och gjorde en gest åt mig att sätta mig ner, hade en hand på min axel. ”Jag ska förklara och jag ska svara på dina frågor, men du måste kunna vara tyst och lyssna.”

Jag tog flera djupa andetag och nickade. Det var tur att han inte bad mig sitta stilla, för min fot rörde sig hela tiden.

”Amanda och Lucy råkade ut för en bilolycka. En bil missade rödljuset och det blev en kollision. Lucy mår bra, du kommer få träffa henne om en liten stund.”
Jag satt tyst och kollade på honom, väntade och väntade och väntade. ”Men... Amanda då...?” Jag hatade att jag lät så liten och rädd, men jag var rädd. Hans ansiktsuttryck fick mig att stålsätta mig för vad han skulle säga, samtidigt som jag spelade upp de värsta scenariona i mina tankar.

”Hon... vi vet inte än. Läget är ostabilt för tillfället, hon har inre blödningar och utgången är oviss. Vi gör allt vi kan.”

Jag kunde inte förstå det, ville inte förstå det. Det kändes som om jag befann mig i en bubbla, som om inget av det han sa var verkligt. Det var en sjuk dröm, och jag skulle vakna upp brevid Amanda och se henne le och vakna upp och allt skulle vara perfekt. ”Får jag... får jag träffa henne?”
”Inte för tillfället, men Lucy kommer hit om några minuter. Ni kan stanna kvar här på sjukhuset, vi kommer hålla er uppdaterade.”
Jag nickade och undrade när fan jag skulle vakna upp.

 

”Men pappa, öppnade du paketet när jag var borta?!”
”Ja, det gjorde jag. Ville du vara med?” Jag såg besvikelsen som om den stod skriven över hela hennes lilla söta ansikte när jag frågade en av fröknarna på dagiset om de ville ha dockan.

”Ja det ville jag. Hur ser dockan ut, är den fin?”
”Du får väl vänta tills vi kommer hem. Du kan inte fråga mig om sånt, vet du.”

Vad tänkte hon med, strumporna eller? Hade jag sagt det hade hon antagligen börjat slå mig, vilket var fullt förståeligt. Det var därför jag inte sa något.

Vi kom hem, hon kastade sig över lådan på direkten, och jag trodde att om man var beredd på vad som fanns där i skulle man inte vara rädd, men jag ryckte till i alla fall. Lucy hade inte ens tid att skratta åt mig för hon lyfte upp dockan och kollade på den som om den var helig. (Ärligt talat, vad kunde vara heligare än jag? En docka, tydligen.)

”Den är så vacker...”, andades hon.

”Den är inte vacker, den är läskig och den ska till dagiset imorgon.”
”Kan jag inte få behålla den?”
”Nej. Du har dockor så det räcker, lilla vän.”

”Snääälla?”
”Nej säger jag. Lucy, det räcker nu. Den dockan ska inte stanna här, hör du det?”

Hon insåg att det inte var någon idé att fortsätta försöka, så hon suckade besviket och kollade på dockan. ”Får jag leka med den tills imorgon då?”

”Inte förrän efter vi packat klart allt i ditt rum. Vi måste börja nu, annars kommer vi aldrig bli klara i tid.”
Hon suckade igen, och insåg ännu en gång att det bara var att lyssna och göra som jag sa.

Ibland var det bra att vara vuxen, men ibland ville jag vara liten igen, krypa ihop intill någon vuxen och bara gråta.

 

”Pappa... jag har tänkt på en sak.”
”Jasså, vadå för sak då?”, sa jag samtidigt som jag vet ihop kläder från hennes garderob och la dem i en flyttkartong. Det stod Lucy's kartong – kläder på den, skrivet med en röd spritpenna. Jag försökte ignorera dockorna som hon inte packat ner, försökte ignorera känslan av att de stirrade på mig.

Lucy var tyst en stund, som för att komma på hur hon skulle formulera sig. ”Du ska ju köra imorgon... eller hur?”
Mina händer stannade upp, och jag kollade på henne. Att jag skulle sitta bakom ratten igen inom ett par timmar var inget jag ville tänka på. ”Ja, det ska jag.”
”Borde... borde du inte öva lite först? Det var ju rätt länge sen du körde.”
Jag hade inte suttit i en bil sedan... det, hände. Inte tänka på det medan Lucy är vaken, var det ja. ”Lucy.” Jag kollade allvarligt på henne, och hon såg nästan rädd ut när hon mötte min blick. ”Jag ska inte köra ihjäl oss. Hedersord.”

Hon nickade långsamt och kollade på en av sina dockor, strök lätt över dens klänning. Jag visste att hon var precis lika rädd som jag, om inte ännu räddare. Jag förstod det.

