Give me blood meow

Det kändes som om det var en helt vanlig dag, och för mig var det så, för jag visste inte om än att det skulle förändras. Förändras, snurras och skakas tills jag knappt visste vad som var upp eller ner, in eller ut.

Varje eftermiddag gick jag till en lekpark som låg långt bort från skolan, men nära hemma. Alltid hade jag musik i öronen och ett skrivhäfte i handen. Ett alldeles hemligt skrivhäfte. Det var ingen dagbok, men det gick inte att förklara den. Det var ingen som skulle förstå vad den var och vad den betydde. Jag skrev precis vad jag kände för för tillfället – otaliga noveller och korta berättelser som aldrig blev något stort fanns i den. Om – när – boken tog slut, sprang jag hem och hämtade ett nytt, eventuellt hämtade jag pengar och sprang till affären. Det var viktigt att skynda, att springa. Fick inte glömma vad jag skulle skriva, för det var så onödigt.

Alltid när jag kom till lekparken efter skolan var det en massa barn där, oftast var de mellan tre och fem år gamla och sprang runt och skrek en massa. Jag styrde alltid stegen mot gungorna, satte mig på den längst till vänster, från mitt håll räknat. Satt någon redan på den gick jag till den längst till höger, men oftast blev barnen rädda mig mig och flyttade på sig när de såg mig komma. Inte för att jag såg särskilt läskig ut, men det var väl det att jag var äldre och kunde slå ner dem, om jag ville. Jag ville aldrig, men de hade väl träffat tillräckligt många såna personer för att bli försiktiga.

Ibland, när såna personer kom till lekparken, brukade jag resa mig upp och gå. Oftast var de lite yngre, men ibland i min ålder eller till och med äldre (de kom mest på kvällstid på helgerna i sånt fall). Det spelade ingen roll vilka de var – jag gick ändå.

Så, den dagen var en fredag. Skolan hade tagit slut och jag kom fram till lekparken. Det hade regnat ganska mycket under dagen, så mycket att jag oroat mig lite för att jag inte skulle kunna sitta och skriva, och det var antagligen därför det var så folktomt. Jag brydde mig inte om att allt var blött, skulle sitta och skriva på min gunga i alla fall. När jag nästan var framme undrade jag lite exakt hur blöt gungan skulle vara, om jag skulle sätta mig på huvtröjan. Visst skulle det bli förbannat kallt, och jag ville inte ta av den av andra anledningar heller, men det var ju folktomt så det spelade ingen roll. Kanske skulle det vara okej att göra så, just den gången.

Jag hade inte hunnit tänka på det särskilt länge, än mindre kommit på ett svar, när jag var framme. Och tvärstannade.

Någon satt på gungan – min gunga – och jag trodde det var en kille, men hans luva skymde hans ansikte, så det var lite svårt att säga. Han hade helt svarta kläder och nitar på skinnjackans armar. Rutiga skosnören hade han också, svart och rött. Den enda riktiga färgen man kunde se.

Jag tryckte nervöst ner den gråa mössan längre ner på huvudet, försökte komma på vad jag skulle göra. Jag ville inte gå hem, inte än, men jag ville inte gå och sätta mig på någon annan gunga. Det var inte det att han satt på Min gunga med stort M, det var han som var problemet. Vem var han, vad skulle han göra om han såg mig?

Svaret fick jag när han såg upp, som om han kände att någon iakttog honom. Det var en han, så alltså hade jag gissat rätt. Han såg förvånad ut när han såg på mig, som om han inte förväntat sig att någon skulle komma dit, vilket jag hade full förståelse för. Han fann sig snabbt och såg nästan hotfull ut. ”Vad vill du?”
Jag backade genast. ”I...inget, j-jag ska gå nu...” Jag vände mig om och började skynda iväg.

”Nej, gå inte. Förlåt, du skrämde mig. Jag ska inte göra något.”

Jag vände mig mot honom igen. Han log lite och såg faktiskt ganska snäll ut, inte alls läskig längre. Han gjorde en gest mot gungan brevid sig. ”Var det hit du var påväg?”

”...faktiskt, eh...”
Han reste sig upp och jag stelnade till, men han flyttade bara över till gungan han pekat på, såg frågande på mig. ”Så?”

Nu när han gjort sig besväret att faktiskt flytta på sig kunde jag inte bara gå därifrån. Jag gick långsamt ditåt, som om jag var rädd för att han skulle fara ut mot mig, vilket fick honom att le. Han satt alldeles stilla och bara såg på mig.

Jag sjönk ner på gungan och kollade ner på mina fötter, bet mig nervöst i läppen. Hjärtat slog så hårt att det gjorde ont, men om det var killen eller hela situationen som skrämde mig visste jag inte riktigt. Jag såg i ögonvrån hur han tog sats och sköt ifrån med fötterna, gungade sakta fram och tillbaka, nynnade för sig själv. Tyst tog jag upp skrivhäftet och pennan, men för första gången någonsin visste jag faktiskt inte vad jag skulle skriva.

”Vad heter du?”
”V-vem? Jag?”
”Nej, gungan såklart, dummer. Det är väl klart att jag frågade dig?”
”Alex”, mumlade jag utan att veta om han hörde det eller inte. Han sa inget, så han kanske hade hört då.

”Jag heter i alla fall Ryan”, sa killen efter en stunds tystnad. ”Om du är intresserad av att veta det, alltså.”

Jag kollade på honom och svalde. ”Ryan?”
”Ja. Ryan. Du sa att du heter Alex va?”
”Ja...”

”Dåså.” Han hoppade, landade på fötter och borstade bort något osynligt från jeansen. En svart lugg föll fram från hans luva och han strök vant undan den. Jag hade ingen jättekoll på piercings, men jag trodde att sättet ringarna i hans underläpp satt kallades för snakebites. Han hade mer eyeliner än någon annan kille jag sett på riktigt ha, men det passade honom på något sätt. Nu när jag tänkte på det kom jag på att jag aldrig sett en kille ha det förut, inte mer än vissa idoler som satt på mina väggar.

Han stod och såg på mig precis som jag tog in allt jag kunde om honom, och jag visste exakt vad han såg. Någon som också hade svart hår, kanske började det bli lite för långt nu, fast under en mössa istället för en luva. Gröna ögon, ungefär lika blek som en vampyr borde vara. Nej, inte riktigt så blek, men nästan. Jag såg antagligen förjävlig ut som vanligt, och rädd. Räddräddrädd. Kanske skulle han inte se något alls, kanske var jag egentligen osynlig. Men hur kunde han då och se på mig?

Bruna. Hans ögon var bruna.

”Brukar du sitta här ofta?”
Jag nickade, stängde skrivhäftet och stoppade ner den i väskan. ”Varje dag.”
”Varför då?”

Jag hade ingen lust att förklara allt för en främling, och det skulle ha tagit tid – oändligt lång tid – så jag ryckte bara på axlarna. ”Vill det bara.”

Han fortsatte stirra på mig en lång stund innan även han ryckte på axlarna. ”Suit yourself. Kommer du sitta här imorgon?”

”Högst antagligen ja.”

”Då ses vi högst antagligen imorgon då.” Han stoppade händerna i jeansfickorna och började gå. Jag satt kvar länge och bara stirrade åt det håll han försvunnit åt. Jag var förvirrad och förvånad, glömde helt bort klockan. När jag väl kom ihåg den igen for jag upp och började springa.

Snälla, låt mig inte vara sen.