Give me blood meow

13 december 2009~

”Gå! Gå sa jag!”
Hon säger inget, hon skriker. Hon skriker, hon skriker, hon skriker. Jag är för borta, vet inte vad jag ska ta mig till.

Kunde hon inte vara glad över att jag sagt sanningen, vad som hänt? Det var ju inte meningen, det var inte så att jag varit otrogen många gånger eller länge, det var... bara något som hänt.

”Gå då!”

Tror hon att jag hör dåligt eller?

Jag vänder mig om och går utan att säga ett enda ord. Drar på mig skorna fastän allt bara snurrar runtom mig. Världen hotar att tippa mig över en kant, världens ände. Jag vägrar låta det hända, biter mig hårt i tungan, så hårt att jag känner blodsmak i munnen.

Om hon ville att jag skulle gå så skulle jag det.

”Försvinn, jag vill aldrig mer se dig!”
Ser hon inte att jag är påväg bort nu? Jävla blinda kossa. Helt jävla dum i huvudet är hon. Inte konstigt att hon går på tabletter – hon behöver det väl för att verka normal för allmänheten. Men jag vet, jag vet sanningen.

Dörren flyger igen efter mig, skickar ett eko genom hela trapphuset. Jag skiter väl fullständigt i om kärringens katt på våningen under vaknar eller inte, ger fan i hela jävla världen.

Om hon aldrig mer vill se mig så. Hon skulle få slippa – alla kunde lika gärna få slippa!

Jag knyter händerna hårt, känner nycklarna i min hand. Det gör ont, men det är så välkommet. Jag är van vid smärta, vad vid att göra mig illa.

Det spelar ingen roll vad som kommer hända, bara hon får som hon vill. Jag orkar väl fan inte med all hennes jävla skit hur länge som helst heller. Någongång måste det ta slut.

Allt har alltid att slut.

Jag rycker upp bildörren och sätter mig på sätet, fumlar med bilnycklarna. Världen fortsätter snurra så fort, jag mår så illa, men jag har något att göra. Jag ska göra det, ska inte låta någon stoppa mig.

Men exakt vad det är jag ska göra, det vet jag inte. Jag vet bara att ingen ska behöva se mig mer.

Gasen i botten och jag är påväg ut på gatorna. Jag struntar i att det antagligen är lägre hastighets...whatever på den lugna lilla gatan, struntar i att det kan sluta riktigt jävla illa, struntar i allt faktiskt.

Begränsning. Höghastighetsbegränsning heter det. Eller något liknande. Som jag redan sagt – jag struntar i det.

Rött ljus – jag kör på. Det är inte särskilt många ute, och då räknar jag in både bilar, cyklister och... de som bara är ute och går. Det är antagligen helt tyst där ute, men i bilen låter motorn och dränker alla andra ljud. Radion orkar jag inte sätta på, orkar inte höra all tråkig skit och all annan jävla skitmusik som går hela tiden, dygnet runt.

Det var när allt kändes som om det skulle gå bra som allt gick åt helvete. Ett ljussken, bromsar som inte hann med, smällen. Skrällen.

Allt är svart.

Luciafirande är seriöst så tråkigt. Julmust är inte ens gott, inte russin heller. Man sitter ju bara och petar ur alla russin ur lussekatterna.

Jag är så lättad när det är över, lättad över att jag slipper sitta och låtsas att allt är okej och att jag gillar pappas nya flickvän när hon egentligen är en riktig jävla hemsk häxa som snodde honom från mamma. Mamma kanske också är lättad, kanske inte heller vill vara med dem och se att de fått ordning på sitt liv så fort. Det hade tagit månader för mamma att bli så okej som hon är nu, och de månaderna hade jag fått tagit hand om henne istället för tvärtom.

