Give me blood meow

De bara låg där på sängen. Luke, Mark och Gustav. Scooter låg också där, fastän han var en hund och inte var med i klubben.

Det var vad de tre pojkarna gjorde hela dagarna. Bara låg där på Luke's säng och stirrade upp i taket, lyssnade på musik.

”Hela världen är skit”, sa Mark. ”Skit, skit, skit. Koskit.”

De andra mumlade instämmande. Eller, det kunde inte Scooter göra – han var ju trots allt fortfarande en hund. Han låg och tuggade på en strumpa som ganska nyligen suttit på Gustavs fot.

”Allt är ju åt helvete”, sa Gustav och blundade. ”Allt. Speciellt mänskligheten.”

”Varför finns den?”, höll Luke med.

”Och musiken. Den handlar inte ens om själva musiken längre, det är bara om personerna bakom är snygga eller inte. Sen kan det ju kvitta om de har talang eller inte.”
”Så sant så.”

Sådär diskuterade de fram och tillbaka varenda eftermiddag. Inte en enda eftermiddag gick utan att de hittade något att klaga på, för det fanns alltid något.

Gustav rufsade till det lila håret som fått folk att stirra efter honom i korridorerna, fått honom att slå till fler folk än vanligt. ”Borde vi inte... göra något?”

Tystnad. ”Som vad?”, frågade Mark.

”Som... javenne. Gå ut. Protestera. Få folk att höra våra åsikter.”

”Du menar att vi ska göra våra röster hörda?”

”Det var ju det jag sa.”
”Men det lät liksom snyggare så.”

Luke suckade tyst och lät dem hålla på – de var omöjliga ändå, och han orkade inte slösa sin energi på dem då. Den energin använde han istället till att tänka.

De kunde ju faktiskt göra något, något mer än att uggla på Luke's rum i alla fall. Det fanns mer i världen än hans rum, stereon, sängen, Scooter. Det fanns mer än villen som såg ut som om den var hämtad från Edward Scissorhands – hela kvarteret var det. Allt var färgglatt och han hatade det, hatade allt som hade med hela staden att göra. Han visste att de andra kände likadan.

Men vad kunde de göra då? Det kanske var att börja som var det svåraste, att komma på något och sätta igång.

”Kan vi inte starta ett band eller något?” Luke satte sig upp och kollade på de andra grabbarna. De hade slutat tjafsa och kollade förvånat på honom. ”Jamen, jag kan ju spela trummor. Med lite lektioner kan jag bli riktigt bra. Och Gustav, du kan ju sjunga. Mark... spelar du bas eller gitarr? Jag glömmer alltid.”
”Bas...”

”Då är allt vi behöver en gitarrist eller två, och en sån kan ju inte vara så svår att hitta.”
Det blev tyst. ”Luke... är du säker på det här?”, frågade Mark och satte sig upp. ”Jag menar... seriöst?”
”Bombsäker! Vad säger ni, ska vi göra det?”
Mark och Gustav såg på varandra, kanske misstänkte de att Luke blivit galen, men varför inte? Allt som behövdes var en idé, och det hade de ju nu. Även om de sa nej skulle de inte kunna sluta tänka på det, undra hur det skulle ha blivit om de sagt ja.

”Äh, vafan, vi kör!” Mark flinade, hoppade upp i sängen. ”Vi ska förändra världen!”
Gustav hoppade också upp. ”Precis som dem gjorde!”, sa han och pekade på stereon där Holiday spelades på hög volym.

Luke reste sig också upp, kunde inte sluta le.

Kanske skulle de faktiskt förändra världen. Kanske skulle de bli världskända och dra ut på turnéer hela tiden. Kanske skulle de aldrig komma någonvart, men det gjorde inte så mycket.