Jag strök henne lätt över håret och log svagt. ”Allt kommer gå bra, okej?”

Hon kollade på mig och nickade igen, log och verkade lite gladare.

Att sitta i bilen skulle vara början på den nya starten för oss. Vi skulle klara oss, vi skulle bli bättre. Allt skulle bli bra igen – jag vägrade att tro annat.

När Lucy gått och lagt sig sjönk jag ner på golvet utanför hennes dörr och grät. Jag var tyst, för jag fick aldrig visa Lucy hur nere jag var.

Det var jobbigt att tänka att allt snart skulle ta slut, att tänka på allt vi lämnade kvar. Alla minnen, allting. Samtidigt så visste jag att det skulle kännas tusen gånger bättre, bara vi kom härifrån.

Varför skulle allt vara så svårt? Varför var det så svårt att hitta fotfästet igen, hitta någonstans att börja om på mitt i allt kaos?

 

Det plingade på dörren igen, och med ett stön insåg jag att klockan var fem igen.

Jaha, vad ville personen nudå? Lämna en clown utanför dörren? Hänga en massa spindlar i taket? Jag blev lite irriterad, faktiskt – varför plingade det på dörren igen? Det var inte roligt.

Jag klev upp och sprang så tyst jag kunde mot dörren, låste upp och... nej, ingen där. Vad hade jag förväntat mig? Men se där, ett paket, på golvet. Jag lyfte upp den, gick in i hallen och låste dörren bakom mig, kollade på paketet.

Utan att tänka särskilt mycket tände jag lampan, slet upp pappret och lyfte på locket, och mycket riktigt – en till docka. Den såg mer... manlig ut, eller vad man ska säga. Den hade kostym på sig, och den var mörkhårig, till skillnad från flickdockan.

Frågan var vilken av dem som var mest obehaglig. De båda såg ju normala ut, men de såg så... Deras ögon. Det var ögonen som var läskiga. Som om de var... äkta.

Jag rös till och lade tillbaks locket, lade lådan på den andra lådan och vände mig om för att gå tillbaka till sovrummet, men höll på att få världens hjärtattack istället.

”Lucy! Vad gör du uppe?”
”Jag vaknade av klockan”, sa hon och gnuggade sig lätt i ögonen. ”Vem var det?”
”Jag vet inte. Kom, vi går och sover igen.”

”Vad var i paketet?” Hon kollade upp på mig när jag tog hennes hand, släckte taklampan och gick mot sovrummet. Nu när hon ändå var vaken kunde hon ju få sova hos mig, för jag ville inte lämna henne ensam. Eller, rättare sagt – jag ville inte sova ensam.

”En till docka. Dagiset får den också. Men nu ska vi sova, fråga inte mer.” För jag kan ändå inte svara på dina frågor.

Jag kramade henne och gömde ansiktet mot hennes hår, blundade. Världens finaste unge, vet du om att jag älskar dig mer än något annat?

Jag hoppades att hon visste om det, trots att allt (jag) varit så konstig den senaste tiden.
Allt kommer bli bra, bara vi kommer härifrån. Allt kommer bli bra...

”Böh!”

Jag skrek högt och kunde ge mig fan på att jag flög upp en meter från soffan vid åsynen av dockan som hoppat fram från ingenstans.

Hej jag heter Max Brown och är 25 år, livrädd för dockor. Finns det terapi för sådant?

Lucy skrattade hysteriskt och lade ifrån sig dockan på soffbordet innan hon hoppade upp i soffan och gav mig en stor kram. ”Men pappa, dockor ääär inte läskiga!”

Var jag en bra förälder om jag funderade på att låta min 5-åriga dotter kolla på skräckfilmer för att bevisa att jag hade rätt? Vuxna hade alltid rätt, förstod hon inte det? Och hur kunde hon leka med dockor? De kom seriöst från helvetet. Inte för att jag var religiös överhuvudtaget, men ja. Från helvetet.

”Jo, de är läskiga. När du är äldre kommer du förstå.”

Hon suckade högt och släppte mig, såg extremt sur ut. ”Det är så alla vuxna säger, att man förstår när man är äldre. Jag är faktiskt en stor flicka nu, jag kan förstå mer än vad du tror!”
”Skulle inte förvåna mig alls. Har du hört uttrycket 'vuxna har alltid rätt'?”
Hon suckade igen och hoppade ner från soffan, tog upp dockan och gick ut ur rummet. Jag började skratta, satte mig upp och kollade mot tv:n. Det var någon show på, antingen någon reality-serie eller något tonårsdrama, som vanligt. Jag sträckte mig fram mot fjärrkontrollen och stängde av tv:n, orkade inte fastna framför något program om ingenting igen.

