Give me blood meow

Den här delen suger - valde att göra förvirring av det hela istället för att sitta och bita sönder naglarna och ha de där tankarna om att jag är sämst och asdfgsdfg. Hoppas det duger i alla fall...

---

En natt utan att drömma. Det var allt jag begärde. Var det för mycket att be om?

Jag satte mig upp och gnuggade mig lätt i ögonen. Det skulle ta ett tag att somna om, jag visste det – känslan av att Amanda legat alldeles intill, i min famn, hade varit för äkta.

Nej, Max, gråt inte... sluta, det var bara en dröm...

Det var ju just det som var problemet. Jag ville så gärna att det skulle vara äkta.

Det tog ett tag att lugna ner mig, tänka att jag borde somna om. Jag skulle orka kliva upp på morgonen, orka tänka, orka le, orka ta hand om Lucy, allt det där. Plus att ta hand om tusen miljoner andra problem, som mördardockor som ville leka.

Jag orkade inte. Varför hände det mig? Jag gömde ansiktet mot kudden, tvingade mig själv till att sluta tänka, och jag hade säkert lyckats somna om ifall jag inte hört det där ljudet från bottenvåningen.

Den lilla smällen fick mig att rycka till, sätta mig upp. Jag borde antagligen tänka att det inte var något, att jag inbillade mig, eller att det var bar Robin och Mary som höll på med något. Inte för att det var någon lugnande tanke, men det betydde i alla fall att jag inte skulle behöva kliva upp.

Jag kunde inte släppa det. Jag ville så gärna sova och hatade mig själv när jag reste mig upp och lämnade rummet. På vägen mot trappan kollade jag till Lucy, mest för att se om hon också vaknat. Det hade hon inte, vilket fick mig att le lite.

Tyst gick jag nerför trappan. Golvet var kallt, så kallt att jag nästan ville hoppa på stället. Det var kallt i luften också.

Ytterdörren var öppen. Hur hade det hänt? Det blåste inte, och även om det gjort det kunde vinden omöjligt ha blåst upp en låst dörr, och så var alla fönster stängda. Eller hade jag låst den, förresten?

Förvirrad gick jag mot dörren och han bara stänga den innan någon tog tag i mig, tryckte mig mot dörren. ”Det var du som mördade Chris, eller hur?”

Rösten var så fylld av hat och ilska att jag blev rädd. Allvarligt talat, alltså.

”Det var inte jag”, sa jag och försökte dra mig loss. ”Jag svär, det var inte jag.”
Austin vände mig om så att jag kunde se honom, höll fast mina armar mot dörren bakom mig. ”Du kan lura polisen, men du kan inte lura mig. Varför flyttade du nu igen? Juste, din flickvän. Var det du som dödade henne också, flydde du från polisen?”
”Nej, jag -”

”Och varför tog du just Chris? Av alla människor i den här jävla stan... Tyckte du om det, det du gjorde mot Alice? Ett oskyldigt barn...”

Jag såg oförstående på honom. ”Va, vad har hänt med Alice?”

”Borde du inte veta det själv? Näjuste, du ska ju spela oskyldig. Visst, jag kan berätta. Någon – du – skar ut hennes tunga. Vet du hur det är att se henne sådär? Hon sitter bara och stirrar ut genom ett fönster. Hon vill inte ens kolla på någon, som om hon är rädd.”
Jag stirrade chockat på honom, slutade andas för några sekunder. Jag hade ingen aning om vad som hänt Alice – visste inte ens att något hade hänt.

Kunde de inte lämna någon ifred?

”Se inte ut som om du inte förstår vad jag pratar om!”

Hur jag hamnade på golvet kunde jag inte riktigt komma ihåg, men det gjorde ganska ont i huvudet. Det enda jag visste just då var att det smakade blod i munnen, att jag knappt kunde göra något mot slagen.

”Vet du vad?” Austin reste sig upp med ett leende som nästan var lika obehagligt som Robin. ”Jag borde göra samma sak mot din dotter som du gjort mot min. Ja.”

Han började gå iväg och jag satte mig upp. ”Du rör henne inte.”
Det snurrade i huvudet när jag reste mig upp, och allt efter det gick så snabbt att jag inte hann uppfatta något.

Duns. Svordom. Kvävt skrik. Barnskratt. Och tystnad.

Jag hade någon gång under de sekunderna som gått ramlat eller helt enkelt satt mig ner. Svårt att veta när man inte kom ihåg.

Jag drog lätt med en hand över ansiktet, upptäckte att om jag strök med tungan över läpparna smakade det ännu mer blod. Jag strök lätt med handen över munnen och låtsades inte om blodet.

När förvirringen släppt lade jag mig ner, för trött och snurrig för att orka resa mig upp. Jag vred lätt på huvudet och såg en lapp. Handstilen var ett barns – vissa av bokstäverna satt bak och fram.

Ingen annan får röra henne. Ingen annan.