Som om mamma vet vad jag tänker på rufsar hon till mitt hår och ler mer äkta än vad hon gjort på hela kvällen. ”Ska det bli skönt att komma hem då?”
Jag nickar, fast jag vill egentligen inte sitta en halvtimme i bilen och inte ha något att göra. Så sjukt tråkigt. Varför kan inte pappa bo bara några meter från mamma? Hur jävla svårt ska det vara?

En hel vecka hade jag tvingats vara hos pappa, trots att det redan var bestämt att jag ska bo hos mamma. De ville bara vara säker på att jag bestämt mig, att jag visste vad jag verkligen ville, och mamma vet, för varje kväll ringde jag henne och grät och sa att jag ville HEM. Det visste pappa inget om, men jag tror han visste ändå, att jag inte ville vara där. Pappa var inte som mamma, och nu när jag är tvungen att välja någon väljer jag mamma. Hon kommer i alla fall berätta för mig att hon träffat någon ny, istället för att göra som pappa – låta mig komma hem till honom för att mötas av en totalt okänd kvinna och tvingas ta in allt och förstå.

När jag växer upp ska jag inte bli som honom. Egentligen vill jag inte bli som mamma heller – jag vill bli jag, ingen annan. Så svårt kunde det väl inte vara, eller?

Jag vet ärligt talat inte alls vad jag tänker på, tänker kanske vadsomhelst för att underhålla mig själv. Mamma är också trött, ingen av oss kommer på något att säga. Hon bryr sig inte ens om att jag har fötterna på instrumentbrädan, fastän hon flera gånger sagt åt mig att det inte är säkert att sitta så, att jag inte får sitta så. Jag älskar henne väldigt mycket, men jag är fjorton år gammal, jag är ingen bebis. Jag tycker att jag är stor nog att inte behöva någon som säger åt mig vad jag får göra och inte får göra.

Det är inte särskilt många bilar ute på gatorna – antagligen är alla hemma och firar med sina perfekta familjer. Det enda jag tänker på när det kommer till familj är att jag är påväg hem nu, att allt kommer bli bra nu. Bara jag slipper häxjäveln och mannen som påstår att han är min pappa kan ju vad som helst bli bra. Hemma hos mamma har jag ju alla kompisar, allt jag någonsin brytt mig om. Och så Mathilda, såklart. Hon räknas inte som kompis, fastän vi definitivt inte är tillsammans.

Henne kunde man ju verkligen inte räkna bort.

Ljuset av ett par strålkastare får mig att ryckas tillbaka till verkligheten. Bilen kör förbi och jag kan inte låta bli att störa mig på att den väckt mig sådär. Det är så totalt onödigt, jag är så trött, jag -

Jag kommer inte ihåg mycket av vad som hände. Återigen kommer ett ljussken, jag blir nästan förblindad. Allt jag kommer ihåg är mammas skrik, försöket att vända på bilen, och smällen.

Allt är svart.

6 juli 2010~

Jag ville aldrig att någon annan skulle dö. Det var aldrig meningen.

Jag vet att jag kommer komma ihåg hur luddigt allting var, att jag inte kunde röra mig, att både polis och ambulans kom dit, att de fick ut kvinnan och pojken ur bilen. Jag kommer aldrig glömma att pojken inte kunde vara mer än femton år gammal.

Att det är mitt fel att han aldrig fick leva, på riktigt, det kommer alltid följa efter mig, finnas i mina tankar, och det kommer aldrig låta mig vara.

Han hemsöker mig fortfarande, i mina drömmar. Han säger att det är mitt fel, mitt fel, mitt fel alltihop! Att ingen skulle ha behövt sörja, att det var MITT FEL ALLTSAMMANS.

Det är ju det, men jag försöker glömma. Tro mig, jag har försökt.

Att han kommer efter mig bland alla blommor och allt fint på psykavdelningen på sjukhuset känns overkligt.

Jag kan lika gärna dö, för det var ju det som var meningen skulle hända. Jag kan lika gärna dö, så slipper jag hans anklagande blickar.

Mitt fel, alltihop.