Give me blood meow

”Borde han inte vakna upp nu?”

”Snart. Ha tålamod, Robin.”

”Jag vill att han ska vakna nu. Kan jag inte bara få peta på honom?”

”Nej. Du får inte röra honom.”

Rösterna var ljusa, som om de tillhörde barn. Jag kunde inte känna något, kunde inte röra mig, men jag kunde höra.

”Är du säker på att han inte är död?”

”Men idiot – hör du inte hans hjärta!? Det slår, och alltså lever han!”

Långsamt kom känseln tillbaka. Jag rörde prövande på fötterna och händerna. Det kändes konstigt, men det skulle nog bli bättre.

”Han rörde på sig! Snällasnällasnälla låt mig peta på honom?” Eftersom jag kände ett par fingrar mot mitt ansikte antog jag att den andra personen godkänt det. Inte för att jag trodde att någon skulle bry sig om vad jag tyckte och ville, men jag tyckte det var ganska obehagligt.

”Hörru, öppna ögonen. Tvinga mig inte att göra det åt dig.”

Efter en stund blinkade jag flera gånger innan jag kollade upp på ett litet ansikte. Alldeles blek var han – man såg att det var en kille, helt klart – med svarta ögon som nästan var läskigt stora. Hans leende när han såg att jag öppnade ögonen visade ett par spetsiga tänder. Hans leende var väldigt obehagligt och gav mig kalla kårar. ”Men hej där!”, sa han glatt och skrattade till. ”Du var borta så länge att till och med Mary blev orolig. Hon oroar sig aldrig, ska du veta.”

Jag satte mig upp och blundade när hela rummet snurrade. Det var ljust, men inte så ljust att man fick ont i ögonen. En liten flicka med ljusblå klänning satt på knä på golvet en bit bort med händerna knäppta mot knäna, kollade på mig med stora ögon.

Det tog en stund innan jag kände igen dem, och när jag väl gjorde det ryckte jag till och försökte flytta mig bort från pojken. Han skrattade igen och tog tag i min fot. ”Vi ska inte göra något mot dig. Faktiskt, vi räddade ditt liv. Du ramlade nerför trappan. Du hade kunnat dö. Tänk på Lucy och var lite försiktigare nästa gång.”
”Lucy... vart är hon...?”
”Hon sitter också här.” Robin gjorde en gest mot ett ställe en liten bit bort från flickdockan jag antog var Mary.

Lucy satt med ansiktet tryckt mot sina knän med armarna om benen, gungade sakta fram och tillbaka.

Jag kollade tillbaks på Robin. Hur kunde han se så levande ut? Han såg nästan ut som en människa, om man bortsåg från att leendet inte kunde vara mänskligt, och att jag aldrig sett någon – eller något, för den delen – ha så kalla ögon. Som om det inte fanns några känslor där överhuvudtaget. ”Låt mig... låt mig på gå till henne. Snälla?”

Robin satte sig på mina ben, skakade på huvudet och lade armarna i kors på bröstet. ”Nä. Sitt kvar där du. Hon klarar sig – hon valde själv att komma ner hit faktiskt, så hon får skylla sig själv.”

Jag kollade mot Lucy, önskade att hon kunde kolla upp, så att jag kunde få se att allt var bra med henne, att de inte gjort något mot henne. Hon kollade aldrig upp.

”Nu tycker jag att vi pratar om annat. Varför kommer du inte ihåg mig? Jag blir ju sårad.”

Jag såg oförstående på honom. Han suckade, flyttade sig närmre, lade händerna mot mina kinder och stirrade på mig. Han höll fast mitt ansikte så att jag skulle vara tvungen att kolla på honom, hur mycket jag än försökte vrida mig undan.

”Tänk tillbaks. Kom ihåg. Kom ihåg sanningen.”
Jag förstod inte vart smärtan kom från. Det var som om något slagit mig hårt i huvudet med en hammare, fast det kom inifrån mitt eget huvud. Jag blundade, som om jag trodde att jag kunde stänga ute smärtan då, men istället kom jag ihåg.

