Give me blood meow

Jag kunde inte släppa det där om höghus och frihet och jag förstod inte Andy.

Hoppa som hoppa, spelade väl ingen roll vart man hoppade?

”Men tror du inte att det är frihet att hoppa från ett höghus då?”
”Nä, det tror jag inte. Jag tror att man är rätt rädd om man hoppar.”
”Fast man kanske hoppar mot frihet?”
”Jamen vad vet jag, jag har väl aldrig hoppat från ett hus heller. Eller jo, det har jag faktiskt, men det var från andra våningen hos Kev... hos en kompis.”
”Varför gjorde du det?”
”Jag skulle få pengar om jag gjorde det, men jag bröt foten så det blev poängavdrag. Ke... han sa att jag inte vågade, och jag var tvungen att bevisa det. Gör det aldrig, Sebastian – kryckor är bara roliga ett litet tag.”
Varför sa Andy aldrig hans namn fastän det låtit som om han var påväg att göra det, och varför såg det ut som om han hade ont när han nästan sagt det? Jag vågade inte fråga, var rädd för att Andy skulle bli arg. ”Vad taskigt av honom”, sa jag bara.
”Jag vet.”

Andy lät... arg. Hade jag gjort honom arg? Jag hatade att vara så osäker.

Utan att tänka på det tog jag hans hand, och han kollade något förvånat på mig, log sedan och kramade min hand.

Det slog mig att jag inte kände honom, inte egentligen. Vad visste jag? Han hette Andy, var lika gammal som jag, världens bästa och schysstaste, och han brydde sig. Han gillade blått och tyckte rött var coolt, och han var helt normal för det mesta, fast inte alls för han hade dammråttor. Han älskade Tim Burton-filmer. Men mer då? Jag visste inget om hans familj, om varför han flyttat. Det kändes som om jag borde veta det, som om Andy borde ha berättat om det, om jag varit någon som var värd att få höra det. Han kanske inte ville att jag skulle veta för mycket om honom? Kanske var vi egentligen inte kompisar. Kanske visste han inte hur han skulle kunna gå iväg från mig, bara lämna mig som alla andra gjort. Det varför mycket att hoppas på att jag skulle få en sådan chans som Andy gett mig igen, och -

Och jag borde få mina tankar att sluta. De var helt åt helvete. Jag var tvungen att vara mer positiv om jag skulle få behålla honom som vän, för ingen ville vara med någon som var negativ om precis allt.

”Andy... får... får jag... kan...”

”Får kan vad?”
”Nej alltså, jag bara undrar... om jag typ... får fråga lite saker?”

”Vad för saker?” Jag vågade inte kolla på honom, kunde själv höra hur misstänksam han blev.

Borde jag verkligen?

”Nä, det var inget.”
”Jomen kom igen, vad ville du fråga?”
”Nejmen... nejmen allvarligt, det är inget.”

Han drog bort sin hand från min, och ett ögonblick var jag rädd att det var slut där, att han skulle gå. Det var därför jag blev så lättad när jag kände att han lade armen om mina axlar istället.

”Sebastian”, sa han och drog mig närmre, kollade allvarligt på mig. ”Du vet att du kan prata med mig om allt va? Jag lovar att svara på dina frågor, hur dumma du än tycker att de är.”
Det var så svårt att gå. Det kändes som om jag skulle snubbla på hans fötter. Ändå drog jag mig inte bort, kollade bara in i hans ögon. De var så sjukt blå att de kändes overkliga, som om de inte hörde hemma i den verkliga världen.

Kanske hörde han inte alls hemma i vanliga, verkliga, tråkiga världen, för han var för speciell för den. Han var kanske som en utomjording.

...han kanske var en utomjording?

”Kom igen. Fråga bara.” Han log och fick mig att glömma bort vad vi pratat om, bara genom att le.

”Vem är Kev...in...?” Jag lät väl antagligen osäker, för jag visste inte ens om han hette Kevin eller hur Andy skulle reagera eller något alls. Tänk om han blev arg? Jag skulle dö då.

