Give me blood meow

Jag vaknade upp och stönade. Mitt huvud skulle antagligen bli min död – så ont gjorde det.
Men vad hade hänt?
Rummet var en katastrof. Det var som om någon ramlat och stött till en massa saker, snubblat runt överallt.
Jag satte mig upp och kollade förvirrat runtom mig, försökte komma ihåg något. Vad som helst, som varför jag låg på golvet. Som vart blodet där längre bort kom från. Var det jag som gjort allt det där? Antagligen.
Efter många om och men och mycket klagande lyckades jag resa mig upp, kolla ut genom fönstret. Det var mörkt ute. Hade det varit det förut också, innan allt blev... svart?
Och jag kom ihåg.
”Lucy!” Jag ropade högt och sprang ut i korridoren, struntade i vilka som kunde höra mig. ”Lucy, vart är du!?” Jag sprang och letade i alla rummen med ett hjärta som slog så hårt att jag trodde att det skulle slå sig ut.
Panik. Vart fan var hon?
Egentligen visste jag nog svaret från början, innan jag hittade den rosa post it-lappen på glasdörren. Vi vill leka. Lucy är med oss.
Jag slet sönder lappen och försökte komma på något att göra. Paniken och chocken och alltihop gjorde allt så rörigt i huvudet och flera röster pratade i mitt huvud samtidigt och jag blev så yr.
Jag tvingade rösterna till att hålla tyst. Det viktigaste nu var att hitta Lucy, för jag antog att det var försent för Lexi, precis som det varit för alla andra. För att hitta henne var jag tvungen att hitta dockorna. Men hur? Hur skulle jag göra det? Och när jag gjort det skulle de ju inte släppa Lucy bara sådär. De skulle vilja något.
De ville leka. Det var vad de velat hela tiden. Leka. Det här var en lek för dem, och jag var en pjäs. Bara en spelpjäs.
Jag öppnade glasdörren och klev ut, gick ut på gräsmattan. ”Här är jag!”, skrek jag och for ut med armarna, stod där och bara väntade. ”Jag står här, så vad väntar ni på? Kom och ta mig!”
En harkling bakom mig. Jag snurrade runt och såg på de två dockorna som såg ut som riktiga barn. Jag var livrädd, ja, men det var så mycket viktigare att hitta Lucy än att vara rädd för dem. ”Var är Lucy?”
”Inte här”, sa Mary och lade huvudet lätt på sne. ”Vill du ha tillbaks henne?”
Vad fan tror du? ”Ja.”
”Då får du leka med oss.” Robin log så obehagligt att jag fick kalla kårar.
Tänk nu, Max. Tänk snabbt.
”Då leker vi då.” Jag kollade på den och försökte att inte visa hur rädd jag faktiskt var. ”Men då är det enligt mina regler.”
Robin tänkte invända, men hans... syster, avbröt honom. ”Låt Max prata nu. Jag vill höra. Vi gillar ju nya lekar, eller hur?”
Något som kan ge dig en chans att komma härifrån levande, tillsammans med Lucy. Tänk...
”Det är som kurragömma. Ni måste hitta mig, och fånga mig. Inom en timmes tid. Ni får inte fuska.”
Mary såg ut att tänka på det. ”Om vi inte får fuska – vilket är väldigt svårt – så måste vi göra det svårare för dig med. Du måste hitta Lucy. Om du inte gör det innan timmen är slut...”
”Så är det bara jag som överlever.”
”Precis. Då är vi överens då. Vi går och räknar, till hundra. Du kan börja springa om några sekunder.”
Jag blundade, nickade och andades djupt.
Låt leken börja.

Någonstans där de inte skulle leta. Någonstans där jag inte skulle leta. Ett ställe man skulle kunna springa från.

Jag visste att för att hitta Lucy var jag tvungen att vara smart. Hon var viktigast, för varför skulle jag klara mig om inte hon gjorde det?

Aldrig att jag lämnade henne här.

Jag sprang, räknade tyst i mitt huvud och försökte tänka. Ett ställe jag aldrig skulle komma på att leta på. Ett ställe där det skulle vara svårt att höra en skrika.

Huset var mycket osäkrare än utomhus, så jag provade där först. Det var ingen som sagt något om att jag inte fick börja leta medan de räknade. De var uppe i 40, och hade jag inte hittat henne innan 60 fick jag komma tillbaks till huset senare.

Ingen Lucy fanns där jag letade, och nu var det bara 40 sekunder kvar. 39... 38... 37...

Jag sprang tyst ut genom dörren och försökte tänka. Utomhus, långt från huset, men inte nära någon granne. Skogen? Jag testade, sprang ditåt och försökte att hålla räkningen i mitt huvud samtidigt som jag försökte komma på vart hon kunde vara.

Noll. De var efter mig nu.

Paniken igen. En timme hade jag på mig, men de var smartare än vad jag var, de kunde hitta mig hur lätt som helst. De visste vart Lucy var, och de skulle lika gärna kunna stå där och vänta på mig. Men om de gjorde det, så måste det ju betyda att det var ganska enkelt att hitta henne – så enkelt att det nästan var självklart.

Jag visste inte om jag inbillade mig att jag hörde små steg, men jag försvann så tyst jag kunde bakom ett träd, satt och höll för munnen på mig själv så att mina andetag inte skulle höras.

”Vi vet att du är här någonstans”, halvsjöng en röst och jag for runt med blicken, letade efter ett håll att försvinna mot, för jag kunde inte sitta kvar särskilt länge till. Jag vred lätt på huvudet, hukade mig och kikade fram. Robin stod med ryggen mot mig och kollade mot några andra träd.