Jag hade kommit ihåg det fel. Hur kunde jag ha glömt?

”Max! Vet du vad vi hittat?!” Jack hoppade framför mig.

Det var lite jobbigt att han var två år yngre och extremt hyperaktiv – jag tyckte det var ganska skönt att bara ligga där på gräset. Jag suckade och lade ifrån mig boken. ”Vadå?”
”Ett helt sjukt rum! Du måste följa med, nu!” Han tog min hand och slet upp mig på fötter innan han drog mig med sig mot stugan. Jag snubblade efter och klagade på att det var jättespännande i boken och att jag inte bara ville sluta det sådär, men han lyssnade inte. Varför skulle han?

Han drog med mig uppför alla trappor och in i hans föräldrars sovrum. Jag hann inte fråga varför han drog in mig i garderoben och sjönk ner på knä.

”Alltså va... vad gör du?”
”Men ssch, du får se snart!” Jack kröp in under kläderna som hängde på galgarna. Jag satte mig ner och kollade förvånat på den lilla dörren som fanns där. Han kröp in genom den och försvann.
Även om jag var ganska säker på att jag vuxit ifrån Jack lite, vuxit upp under året som gått, så kunde jag inte hjälpa att jag blev sådär barnsligt nyfiken – jag tänkte skylla det på Jack när jag kröp efter honom. Dexter – Jack's storebror – stod där och han flinade. ”Vad tycks?”
Jag reste mig upp och kollade runt i rummet med stora ögon. Det var dockor överallt. Stora som små, pojkar som flickor, alla möjliga dockor fanns samlade i säkert hundratals (eller runt femtio) i det lilla hemliga rummet vi aldrig sett förut. ”Wow...”
”Jag vet! Ser lite ut som någon scen i en skräckfilm, eller vad tycker ni?” Dexter klappade Jack på ryggen. ”Näni, jag måste gå. Lova att inte säga något till morsan bara – hon kommer bli tokig om hon får veta att jag lämnar er ensamma i huset igen.”
”Visstvisst.” Jack sparkade till sin bror i ett försök att få honom att försvinna snabbare, flinade mot mig. ”Det är lite läskigt, eller hur?”
Jag nickade. Blicken fastnade på en av de större dockorna. Det var en kille med kostym, svart hår och ögon som var helt sjukt läskiga. Han var obehaglig. Jag vred bort blicken, ville inte kolla på honom. Det var något med honom som skrämde mig så mycket att när jag gick runt i rummet blev jag paranoid och trodde att han kollade efter mig. Vid något tillfälle råkade jag kolla på honom och hans huvud hade vridit sig mot mitt håll och jag fick panik och hela rummet snurrade och jag frågade Jack om vi inte kunde gå när dörren stängdes. Jag gick och tryckte ner handtaget, men dörren gick inte upp. ”Jätteroligt, Dexter!”, ropade jag. ”Släpp ut oss nu!”

Lampan släcktes. Jack skrek, skrek högt, så högt att jag fick ont i öronen. Ett ljud jag inte kunde beskriva – något sa mig att jag inte ville veta vad som hände heller.

Skriket tystnade.

Mörker. Rädsla. Panik. Händer, händer överallt. Röster, skratt, de skrattade åt mig, skrattade åt att jag var så liten, skrattade åt att jag var deras. Jag kunde inte komma någonstans. Det var låst, det var stängt, lampan vart fan är lampan vart är ljuset? Nej, försvinn från mig. Jag har inte gjort något. Handtaget, handtaget, vart fan är handtaget? Det var borta, det var över, kört, slut.

Jag skrek, ropade på Dexter, glömde bort att han sagt att han skulle lämna oss ensamma. Någon kom och öppnade i alla fall, och det kändes bra att bara ramla ut över väskor, slippa händerna. Ett par armar lades om mig, armar som bara kunde tillhöra Dexter. Jag grät så mycket och jag brydde mig inte om att Dexter var fem år äldre och supercool, struntade i vad han tyckte och tänkte just då.

