Give me blood meow

”...och jag vet inte ens exakt vad de vill mig.” Jag blev tyst, hade berättat allt för Lexi och satt nu och väntade spänt på hennes reaktion.
Hon gnuggade sig i ögonen och såg trött på mig. ”Och du är säker på att du inte drömt ihop det här?”
”Ja.”
”Max. Dockor lever inte. Det finns inga onda dockor som är ute efter något.”
”Hur förklarar du Maji och Chris då? Resten av familjen Collins?”
”Det finns en psykopat i trakten, bortsett från dig alltså.”
”Sluta, det är inte roligt.”
Hon log svagt och reste sig upp, sträckte lätt på sig. ”Personligen tror jag att du håller på att bryta ihop. Du är ett vrak, och det är fullt förståeligt.”
”Men jag mår ju bra”, viskade jag och kända tårarna stiga. ”Jag mår bra!”
”Ssch!” Hon lade armarna om mig. ”Du vill väl inte väcka Lucy?”
Jag vred huvudet mot soffan och såg på Lucy. Världens vackraste unge, lämna mig aldrig. Aldrig någonsin.
”Max? Max, sluta. Du skrämmer mig.”
Jag hade inte ens märkt att jag fortsatte säga att jag mådde bra och knutit händerna så hårt jag kunde.
”Du behöver sova. Kom.” Hon drog upp mig från stolen och ledde mig mot trappan. För att komma till mitt sovrum var man tvungen att gå förbi Lucys, och Robin stod där i dörröppningen och flinade så de vassa små tänderna syntes.
”Titta! Ser du honom inte!?” Jag pekade på honom och kollade på Lexi. Hon såg bara orolig och rädd ut.
”Max... det står ingen där.”
”Jomen han står ju där, han -” Det var ingen där. Den jäveln hade flyttat på sig.
”Allvarligt, du skrämmer mig väldigt mycket nu. Sluta, annars kommer jag känna mig tvingad till att söka hjälp åt dig.”
Jag stannade, lade händerna på hennes axlar och kollade in i hennes ögon. ”Jag är frisk, okej? Jag lovar dig att...” Jag kom ihåg en sak samtidigt som någon skrek.
Lucy.
Jag skrek hennes namn och sprang nerför trappan, fortsatte ropa. Förvirrat stannade jag framför soffan, där hon fortfarande låg och sov. Eller, hon sov inte längre – hon satte sig upp och gäspade, kollade på mig med stora ögon. ”Vad är det?”
Det tog en kort stund för mig att reda ut allt. ”Lexi”, viskade jag och kände skräcken sprida sig i hela kroppen. Jag sprang tillbaka uppför trappan men hon var borta. Jag ropade hennes namn, tände alla lampor i alla rummen och sprang runt i hela huset.
Inte ett spår av henne.
Jag slog händerna mot en vägg och visste inte vad jag skulle göra av mig själv. Paniken och rädslan och allting ville ut. Ilskan ville hämnas på dem, ville skrika att de fan inte kunde göra såhär, de kunde inte ta allt ifrån mig. Jag skrek, skrek rätt ut, hoppades och önskade, men ingenting hände.
Förlåt mig, Lexi. Förlåt mig.
”Men hallå där!”, hördes en glad röst. Jag vände mig om och noterade bara någon som var i knähöjd med mig och som hade svart hår innan något som kändes som metall träffade mitt huvud och allt försvann.

Minnen. Minnen var de som höll mig vaken på nätterna. Det fanns inga dåliga minnen med Amanda, inte efter olyckan; man började tänka på ett helt annat sätt, och alla gräl och bråk blev helt förlåtna och raderades. Jag kom bara ihåg allt som var vackert, allt som betytt något. Som den där natten när jag sa att jag älskade henne, hennes blick första gången hon såg Lucy, det där lyckoruset varje gång jag såg dem, de två personer jag älskade mest av allt i hela världen.
Och nu var en av dem borta.
Jag kunde inte ens vara arg på henne för att hon lämnat oss, kunde inte anklaga henne för att ha lämnat mig med allt, lämnat mig som ett jäkla vrak. Nej, för allt hon gjorde var vackert och jag visste att hon skulle ha stannat om hon kunnat, men nu gick det inte till så i världen.
Även om jag visste om det så blev ju inte saker och ting enklare för det.
Jag kunde knappt komma ihåg något av de dagar som gick, dagar som flöt iväg till veckor, veckor som kanske blev månader. Jag var där, samtidigt som jag kände det som att jag betraktade allt från håll. Det var en natt, en helt vanlig natt som blev ovanlig, som allt ändrades.
Lucy kröp upp i min säng, hade väl vaknat av någon mardröm, eller så hade hon aldrig somnat. Jag hade inte heller sovit, hade inte sovit på vad som kändes som evigheter. Jag kramade henne och vi bara låg så en stund.
”Jag saknar mamma.” Viskningen kom som en chock för mig, hade inte alls väntat mig det.
”Jaha...”
”Jag saknar mamma, för du var gladare då.” Hon kollade på mig, och jag insåg att hon hade förändrats. Det var något med hennes blick som ändrats, som om...
Som om det var en främling hon såg på.
Jag satt och försökte komma ihåg de senaste månaderna, men det var helt blankt. Hade jag gjort något som blivit extra konstigt? Eller var det just det, att jag inte gjort något alls?
Nej. Det gick inte. Det kunde inte få fortsätta som det gjort. För Lucys skull skulle jag bättra mig.
Jag bättrade mig redan dagen därpå, genom att börja rensa ut Amandas grejer. Det var jobbigt och jag hade nära till tårarna hela dagen, men till slut låg de flesta av hennes saker i lådor. Lucy blev förvånad när hon kom hem från dagis, tyckte lägenheten kändes tommare.
”Känns det inte... bättre?”, frågade jag.
”Jo, det gör det väl...”
Några dagar senare insåg jag att hela lägenheten sugit in Amanda i sina väggar, kastade fram minnen som fick mig att tappa andan. Jag började genast leta igenom tidningarnas mäklarannonser, hörde mig för vart jag än kunde och sökte på internet. Till slut hittade jag ett fint hus som inte var överdrivet dyrt, och jag bestämde mig för att det var rätt sak att göra.
Nu skulle allt bli bra igen. Vi skulle lagas, och vi skulle bli bättre, båda två.
En ny start, för Lucys skull.