Alla flyttkartonger gjorde mig lite deprimerad, men glad på samma gång. Vi båda behövde en ny start nu, det gick inte att bo kvar. Inte efter...

Nej. Jag hade lovat mig själv att inte tänka på det – åtminstone inte förrän Lucy sov.

Men ändå. Det var svårt.

”Hey, Lucy, vad vill du ha till middag?”
”Pannkakor!”
Alla ungars förslag. Typiskt. Vet de inte hur svårt det är att flippa över dem utan att få pannkakssmet över hela rummet? Jag tänkte i alla fall inte städa mer. Och hur som helst var vi tvungna att handla – kylskåpet var nästan läskigt tomt precis just då.

”Det får bli färdiggjorda, duger det?”
”Jadå!”
Pannkakor som pannkakor – vad var skillnaden, egentligen?

 

Det var ljust ute, en vanlig extremt fin vårdag i maj. Jag var ensam i lägenheten, satt ute på verandan och lyssnade på musik genom det öppna fönstret. Amanda och Lucy skulle snart vara hemma. Borde de inte vara hemma nu? Jag slängde en blick på klockan och jo, det borde de. Men det var säkert bara något litet krångel på dagiset, inget mer. Jag var inte orolig alls.

Jag var inte orolig fem minuter senare heller.

Efter tio började man ju undra.

Efter en kvart försökte jag ringa Amanda.

Efter tjugo minuter började jag bli orolig på allvar.

Efter en halvtimme ringde mobilen. Amandas nummer. Jag suckade lättat. ”Hej älskling, vart -”
”Är det Max Brown?”
Det var en man som talade, och jag kände inte igen hans röst. Förvirrat kollade jag numret igen, och det var Amandas. ”...ja?”

”Kontaktperson för Amanda Butler?”
”Ehm, ja...”

”Det har skett en olycka. Du borde komma till sjukhuset.”

Jag kunde inte tänka. Inte ett enda ord flög förbi i mitt huvud när jag reste mig upp och gick ut till hallen och slet på mig skorna.

Snälla, låt det inte vara något allvarligt...

Vaken.

 

Jag vaknade med ett ryck och for upp, försökte andas, försökte lugna ner mig. Varför fortsatte det komma tillbaks till mig, varför kunde jag inte få sova som normala personer?
Det tog en liten stund innan jag insåg att det knackat på dörren, att det var det som antagligen väckt mig. Efter en snabb blick mot klockan undrade jag vem fan som kom och knackade på vid fem på morgonen.

Jag reste mig upp och sträckte på mig när jag gick genom rummet. Jag kollade till Lucy lite snabbt, men hon sov fortfarande.

Egentligen borde jag inte öppna. Människan där ute kunde vara vem som helst, och vad det än var fick det fan vänta – fattade den inte att man normalt sett sov då?
Jag kunde inte hjälpa att jag var nyfiken, så istället för att lyssna på rösten i mitt huvud kollade jag ut genom det lilla titthålet i dörren. Jag såg ingen där ute, men det var ju mörkt. Borde inte lampan i trapphuset ha tänts då, eller hade den gått sönder, eller brukade den inte göra det på natten? Och hur hade någon kommit in genom porten?
Det måste vara någon granne. Det fanns ingen annan förklaring, fast vad den som plingat på nu ville var fortfarande ett mysterium.

Jag låste upp dörren och var beredd på att ge vem det nu var en utskällning, men det var ingen där. Jag tog ett steg ut i trapphuset för att se om någon stod och gömde sig, slog foten i något.

Jag kollade ner innan jag tände lampan i hallen. Det var ett paket som låg där ute, ett rätt stort. Det stod ingenting på den, inget namn, inget kort fanns heller.

Utan att riktigt veta om det var en bra idé tog jag upp det och bar in det i lägenheten, lade den på en flyttkartong och fortsatte kolla på den.

Det kunde vara precis vad som helst. Jag borde inte öppna det, borde lämna det ute i trapphuset och kasta det imorgon.

Jag tänkte inte öppna det, inte än, det kunde vänta till dagen därpå. Eller, det kunde vänta några timmar, rättare sagt. Hur nyfiken jag än var så behövde jag sova, måste orka med dagen därpå.

Tur för mig att drömmar aldrig kom fler än en gång per natt, för mig i alla fall. Annars hade jag nog aldrig fått sova.

 

Lucy kom och hoppade i min säng vid sjutiden, så jag fick ju verkligen sova länge. Jag gäspade så mycket när jag klivit upp att hon tyckte det var irriterande. Jamen då skulle du väl inte ha väckt mig då, lilla vännen där.

