Give me blood meow

”Max... kan jag berätta en sak för dig?”
”Självklart.”
”Se det som ett test, okej? Jag vill bara se hur du reagerar.”
”Visst.” Jag log lätt mot Amanda, som log tillbaka och drog upp fötterna i soffan och kollade på mig. ”Vad händer om jag... svarar fel...?”

”Det vet jag inte förrän jag sett hur du reagerar.” Hon räckte snabbt ut tungan innan hon slutade le, såg nästan orolig ut och tog ett djupt andetag. ”Alltså... jag har inte berättat det här för många killar, och jag vet att vi inte känt varandra så länge och så, men jag litar på dig och sånt. Du vet om det va?”
Jag blev faktiskt sjukt glad och nickade med ett litet leende, även om jag var lite orolig för vad hon skulle säga.

”Alltså... när jag var tonåring var jag en av de där tjejerna som hatade sig själva. Jag slutade äta, och... jag gillade att göra mig illa. Det var det bästa som kunde hända en vanlig dag, typ. Och... och jag säger det här för att jag fortfarande känner av det där. Det där... suget... att strunta i att äta, ta fram ett rakblad eller något... Grejen är den att de killar jag trodde man kunde lita på springer iväg. Usch jag vet inte ens vad jag ska säga.” Hon gömde ansiktet i händerna, skakade lätt på huvudet. ”Jag vet inte ens varför jag ens försöker berätta det, för att... för att...”
För att du är rädd för att jag kommer lämna dig.

Jag flyttade mig lite närmre och strök henne lätt över kinden. ”Jag kommer inte lämna dig, okej? Aldrig.”
Hon kollade upp på mig med stora ögon.

”Du är vacker precis som du är. Hedersord. Det spelar ingen roll vad som än händer – du kommer vara lika vacker ändå.”

Ett litet leende som sakta blev större och större. Hon kramade mig hårt och jag tänkte att det kanske var värt att vara cheesy då och då.

”Godkänd.”
”Va?”
”Du är godkänd.”
”Bra”, mumlade jag med ett litet leende.

Det var sant, det jag sagt, även om det lät sjukt töntigt och allt. Jag ville finnas där när hon behövde det, skulle kunna säga det tusen gånger om bara för att le.

Ja, jag älskade henne redan då.

Det höll på att driva mig till vansinne efter bara några dagar. Jag kunde inte sluta tänka på Robin och på vad Lucy sagt.

Bara du. Ingen annan. Vad kunde det betyda?

Det blev inte precis bättre av att jag blev förföljd vart jag än gick. Robin och Mary inte bara dök upp överallt – de skrattade om något gick fel också.

Jag visste aldrig vad de skulle göra, och det skrämde mig mest av allt. Att inte veta. Jag försökte hålla Lucy så nära som möjligt, hela tiden, ville inte att hon skulle försvinna någonstans utan att säga till. Det var omöjligt att hålla koll på henne hela tiden, och det var de tillfällena som de passade på. Lucy sa inget, men jag märkte ju att hon var livrädd.

Det hade gått ett antal dagar och mina naglar var nästan borta. Jag brukade aldrig bita på naglarna egentligen, hade börjat samma vecka utan att tänka på det. Just den dagen hade varit ganska lugn, ovanligt lugn – de hade inte ens följt efter mig särskilt mycket heller.

Det plingade på dörren. Jag kollade förvånat upp. Lucy satt och lekte utomhus, eller sprang runt en del, vilket gjorde mig glad; att hon fortfarande lekte betydde att det fortfarande fanns saker som var normala.

Jag reste mig upp och gick och öppnade. Det var Chris' man, Austin, tillsammans med några polismän. Jag kollade frågande på dem, visste inte riktigt vad jag skulle säga. Vad skulle man säga egentligen?

”Är du Max Brown?”
”Ja...?”
Mannen som talat kollade på Austin som nickade bekräftande. ”Vi skulle vilja att du följer med till stationen.”

Jag kollade förvånat på dem. ”Vad gäller saken?”

”Mordet på Chris Collins.”

Självklart. Det fattade väl jag med, att Robin och Mary gjort något. Jag tvingade mig själv till att fortsätta se förvånad och förvirrad ut. ”Är hon död?”

”Ja, och enligt mr. Collins här så var hon här innan hon försvann.”

Jag gjorde en gest in mot huset. ”Men jag kan inte åka, min dotter...”

”Vi tar hand om henne under tiden..”

Det är säkrare på stationen. Låt henne följa med. Hon förstår, hon vet sanningen...

Jag följde med dem utan att säga det, för vad skulle Lucy kunna göra eller säga för att hjälpa? Hon var för liten, ingen skulle tro henne – kanske skulle de inte ens lyssna. Hon var för liten, precis som jag varit när allt med Jack hänt.

”Jag sa ju det, jag var inte hemma.” Jag drog händerna lätt över ansiktet och kollade på polismannen igen. ”Jag jobbade, Chris skulle passa Lucy och hon var borta när jag kom hem. Jag vet ingenting.”

”Varför stod då hennes bil utanför erat hus då?”

”Jag vet inte, jag kan inte förklara det för jag var inte hemma! Hon var inte där! Hur många gånger måste jag säga det?”

Jag visste att jag inte kunde säga som det var – då skulle jag väl bli inspärrad någonstans. Det var ju redan skumt att jag inte kunde förklara vad som hänt med Chris.

”Ni kan ringa Matthew, han kan säga som det är, att det är sant. Han var med mig hela tiden där borta, och -”

”Så du har varit ensam också?”

”Ja, men -”

”Då håller det inte.”
Jag skakade på huvudet och slog det mot bordet. Mitt huvud gjorde ont och jag ville inte stanna där mer. Det hade gått två timmar och det var samma historia om och om igen. De trodde mig inte, så varför dömde de mig bara inte? Väntade de på ett erkännande eller vad fan var det de ville ha av mig? Jag kunde inte säga hela sanningen, men det betydde inte att jag ljög.

Någon kom och viskade något i mannens öra. ”Vi kommer snart”, sa han till mig. ”Sitt kvar här. Vill du ha kaffe eller något?”
”Jatack”, sa jag och lutade huvudet mot bordet igen, blundade.

Det var väldigt tyst i rummet. Jag skulle vilja veta vad de pratade om på andra sidan om spegeln, ville veta vad de sa om mig. Vad skulle hända med Lucy om det inte gick bra? Jag ville inte ens tänka på det.

Mannen i kostym kom tillbaka. ”Here you go.” Han ställde ner en mugg framför mig. ”Kan du få den där Matthews nummer?”

Jag tog en klunk av kaffet och nickade innan jag rabblade upp numret.

”Efternamn?”
”Andrews.”

Han lämnade rummet igen. Jag lutade mig lite bakåt i stolen, lade armarna i kors på bröstet och kollade mot spegeln. Hur gjorde man sånt glas egentligen? Jag försökte se om det gick att se något alls genom det, men jag såg inget annat än rummet jag själv satt i, såg att jag bet mig i läppen igen. Det var en sån sak som jag var tvungen att sluta med, hatade att jag gjorde det.

Efter ett tag kom mannen tillbaka igen, lämnade dörren öppen. ”Det har hänt mycket runt dig sen du kom hit, Max. Vi låter dig gå tills vidare, men håll dig borta från trubbel.”
”Visst.” Jag reste mig upp och lämnade rummet, hoppades att jag inte skulle behöva komma tillbaka.