Hade inte Lucy sagt något liknande förut? Innan jag hann tänka mer på det somnade jag.

 

Det var mysigt att bara ligga och krama Amanda, gömma ansiktet mot hennes hår i ett försökt att få solen att sluta förblinda mig. Hon luktade så gott, luktade hemma. Det skulle inte spela någon roll vart jag än tog vägen – jag var hemma om jag var med henne.

Det plingade på dörren. Jag stönade när hon flyttade på sig. ”Stanna kvar här”, sa jag och kramade henne hårdare, höll henne tätt intill mig. ”Vem det är kan den komma tillbaks senare...”

Hon fnissade till och slingrade sig ur mitt grepp i alla fall. ”Men det är en sak jag alltid velat göra”, sa hon och gav mig en puss på kinden efter att jag sett extremt sårad ut. ”Får jag låna en av dina skjortor?”

Efter en kort stund lämnade hon rummet, endast iklädd en av mina skjortor. Den räckte henne nästan till knäna, och hon hade kavlat upp armarna. Hon var så vacker att det inte ens var roligt.

Jag somnade om löjligt snabbt, brydde mig inte om att någon puffade på mig en liten stund senare och att denne sa mitt namn också. Inte förrän denna någon slog till mig i ansiktet vaknade jag till. ”Vakna!”
Jag for upp och kollade förvånat på Amanad. ”Men vafan göru!? Det där gjorde ju ont.”
Hon fnissade till, strök mig lätt över kinden och kysste mig snabbt. ”Du får faktiskt skylla dig själv om du inte vaknar”, log hon och strök mig hastigt över håret. ”Det är någon här som vill träffa dig i alla fall.”

Konstigt. Det är ju inte precis så att det är min lägenhet, eller hur Sherlock?

Det sa jag inte, utan gäspade bara, sträckte lätt på mig. ”Skicka in honom... henne... den.”

Matthew kom in i rummet och såg nästan förundrat på Amanda, lät blicken pendla mellan oss båda. Jag kollade hastigt ner på mig själv för att kolla så att täcket täckte... vissa delar. ”Trevligt att du kommer och stör en fin morgon som denna, Matthew. Vad har jag gjort för att förtjäna det?”

”Jo... alltså... eh... du svarar typ inte på telefonen, och jag...” Han kunde verkligen inte släppa Amanda med blicken.

Hon satt och låtsades att hon inte märkte det ett tag, tills hon till slut reste sig upp. ”Jag går och fixar frukost”, sa hon och lämnade rummet.

”Vad är det med dig?” Jag kollade leendes på Matthew. ”Blev du förtrollad av hennes skönhet eller något?”

”Nej, det är inte det...” Han skakade på huvudet och satte sig på sängen. ”Jag fick... en känsla. Typ.”

”Jaha. Vadå för känsla?”

”Jag vet inte... typ... när ni var i samma rum... det var som om... som om rummet blev... äsch, jag kan inte förklara det.”

Jag bara kollade på honom. ”Som om rummet blev... komplett?”

”Typ... kanske.”

”Du är inte den första som sagt så.”

Hade Lexi verkligen lyckats hitta någon som passade så perfekt med mig att till och med Matthew kunde se det?

 

”Pappa! Vakna!”

Jag öppnade ögonen och for förvirrat runt med blicken. Det var så ljust att mina ögon gjorde ont. Mitt huvud hade helt klart haft bättre dagar också.

Lucy satt på golvet brevid mig och såg orolig ut. Hon såg ut att må bra också, så inget kunde ha hänt henne.

”Jag mår bra”, mumlade jag och satte mig upp, kramade henne. Hon skakade.

”Men pappa... du har... du blod, i... i ansiktet... och... varför, varför låg du här?” Hon började snyfta och jag strök henne över ryggen. ”Var det... Robin... har han gjort nåt...?”

Han hade säkert gjort något, men inte mot mig. Jag ville inte ens tänka på vad som hänt med Austin, vad som skulle hända med Hannah och Alice.

Nej, jag kunde inte vara arg på Austin, eller vad det nu var meningen att jag borde vara. Jag hade också förlorat någon som betytt så mycket utan någon förklaring – jag undrade fortfarande varför det var just Amanda det drabbat, och om föraren fortfarande tänkte på det, kom ihåg. Jag visste inte ens vem det var, om det var en man eller kvinna, ålder... ingenting. Jag visste inte om den fortfarande levde, inte ens om den överlevt krocken. De hade inte velat säga något till mig, och jag förstod dem. Hur hade det blivit om jag vetat och sett den personen? Inte ens jag var särskilt säker på det. Nej, jag kände bara medlidande för honom, inget annat.

Även om jag helt och fullt förstod hans smärta, var det så olika ändå. Han hade ingen aning om vad som hänt Chris; jag visste vad som hänt Amanda. Det kanske var tusen gånger värre att inte veta – vad visste jag?