Jag smög så tyst jag kunde därifrån, livrädd för att han skulle vända sig om.

Han såg mig inte. Det fick mig att inse att jag hade slutat andas. Jag gick runt så tyst jag kunde, väntade på att jag skulle komma på vart Lucy var, var på helspänn, beredd på att vad som helst skulle kunna hända. Hur lång tid hade det gått? Jag kollade snabbt på armbandsklockan och såg att det gått en halvtimme. Hur i helvete kunde det ha gått en halvtimme?
”Hittad!”

Nej nej nej Max det är inte över än, du kan springa ifrån henne. Jag började springa och önskade att det skulle kunna gå att vara tystare, hörde hennes steg bakom mig och mitt huvud snurrade, varför slutade det inte snurra, jag ville inte ramla – fick inte ramla. Mitt hjärta slog sådär hårt igen, jag var inte rädd för vad som skulle hända med mig om jag blev fångad, utan för vad som skulle hända med Lucy. Inget fick hända henne, det var bara jag som kunde se till att inget inte hände.

Och plötsligt tog stegen slut. Jag stannade för första gången och vände mig om, försökte hämta andan, och jag var ensam. Vart hade hon försvunnit? Det måste betyda något. Hade hon gått för att hämta Robin? Var det en ledtråd?
Jag for runt med blicken och önskade att jag kände igen mig, men det gjorde jag inte. Träd, träd, träd, träd överallt. Jag började gå igen, hoppades på att något skulle hända.

Och jag stod på gräsmattan utanför huset. Hade jag sprungit i någon cirkel? Jag visste inte. Det måste jag ju ha gjort, på något sätt.

Jag lyssnade efter ljudet av steg, ville inte gärna gå tillbaks in till skogen igen. Det var större risk att jag skulle snubbla eller vad som helst där, även om jag antagligen kunde göra det annars också.

Tänk nu, Max. Tänk. Lucy, vart är hon? Hämta andan och börja leta – tiden rinner ut.

Tjugo minuter kvar. Tänk nu, tänk snabbt.

Jag for runt med blicken, som om jag letade efter hjälp, och min blick fastnade på ett par små skor några meter bort från mig. Det var Lucys – dom kunde jag känna igen vart som helst, vart jag än var.
Och plötsligt visste jag vart hon var. Eller, jag hade en gissning på vart hon kunde vara. Att jag inte hade tänkt på det tidigare...
Tio minuter kvar. Jag kunde hinna med lite tur.
Halvvägs genom skogen hörde jag ropen bakom mig, och jag visste att det bara var att hoppas på mirakel nu. De hade hittat mig, och hade jag fel var det kört för oss båda.
Jag kom till skogen och försökte få fötterna att röra sig snabbare. Ner mot bäcken, in i grottan och leta. Mina händer famlade efter något, hoppades att Lucy verkligen var där. Var är du?
Där! Mina händer fick tag på något, en liten kropp, och jag höll henne intill mig samtidigt som någon tog tag i min arm. Lika lite som jag förstod hur jag kommit på att hon var där insåg jag en annan sak, en sak som fick mig att lugnt vända mig mot Robin. Jag ryckte inte ens till vid blicken av kniven Robin höll i, var faktiskt helt lugn när jag mötte hans blick.
”En timme har gått nu. Ni får inte göra något.”
Jag såg hur han slets mellan att hugga till mig ändå eller gå därifrån.
”Kom nu, Robin. Vi lovade. Vi förlorade.” Mary stod i öppningen och såg på oss. ”Vi lovade.”
Han stönade besviket och de båda försvann, och jag förstod att det var över nu.

När jag vaknade upp i min säng kunde jag inte komma ihåg hur jag kommit iväg från grottan. Någon gång och på något sätt måste jag ju ha gjort det.
Känslan av att allt var över nu fick mig att le, gosa in mig i täcket. Jag kunde få ligga kvar där en stund, tyckte jag.
Trots att jag visste att det var slut, gnagde en liten oro på mitt hjärta. Lucy. Hur mådde hon, vart var hon? Jag borde gå och kolla till henne, bara för säkerhets skull.
Om en stund. Hon mådde säkert bra.
Nej. Nu.
Jag klev upp och insåg att jag fortfarande hade kläder på mig, vilket måste betyda att jag bara kommit in i rummet och kraschat i sängen, vilket lät fullt logiskt i mitt huvud. Jag sträckte på mig och gick ut ur rummet.
Jag gick mot Lucys rum när hennes dörr plötsligt öppnades, och jag trodde att mitt hjärta nästan stannade. Det var som om tiden också slutade gå, som om alla klockor stannade.
Robin kom ut från rummet med en kökskniv i handen. Blodet droppade från den, och när jag såg det lilla handavtrycket av blod på hans kavaj förstod jag att det inte var någon idé längre. Inget var någon idé längre.
”Du sov väldigt länge. För länge. Jag hann bli uttråkad. Jag tänkte dra ut på det, men... det blev inte riktigt så.”
Nej. Nej, det här händer inte. Det får inte ha hänt.
Han lyfte upp kniven och såg ut att spegla sig själv. Blodet droppade långsamt nerför hans arm.
”Mary har alltid varit så ordentlig, följer alltid reglerna. Det gjorde hon när vi levde också. Men hon kommer inte störa oss nu.”
Det är över nu, men det är över på fel sätt.
Robin kollade upp från kniven och såg på mig, log så att tänderna syntes igen. ”Så... ska vi fortsätta leka då?”

~The End~