Give me blood meow

Andy hade fortfarande inget svar på min fråga någon vecka senare. Jag frågade inte, men jag kunde ju se när han gick runt och tänkte på något, och vad annars kunde det vara? Han såg sådär fundersam ut och tuggade på sin piercing när han trodde att jag inte såg, men förstod han inte att jag såg allt? Jag frågade honom inte om det, ville inte att han skulle tvingas till att erkänna att det inte fanns något svar på det. Det var bara så det var och alltid skulle vara, helt enkelt.

Vi var påväg hem till mig en dag efter skolan när han helt plötsligt skrek att det var en ödla på vägen. Det fick mig att börja skratta, för det var ingen ödla – det var en sten. Jag skrattade så mycket att jag grät och var tvungen att sätta mig ner, vilket fick Andy att bli sur. Jaha, han tyckte verkligen att det sett ut som en ödla, vad var det som var så roligt?

Även fast han såg sur ut satte han sig brevid mig, och han skrattade när jag försökte torka bort skrattårarna från kinderna. Han gav mig en puss på kinden och sa att det var salt.

Nejmen no shit Sherlock, vill du ha en kaka eller något?

”Jag är hungrig”, sa jag när vi fortsatte gå, vilket fick Andy att kolla på mig. Idag vet jag fortfarande inte riktigt hur jag ska beskriva hans blick, precis lika svårt är det som det var just då. Han såg chockad och glad ut på samma gång, och hans ögon... de glittrade. Varför var han så jävla vacker? Det borde vara olagligt.

”Då får vi väl äta nåt när vi kommer fram då”, sa han och tog min hand. Jag orkade inte ens tänka på att jag inte ville äta – hur lite jag än ville det så var jag tvungen ibland, annars skulle jag dö, och jag ville inte göra Andy ledsen. Jag ville så gärna tro på att det fanns någon som skulle sakna mig om jag försvann. Ärligt talat hade han fått självmordstankarna att tyna bort, men jag gjorde mig fortfarande illa. Det var väl ett framsteg, eller?

Senaste gången vi ätit hade varit någon dag tidigare, och det hade ju gått ganska bra. Andy hade sett stolt ut. Jag försökte tänka på det, tänka på hans hemliga leende när vi satt i soffan efteråt och kollade på någon dålig dramaserie på tvn. Jag ville se honom sådär stolt över mig igen, så om jag tänkte på det så skulle det kanske gå lika bra just den gången.

Vi kom hem till mig och hjälptes åt att fixa något att äta. Jag skrattade så mycket att jag fick ont i magen för att Andy försökte vara en ninja och jag vet faktiskt inte riktigt vad han höll på med. Det var roligt i alla fall. Han såg precis lika stolt ut när jag åt och inte sprang iväg, utan stannade kvar.

Jag reste mig upp och letade runt i skåpen, kände för att äta mer. Sötsugen, typ. Det var inte särskilt ofta det hände, men nu när jag kunde äta så var det okej. Jag visslade till när jag hittade en hel chokladkaka, kollade på Andy. ”Vill du ha?”
Han nickade och jag såg hur han bet sig i kinderna. Kanske försökte han att inte skratta eller flina eller något. Han såg förundrad ut, hans ögon nästan lyste. Om jag fick välja en sak jag älskade med honom, utseendemässigt, hade jag nog valt hans ögon. De var så levande, gnistrade och berättade en helt egen historia. På andra plats kom nog hans leende, som kunde lysa upp ett helt rum.

Jag bröt av en bit till honom och en till mig, hoppade upp på köksbänken och tuggade fundersamt på chokladbiten. ”Vad ska vi göra nudå?”
”Sitta här och äta choklad, kanske?” Andy hoppade upp på bänken brevid mig, log stort. Han var så söt att jag inte kunde låta bli att kyssa honom. Efter en stund kändes det som om vi var påväg att ramla ner, så jag drog mig undan. ”Kan vi inte gå hem till mig eller nåt? Eller gå till en lekpark.”

