Give me blood meow

Det var, vad jag trodde i alla fall, en helt vanlig måndag. Jag visste fortfarande inte hur jag skulle vara mot Andy i skolan, hur det var meningen att jag skulle vara. Hur kunde han vara så naturlig och perfekt och allt? Man kunde inte se något alls hos honom, kunde inte se att något inte var som det brukade vara. Jag ryckte till vid minsta lilla ljud och allt.

På lunchrasten tvingade jag Andy att följa med mig bakom skolbyggnaden där vi skulle få vara ensamma – det var tidigt, de flesta var och åt. Inte för att han behövde särskilt mycket övertalning till det, men ändå. Vi stannade inte alls särskilt länge där bakom, bara tillräckligt länge för att hinna vara nära en stund. Det brukade vara tomt där första halvan av rasten, sen kom rökarna för att hinna med några cigg innan lektionerna började igen. Jag ville inte behöva gömma mig helt, därför hade jag dragit med mig honom ut istället för in på någon av toaletterna.

Jag höll i hans hand nästan hela vägen till porten, sen blev allt jobbigare. Det kändes inte bra att inte hålla i hans hand, att inte ha något att hålla sig fast vid när trängseln i korridoren kom. Alla knuffar och alla armbågar... Det var tur att jag i alla fall kunde hålla blicken på Andys rygg – det var det enda som fick mig att inte vända mig om och springa iväg.

Istället för att gå till våra skåp satte han sig på en bänk någonstans i mitten av korridoren, fast intill väggen då, och tog upp sin mobil. ”Vill du lyssna på musik eller något?”
Musik var precis vad jag behövde just då. Jag nickade och han började trassla upp sina hörlurar. Under tiden såg jag mig omkring och såg att Tobias och hans kompisar kommit till korridoren nu, vilket gjorde mig nervös. Andy hade trasslat loss hörlurarna nu och räckte en av dem stolt till mig. Jag stoppade den i örat, blundade och lutade huvudet mot väggen, lät mig uppslukas av musiken. Eller så gott det gick i alla fall. Jag ville ta Andys hand och krama den, ville höra att allt skulle bli okej, och jag hade gjort det om jag vågat.

”Så, du hänger fortfarande med den lilla emo-ungen?”

Nejnejnej låt oss vara...

”Har du problem med det?”
”Är det sant?”
”Vadå?”
”Att ni är tillsammans?”

Jag trodde och tror fortfarande att Tobias tolkade Andys tystnad som ett ja, fastän han fortsatte fråga. ”Nå? Är ni äckliga små bögar?”

Varför var Andy så tyst för? Jag bet mig hårt i kinderna och låtsades att jag inte var där, stängde av. Jag hörde att Tobias fortsatte prata, men jag lyssnade inte på orden. Nej, jag var för upptagen med att hålla koll på Andy. Jag såg den där blicken, hur han knöt händerna. Som om han när som helst skulle flyga på Tobias. Det fick inte hända, det visste jag. Rörde han Tobias var han körd, de skulle inte låta honom vara, och jag ville inte att han skulle bli som jag.

Det jag gjorde skulle egentligen inte hjälpa någon alls, inte hjälpa fler än oss två för tillfället i alla fall. Jag försökte komma på ett enda sätt att distrahera någon av dem på, men det enda jag kom på var att vrida Andys ansikte mot mitt och kyssa honom.

Det hade aldrig varit så tyst i korridoren som det var just då. Jag kände hur Andy automatiskt slappnade av, såg hur hans ögon blev stora och runda. Vad gör du, Sebastian? Vad gör du?

Jag vågade inte låta honom gå, ville inte ryckas tillbaks till verkligheten. Ville inte inse vad jag nyss gjort, ville inte veta hur alla andra skulle reagera.

Efter vad som känts som en evighet drog sig Andy utan. Det var fortfarande lika tyst i korridoren. Han tog min hand och reste sig upp, och kanske visste han redan då att något skulle hända om vi stannade, så han började gå mot porten.

Hade det här varit en väldigt vacker historia eller en film, hade vi kommit ut genom dörren. Nu var det verkligheten, och det hände inte.

Tobias och hans gäng fann sig så fort vi börjat gå. De stod runt oss. Andy höll hårt i min hand, jag visste att han aldrig skulle släppa taget. Eller, att han aldrig menade att släppa taget. Hur det kom sig att jag helt plötsligt stod ensam med folk runtom mig som sa saker jag önskar att jag kunde glömma, hur det pågick samma sak med Andy. Hur jag gömde ansiktet i händerna och låtsades som om jag inte fanns, som om jag var osynlig. Som om det var någon annan de sa allt de där till. Men jag hörde allt, och jag hörde också Andys röst, hörde honom säga emot.

Sebastian, varför säger du inget? Varför gör du inget?

Det kändes som det gått väldigt, väldigt länge när någon tog tag i min arm och drog med mig. Jag vågade inte ens kolla på Andy, vågade inte kolla bakåt, försökte stänga av hörseln. Hur gör man det, egentligen? Jag har ingen aning. Jag visste inte då heller, visste bara att jag inte ville höra mer.

Han stannade inte förrän vi kommit bort från skolan, och så släppte han mig. Han tog inte ens min hand. Det gjorde mig så rädd, jag vågade inte se på honom, ville inte möta hans blick. Jag kände de tysta anklagelserna han skickade mot mig, men jag visste inte om han visste att han lika gärna kunde ha huggit mig med en kniv tusen gånger om, i hjärtat. Utan att jag kunde dö av det.

Varför, Sebastian?

”Förlåt”, viskade jag, knöt armarna hårt på bröstet och försökte att inte gråta. Något kunde jag ju försöka lyckas med i alla fall. ”Jag... jag tänkte inte.”

Ett par armar lades om mig och jag lutade huvudet mot hans bröstkorg, blundade. ”Det gör inget”, viskade han och strök mig över ryggen. ”Vissa saker kan man inte hålla hemliga hur länge som helst. Det skulle eventuellt ha kommit ut i alla fall.”

Eventuellt. Det lilla ordet som fick tårarna att rinna över. Jag stod där och grät tyst mot hans skjorta och önskade att jag kunde spola tillbaka tiden, få mig själv att inte göra något. Eller i alla fall stå upp för det.

Varför var jag så jävla dum i huvudet hela jävla tiden för? Jag hatade det, hatade mig själv, och skulle inte något alls emot att lägga mig ner på marken och bara dö, precis just där och då.