Andy bet sig lätt i läppen och kollade bort. ”En kille jag kände förut”, sa han.

Nähä? ”Okej”, mumlade jag och kollade ner på mina fötter. Jag ångrade mig, ville inte mer. Samtidigt så kändes det dumt att bara sluta, inte fråga mer. ”Hur kände du honom då?”
Han blev tyst och jag ångrade mig ännu mer. Vi kände inte varandra så bra än, jag borde inte ha frågat, han ville inte att jag skulle veta.

”Du behöver inte svara, jag bara undrade liksom. Förlåt, ska inte fråga mer.”
”Nejmen jag ska svara”, sa han och kollade på mig igen, log svagt. ”Kevin är en kille som är ett år äldre än oss. Eller var det två? Jag kommer inte ihåg. I alla fall, vi började snacka och blev kompisar, och jag... jag trodde jag kunde lita på honom. Typ. Det kunde jag tydligen inte.”

Jag blev så nyfiken, men något sa mig att han inte var klar, eller att jag bara borde hålla käften. Andy sa inget mer, så han kanske var klar ändå då.

Känslan av att han höll undan något från mig ville inte försvinna, men jag litade ju på honom. Han skulle ha berättat om det var något mer.

Det hade han va? Eller?

Mitt hjärta kändes tungt som sten, eller bly. Eller någon annan metall av något slag. Jag ville inte att Andy skulle se hur det såg ut hemma hos mig, ville inte att han skulle se mitt rum. Jag var inte ens hälften så intressant som han var, och jag ville inte att det skulle finnas något som kanske kunde avslöja vad jag gjorde mot mig själv. Att jag inte åt, det visste han ju, men jag ville verkligen inte att han skulle veta om rakbladen. Jag ville inte höra vad han skulle säga om det – om han nu skulle säga något – ville inte ens tänka på att chansen fanns att han skulle försöka få mig att sluta.

Jag kunde inte. Ville inte.

”Så, ehm, här bor jag”, mumlade jag när jag låst upp och öppnat dörren, lät Andy kliva in före mig. Han for runt med blicken i hallen, och det slog mig helt plötsligt att huset var så ljust, vitt, överallt. Som ett sjukhus.

Jag hatade liknelsen, klev in efter Andy och försökte att inte tänka alls. Om jag tänkte skulle det sluta med att jag låste in mig i badrummet eller något, letade upp något att skada mig med. För alla rakbladen låg i mitt rum, eftersom mamma inte använde dem. Men det fanns annat, som nagelsaxen. Det var kanske inte vidare hygieniskt, men hade man inget val så, och var det inte jag som tänkte att jag skulle sluta tänka?

Andy sa inget, men det verkade inte som om han hatade det. Mer som om han var nyfiken och ville se mer av huset. Han såg kanske på mig att jag undrade. ”Jamen villor är inte samma sak som lägenheter”, sa han bara och flinade, drog av sig skorna och sköt dem lite åt sidan, så att de inte skulle vara i vägen. Kanske var man annorlunda om man var hemma eller hemma hos någon, för den Andy jag var van vid sparkade bara av sig skorna, lät de ligga helt åt helvete.

Jag log när jag tog av mig skorna och ställde dem brevid Andys. Röda och nästan smutsvita. Andy och Sebastian.

”Vart är ditt rum då?”, frågade han, och jag ledde honom uppför trappan, kunde känna mitt hjärta slå allt hårdare och hårdare. Tänk om jag glömt något i alla fall?

Det hade jag inte. Han stannade mitt i rummet och såg sig om. Jag satte mig på sängen med ryggen mot väggen och iakttog honom, väntade på att han skulle säga något.

Han sa inget när han satte sig brevid mig, krokade i sin arm i min och log stort. ”Fint”, sa han sedan, och allt kändes så mycket enklare.

Det kändes som om Andy passade in där, som om han alltid funnits där.

Oturligt nog hade han inte det. Annars hade kanske saker och ting varit annorlunda.