”Vi kan göra både och.” Jag ryckte lätt på axlarna och hoppade ner från bänken, tog hans hand. ”Fast den här följer med”, tillade jag och höll upp chokladkakan.

”Apropå den... får man lite till?”

Jag svarade inte förrän vi stod ute i hallen. ”Då får du ta den då”, sa jag och flinade retsamt mot honom.

Han bet sig lätt i läppen innan han flinade, tvingade mig att backa. Jag kände dörren mot ryggen, kollade frågande på honom. Han fortsatte bara le, stoppade in händerna under min tröja och kysste mig. Bara det lilla gjorde det svårt att komma ihåg hur man andades. Hans händer smög runt på min mage, hans läppar letade sig ner mot min hals. Jag blundade, lutade huvudet mot dörren och försökte komma ihåg hur man andades, innan jag glömde det helt, samtidigt som han drog sig undan. Han höll upp chokladkakan med ett triumferande leende. ”Så svårt var det inte.”

Det tog en stund innan jag fattade att jag blivit lurad, men istället för att bli sur log jag bara och ryckte lätt på axlarna, drog på mig skorna. ”Det är bara för att du är du, typ.”
”Yeah, right.”

Vi fortsatte snacka om det där hela vägen till lekplatsen, för ja så mogna var vi.

Vi stannade i lekparken någon timme, och jag tror aldrig jag skrattat så mycket i hela mitt liv. Hur mycket jag än önskar att jag kunde komma ihåg allt som hände där kunde jag det inte, och jag får väl leva med det.

Jag höll i hans hand hela vägen hem till honom efteråt. Ingen av oss sa särskilt mycket, men det gjorde inte så mycket att det var tyst för en gångs skull heller. Det var mysigt.

Andy släppte min hand några sekunder för att fiska upp nycklarna, och när han satt in den i låset stelnade han till, stod bara och stirrade på dörren. Jag såg oförstående på honom – han skrämde mig lika mycket som efter mötet med Kevin.

”Det var olåst.” Han vred på huvudet och såg på mig, och jag såg exakt hur rädd han var. Hans händer började skaka, så han knöt dem hårt. ”Jag vet att jag låste imorse.”

Jag ville så gärna säga att han kanske råkat glömma det eller något, det var ju sånt som hände, men något sa mig att det inte skulle lugna honom. Det kändes mer som om han bara skulle bli arg på mig, så jag höll tyst.

”Stanna här.” Han gick in och stängde dörren efter sig innan jag hann säga något alls.

Förstod han inte hur det kändes då? Jag visste inte vad jag skulle göra om han inte kom tillbaka.

Jag började bita på mina naglar, lyssnade efter minsta lilla ljud och stirrade på dörren. Snälla Andy, kom ut nu, säg att det inte är något...

En stund senare kom han ut igen, synbart irriterad. ”Det är lugnt”, sa han och klev åt sidan. ”Det är bara att gå in.”

Det tog all fokus jag hade för att inte fråga honom om vad som nyss hänt och bara sparka av min skorna. Han tog min hand och drog med mig mot sitt rum. På vägen dit vred jag huvudet mot köket och såg att någon faktiskt stod där, någon som höll i en stekpanna. Jag kände inte igen henne alls och det skrämde mig faktiskt lite att Andy inte sa något om henne. Han drog med mig in på sitt rum och stängde dörren, lutade sig mot den och blundade. Jag stod bara och kollade på honom, visste inte vad jag skulle göra eller säga.

”Det var min syster. Hon som stod i köket. Ashley.”
Hade Andy någon gång ens nämnt att han hade en syster? Inte vad jag kunde komma ihåg, i alla fall. Hur mycket var det mer som jag inte visste om honom?
Chocken över att han hade en syster fick mig att vara tyst. Andy kollade på mig med ett litet leende. ”Jag brukar glömma att prata om henne, för allvarligt talat så bryr jag mig inte om henne.”

Om han nu inte brydde sig, varför såg han fortfarande så rädd ut då?