”Pappaaa, vad är det här?” Jag gick ut i hallen och kollade på paketet hon pekade på. Jajuste. Det jag klivit upp mitt i natten för. Varför hade jag tagit med det in?
”Jag har ingen aning, faktiskt. Någon kom och lämnade det mitt i natten.”
”Konstigt.” Hon stod väldigt nära paketet och stirrade på det. ”Vad tror du att det är?”

”Ingen aning – det kan vara vad som helst. I alla fall så måste vi skynda oss lite om du ska komma i tid till dagiset.” Hennes sista dag där, sen slapp hon de ”hemska fröknarna och de dumma ungarna och det kommer bli jätteroligt att komma härifrån”. Fast jag visste ju att hon skulle sakna det sen.

Vi gick dit för jag kunde inte ta bilen, jag kunde inte. Det var totalt omöjligt. Lucy hade klagat till en början, och sedan när hon förstått var hon faktiskt tyst. Man glömmer bort om det är enkelt att vara ett barn eller inte, om allt verkligen var så enkelt som man ville tro. Jag tror inte att det var det, jag tror inte att det var enkelt för någon någonsin i livet.

När jag kom hem stod jag och kollade på det mystiska paketet. Skulle jag öppna det, kasta det? Jag hade ingen aning. Jag var så sjukt nyfiken samtidigt som jag hade en känsla som sa åt mig att bara kasta iväg den, strunta i det.

Jag höll på att slita bort allt papper och kunde se en svart låda under när min mobil ringde. Det var Matthew, och jag kunde inte bara ignorera honom. ”Tja.”
”Är du redo för att börja arbeta igen? Jag har två biljetter till You Me At Six, på fredag. Stor scen, mycket folk.”

”Nej, inte än. Ledsen, men vi flyttar imorgon och jag har en massa saker att lösa... Jag kan inte bara lämna Lucy ensam, vet du.” Det blev sådär tjockt i halsen som det blev innan man började gråta, och jag gick och hämtade vatten i ett försök att svälja ner det.

”Ah, juste... när tror du att du kan komma tillbaka?”
”Jag vet inte”, sa jag och ställde ifrån mig glaset på diskbänken, strök en hand över ansiktet. ”Om någon vecka...?”
”Bra! Det ska bli roligt att se dig igen, Max. Lycka till med allt.”
”Tack desamma.”
Klick.

Jag tog flera djupa andetag innan jag nickade och gick tillbaka till hallen, kollade ner på den svarta lådan. Den hade ett sidenband runt sig, som ett paket. Lite onödigt att ha det innanför pappret, tyckte jag. Jag knöt upp det och tvekade en halv sekund innan jag öppnade locket.

Min reaktion på vad som låg där i var att svära och backa bakåt, slå i väggen.

Det var en docka. Det. Var. En. Fucking. Docka. Den såg inte speciell ut, såg ut som de flesta dockor – porslinsfärgad hy med rosa kinder, stora blåa ögon med långa ögonfransar, ljust hår i prinsesslockar, en söt blå klänning och svarta ballerinaskor – men det var fortfarande en docka.

Jag skrattade till åt min reaktion och lade på locket igen. Det var bara något sjukt skämt, någon kompis som fått portkoden och lämnat den där utanför. I stort sett alla jag kände hade koden, för jag orkade oftast inte springa ut i trapphuset för att släppa in dem.

Ett väldigt sjukt skämt som inte ens var roligt. Vad skulle jag göra med dockan då?
Jag orkade (eller vågade) inte tänka på det just då, så jag gick och småplockade i lägenheten, städade och packade undan det som var kvar. Jag hade lovat att hjälpa till med Lucys rum, men jag vågade inte gå dit. Hjälpa, hade jag sagt, inte städa undan alla hennes grejer. Hon tyckte ju att det var roligt att packa ner saker i lådor, så jag kunde ju lika gärna vänta tills hon kom hem.

Nej, jag gjorde absolut inte allt jag kunde komma på för att glömma dockan som låg i hallen. Kanske borde jag ta med den till dagiset sen, när Lucy skulle hem, höra om de ville ha den. Annars skulle jag bara kasta den.

Det var något med den som skrämde mig, men jag kunde inte sätta fingret på vad. Alltså, vad som var läskigare än vanligt. Dockor var ju läskiga överhuvudtaget.

 

---

SÅ HEJ jag har valt att lägga upp den här också, så jag kommer skriva på både den här och Bleed it out!
För att göra allt lite mindre förvirrande så skriver jag "Dollfaces: Del x" som rubrik på alla inlägg till den, och i Bleed it out är det ju "Kapitel x: -". Hoppas verkligen att det här ska funka och så - berätta gärna om det inte gör det. Det här är ett experiment för att se hur det går, så alla ni som läser båda novellerna medverkar nu i ett... vaddetnuheter JA JAG HAR GLÖMT BORT DET.
Hoppas ni gillar den :3