Sjön
Det fanns en sjö mitt ute i ingenstans som inte hade något namn. Eller, inget officiellt namn som stod på kartor och turistinfomationen, men hos lokalbefolkningen kallades den för dödens sjö. Det fanns många anledningar till varför den kallades så, men den största anledningen var att det var så många som försvann där i området. Aldrig hittades de igen, och nuförtiden gav alla försök till att leta efter personen upp efter bara någon dag. Oftast fanns det bevis, en historia, som alltid slutade vid sjön, och då var det redan kört. Fanns det inget kom det alltid en annan förklaring – som med fru Mayer. Den enklaste förklaringen var att hon lämnat sin man en gång för alla, inte stått ut med all sprit och alla slagen.
Det var något med sjön som fick Adrian att sitta där ute på bryggan. Allt var tyst – inte ett ljud hördes från skogen, och det var alldeles vindstilla. Trots att han kunde alla historierna, hade till och med gjort research helt själv, satt han nu där. Han hade varit intresserad av av sjön så länge han kunde minnas, ända sedan hans mamma försvann. Då hade han varit fem, och tio år senare var han precis lika nyfiken och besatt av den som han varit från början. Vad det var som gjorde honom så besatt visste han inte, men det var bara han och resten av hans familj som visste om det. Hans pappa hade sagt åt honom att hålla sig borta därifrån, inte ens komma i närheten av sjön.
Nu satt han i alla fall där på bryggan, för första gången någonsin. Att det hade tagit så lång tid var för att han var rädd för vad hans pappa skulle göra om han fick veta att Adrian åkt dit i alla fall, men nu hade nyfikenheten blivit för mycket. Det kändes spännande till en början, sen tråkigt. Det var ju liksom inget som hände, alls. Efter ett tag kunde han uppskatta tystnaden – han slapp i alla fall den dagliga dosen av hårda ord, hånskratt, glåpord, allt det där.
Han valde att utmana ödet, tog av sig skorna och strumporna innan han försiktigt doppade fötterna i vattnet. Det var kallt, men han hade inte förväntat sig något annat. Det var ju fortfarande maj. Lite rädd var han kanske, men han försökte intala sig själv att det bara var rädslan från alla andra som smittat av sig. Det kunde inte vara något mer, för det fanns ju inget vid sjön, inget alls...
Han hann inte reagera när en kall hand grep tag i hans fot och drog honom neråt. Det gick inte att kämpa emot – vad som än drog ner honom var för stark, och smällen när hans huvud slog i bryggan fick allt att svartna.
Det var helt tyst och stilla igen, precis som om inget nyss hänt. Inget alls.