”Max... vart... vart kommer... blodet från?”
Jag kollade ner på mina händer och min kropp, såg rivmärken, andra sår. Tröjan var trasig. Varför kom jag inte ihåg något av det? Jag snyftade och försökte få bort blodet från händerna, visste inte vad jag skulle göra.

Dexter försvann in i det hemliga rummet fastän jag försökte stoppa honom, och han kom tillbaka ganska snabbt. Han var alldeles blek och såg ut att vilja spy. ”Gå inte upp dit, Max”, viskade han med händerna på mina axlar, sparkade igen dörren. ”Lova det.”
Varför var hans händer blodiga? Jag följde efter honom ner när han gick för att ringa en massa samtal.

Vi kunde inte förklara för polisen eller våra föräldrar vad som hänt, för Dexter hade inte varit där. Jag visste att ingen skulle tro mig, så jag höll tyst.

Vem skulle tro på en elva-årig liten kille som sa att dockor hade mördat Jack sådär brutalt som man läste i tidningarna dagen därpå?

Jag kom ihåg nu. Robin såg det på mig och flinade, visade tänderna. ”Jack skrek så mycket att vi skrattade åt det efteråt. Det var synd att vi inte hann bli klara med dig också, det hade varit ännu roligare.”
Åh, Jack...

”Vad vill ni mig?”, sa jag och kollade på honom, försökte andas normalt och inte sparka iväg honom.

”Vi vill leka”, sa han med en barnsligt glad röst. Den passade honom inte alls. ”Du är den enda som lyckats komma undan från oss.”
”Vad har det med Chris att göra? Och Maji? Hannah? Har ni tagit Alice också?”

Robin suckade och skakade på huvudet. ”Frågor frågor frågor. Bla. Bla. Bla. Men okej, eftersom du nu undrar – Chris var för skojs skull, Alice med. Hannah retade Lucy, så hon förtjänade det. Och Maji... skulle ha satt stopp för det roliga. Har aldrig gillat trollkvinnor. Usch och kryss på dem.” Han gjorde ett kryss över mitt hjärta, men jag förstod inte vad jag hade med det hela att göra. ”Och du... Det är din tur sen. När du blivit galen, när du blivit så paranoid att du är rädd för din egen skugga. Då är det din tur.” Han strök mig över kinden med ett kallt finger som gav mig rysningar. ”När allt hopp är ute.”
Så det fanns hopp fortfarande? Om jag hittade det skulle de krossa det, men det var en liten tröst att veta i alla fall. ”Jag förstår ingenting.”
”Varför skulle du det? Du är ju dum i huvudet. Det hela är en lek, ett spel. Du är bara en spelpjäs, och du måste komma på reglerna själv. De finns där, hela tiden, men du är så korkad att man blir mörkrädd.” Han reste sig upp och nickade mot trappan. ”Kom nu, Mary. Vi har katastrofer att planera.”
Mary reste sig upp och skuttade efter Robin mot trappan, vände sig om och vinkade med ett sött litet leende innan de båda var försvunna.

Så de hela var en lek för dem, ett spel. Målet var att jag skulle bli galen, och då skulle jag dö. Hur skulle jag kunna hålla galenskapen borta, då? Fanns det en chans för mig att vinna, ta mig ur det här levande? Det kändes inte riktigt som det – det kändes mer som om de gav mig falska förhoppningar för att göra det enklare för dem. Men vad visste jag? Det hela verkade sjukt komplicerat.

Allt kändes så sjukt overkligt, som om det inte alls hända, som om jag stod utanför ett fönster och kollade in, såg alltihop som en film.

Lucy kröp upp intill mig, gömde ansiktet mot min hals. ”Du får en ledtråd”, viskade hon. ”Bara du, och ingen annan. Ingen annan, ingen annan...”
Det gav mig inte direkt mer förståelse för det hela, men det var nog inte meningen heller.