Give me blood meow

Det gick ett tag, och vintern tog slut. Som jag trott och tänkt förut var det ganska vackert runt huset när det blev grönare. Isen smälte från den lilla dammen, vilket gjorde mig väldigt lättad. En sak mindre att oroa sig för, av alla de tusen sakerna som fanns att oroa sig för.

Jag vågade knappt lämna huset, samtidigt som jag inte vågade/ville stanna kvar. Jag ville inte veta vilka i den lilla byn som visste om vad som hänt, vilka som anklagade mig för det. Om – när – jag var tvungen att göra något i byn gick jag snabbt, mötte inte någons blick och stannade inte alls länge. Det kändes som om alla höll sig borta från mig, var osäkra på vem jag verkligen var. Ärligt talat hade inte ens jag någon aning längre.

Jag låg på rygg på verandan och bara stirrade upp på taket. Det var rätt varmt och ganska skönt, även fast det var konstigt. Det var faktiskt bara mitten på mars. Det kanske var tur att ingen bodde i närheten, för hade någon gått förbi hade väl denne undrat varför jag låg där, vad jag höll på med.

Lucy sprang runt och plockade de blommor som hunnit komma, sjöng för sig själv. Hon var anledningen till att jag låg där jag låg – för att kunna hålla koll på henne. En normal människa hade väl satt sig på den lilla trappan eller kanske följt med henne runt, men nu var jag inte normal längre – inget var normalt – så det spelade ingen roll.

Jag vred lätt på huvudet och såg henne sätta sig på knä i gräset. En kort stund senare reste hon sig upp igen, vred huvudet mot något jag inte kunde se. Hon släppte alla blommor hon höll i och började gå. Nej, hon gick inte – hon marscherade. Ja, det såg ut som det, i alla fall.

”Lucy?”, ropade jag och satte mig upp. ”Vart ska du?” När jag inte fick något svar reste jag på mig och följde efter. En del av mig ville ropa igen, springa ikapp, men det var något med sättet hon gick på som fick mig att låta bli, hålla mig några meter bakom.

Hon gick in i skogen, bara gick rätt igenom. Jag förstod ingenting – vart var hon påväg egentligen?

Det var ingenting förutom träd runtomkring oss ett tag, men efter vad som kändes som en evighet, men kanske egentligen bara var tio minuter, kom vi till en stor äng. I andra änden av den låg en bäck som försvann in i en grotta ett par meter bort, och det var dit jag trodde Lucy var påväg. Jag fortsatte följa efter henne.

Hon vände sig aldrig om, och hon gick fortfarande som om hon marscherade. Den första tanken som kom upp i mitt huvud var att hon var besatt, vilket inte skulle förvåna mig överhuvudtaget. Om hon var det så var det antagligen dockorna som ville visa mig någonting, men vad?
Jag följde efter henne in i grottan, gick oroligt ner i vattnet när hon försvann för några sekunder – hon hade antagligen lyckats hitta en sten och ställt sig på den, bottnade inte. Vattnet nådde mig till höfterna, och det var väl ungefär så lång hon var. Hon vände sig mot mig, bara stod så en stund och kollade, innan hon blundade och föll ihop. Jag kastade mig fram för att fånga upp henne, och först då såg jag vad det var jag antagligen skulle ha sett från början.

Chris satt på en stol intill tre andra stolar. Det var svårt att känna igen henne – kanske var det egentligen ganska omöjligt med tanke på alla sår som var så djupa att man kunde se benen här och där.

Austins mun fick mig att tänka på en betydligt obehagligare version av Jokern; nu skulle han för alltid le, trots allt han förlorat, trots sorgen.

Trots att de var ganska obehagliga var barnen nästan värst. De såg perfekta ut, för perfekta. Deras hår glänste och var uppsatt i små söta tofsar, på dem båda. De hade klänningar – Alice hade verkat som typen som vägrade klänning oavsett vad, och det var väl därför det kändes så fel. Deras ögon såg ut som om de var gjorda av glas. Det enda som var... fe, var att Alice's mun var öppen, som om hon gäspade; det enda som fanns där var ett svart tomrum. Inget annat.

Det såg ut som om de var dockor, och som om de var där för att bli fotograferade.

Jag backade långsamt, som om jag var rädd för att de skulle få syn på mig. Något sa mig att de inte var så döda som jag trodde att de var. Lucy började hosta och rörde lite på sig. ”Pappa...”, mumlade hon. ”Vart är vi... vad gör vi här?”
Jag kunde inte andas, var helt säker på att de rört sig. ”Blunda”; viskade jag, fortsatte gå baklänges, hoppades verkligen på att jag inte skulle snubbla på något. ”Inga men. Blunda bara. Öppna inte ögonen förrän jag säger till.”

”Men... varför...?”
”Gör det bara.” Jag vred snabbt på huvudet för att se vart vi var. När jag kollade tillbaks tyckte jag att familjen rört på sig, flyttat närmre. ”Blunda!”

Jag vände mig om och sprang så fort vattnet försvann. Det var tur för mig att Lucy fortfarande var ganska liten, för jag vågade inte släppa ner henne. Jag vågade inte heller vända mig om och se vad som hände heller, ville inte veta.

Jag kunde inte riktigt komma ihåg hur jag kommit genom skogen, men jag befann mig på gräsmattan utanför huset när jag hörde Lucy dra efter andan. ”Skrik inte”, fick jag fram, höll på att snubbla på mina egna fötter. ”Blunda sa jag.”

När vi kommit upp på verandan släppte jag ner henne, höll hårt i hennes hand och öppnade dörren, drog med henne in. Jag låste dörren, fastän mina händer skakade, och jag kollade mot skogen.

De stod där, allesammans, och kollade på mig. De bara stod där. Efter en stund kom ett sus i mitt huvud, ett sus som blev större och starkare för varje sekund som gick. Till slut var det så högt att jag grimaserade, föll ner på knä och höll för öronen, som om jag kunde stänga ute de anklagande orden.

Det är ditt fel, ditt fel alltihop! Vi hade levt om det inte varit för dig. Vi hade kunnat vara lyckliga, må bra.

”Sluta”, viskade jag, försökte koncentrera mig på Lucy. Hon fanns där någonstans, hon måste vara livrädd. Jag var livrädd.

Ditt fel, ditt fel alltihop!

”Förlåt!” Jag skrek så högt jag kunde, skrek det om och om igen. ”Förlåt, förlåt, förlåt! Jag visste inte, jag hade ingen aning!”
DITT FEL!!!

Jag snyftade till, önskade att alla ljud bara skulle försvinna, lämna mig ifred. Det var mitt fel, jag hade förstått det, kunde de inte bara gå?

Det fortsatte ett tag, och jag satt kvar där jag var, försökte stänga ute ljuden som egentligen kom från mitt eget huvud.

Mitt fel. Mitt fel, alltihop.

Matthew stannade för att jag bad honom. Han åt frukost med oss och försökte att inte stirra på Amanda; jag hade sagt att hon tyckte sånt var obehagligt, Mer behövde han inte veta, för hela anledningen var min och Amandas hemlighet.

När han gått försvann Amanda in till badrummet. Jag följde efter, iakttog henne från dörröppningen. Hon stod och såg på sig själv, men blicken var ingen sån som vissa hade, som om hon tyckte om vad hon såg i spegeln. Blicken var mer undrande, som om hon inte riktigt visste vem hon var, vad alla andra såg.

Jag ställde mig bakom henne, lade armarna om hennes midja och satte hakan mot hennes axel. Våra blickar möttes i spegeln och vi bara stod så och såg på varandra ett tag.

”Du är vacker”, viskade jag. ”Världens vackraste människa. Vet du om det?”
Hon bet sig lätt i läppen, kollade på sin spegelbild igen, som om hon försökte se vad jag såg. Det var klart att hon inte bara var vacker på utsidan – hon var världens vackraste som person också. Ett litet leende dök upp på hennes läppar och hon lade händerna över mina. ”Ska du säga.”
”Ja, ska jag säga.”

Det tog ett tag för rösterna att tystna och för mig att orka/våga resa mig upp. Lucy hade gått iväg en stund tidigare, och när hon kom tillbaka höll hon i min telefon. Vi båda hade gråtit en massa och hon såg helt slut ut.

”Vad vill du att jag ska göra?”
”Lexi. Ring henne. Du behöver henne – vi behöver henne.”

Lexi. Helt plötsligt saknade jag hennes röst, ville höra något som var välbekant. Hon kanske kunde hjälpa mig, kanske visste hon vad man skulle göra. Nej, det skulle inte bli så, det förstod ju till och med jag, men jag kunde alltid hoppas.

Jag nickade, tog telefonen och slog vant in hennes nummer.

”Vilken jävla idiot ringer såhär sent, va!? Vem är det, vad fan vill du?”

Jag kunde inte hjälpa att jag log. ”Det är Max.”

Tystnad. ”Men gud, nej shit, förlåt! Jag... jag visste inte!”
”Det är lugnt.”

”Vad var det du ville?”
Det var så mycket jag ville säga just då att jag inte visste vart jag skulle börja. ”Jag... jag tror jag kommer bli galen. Eller, håller på att bli. Är. Jag vet inte.”

Tystnad igen. ”Jag kommer, okej? Jag åker om en halvtimme, sen kommer jag till dig. Okej?”

Egentligen borde jag säga att det kunde vänta till morgonen i alla fall, men hon skulle inte ha lyssnat på det. Jag nickade innan jag kom ihåg att hon inte kunde se mig. ”Gör så du.”

När hon kommit orkade jag inte tänka på något alls, var hög på kaffe, kramade henne hårt och önskade att jag var ett barn, så att ingen skulle tycka det var konstigt att jag ville krypa upp i någons knä och gråta.