Give me blood meow

”Böh!”

Jag skrek högt och kunde ge mig fan på att jag flög upp en meter från soffan vid åsynen av dockan som hoppat fram från ingenstans.

Hej jag heter Max Brown och är 25 år, livrädd för dockor. Finns det terapi för sådant?

Lucy skrattade hysteriskt och lade ifrån sig dockan på soffbordet innan hon hoppade upp i soffan och gav mig en stor kram. ”Men pappa, dockor ääär inte läskiga!”

Var jag en bra förälder om jag funderade på att låta min 5-åriga dotter kolla på skräckfilmer för att bevisa att jag hade rätt? Vuxna hade alltid rätt, förstod hon inte det? Och hur kunde hon leka med dockor? De kom seriöst från helvetet. Inte för att jag var religiös överhuvudtaget, men ja. Från helvetet.

”Jo, de är läskiga. När du är äldre kommer du förstå.”

Hon suckade högt och släppte mig, såg extremt sur ut. ”Det är så alla vuxna säger, att man förstår när man är äldre. Jag är faktiskt en stor flicka nu, jag kan förstå mer än vad du tror!”
”Skulle inte förvåna mig alls. Har du hört uttrycket 'vuxna har alltid rätt'?”
Hon suckade igen och hoppade ner från soffan, tog upp dockan och gick ut ur rummet. Jag började skratta, satte mig upp och kollade mot tv:n. Det var någon show på, antingen någon reality-serie eller något tonårsdrama, som vanligt. Jag sträckte mig fram mot fjärrkontrollen och stängde av tv:n, orkade inte fastna framför något program om ingenting igen.

Alla flyttkartonger gjorde mig lite deprimerad, men glad på samma gång. Vi båda behövde en ny start nu, det gick inte att bo kvar. Inte efter...

Nej. Jag hade lovat mig själv att inte tänka på det – åtminstone inte förrän Lucy sov.

Men ändå. Det var svårt.

”Hey, Lucy, vad vill du ha till middag?”
”Pannkakor!”
Alla ungars förslag. Typiskt. Vet de inte hur svårt det är att flippa över dem utan att få pannkakssmet över hela rummet? Jag tänkte i alla fall inte städa mer. Och hur som helst var vi tvungna att handla – kylskåpet var nästan läskigt tomt precis just då.

”Det får bli färdiggjorda, duger det?”
”Jadå!”
Pannkakor som pannkakor – vad var skillnaden, egentligen?

Det var ljust ute, en vanlig extremt fin vårdag i maj. Jag var ensam i lägenheten, satt ute på verandan och lyssnade på musik genom det öppna fönstret. Amanda och Lucy skulle snart vara hemma. Borde de inte vara hemma nu? Jag slängde en blick på klockan och jo, det borde de. Men det var säkert bara något litet krångel på dagiset, inget mer. Jag var inte orolig alls.

Jag var inte orolig fem minuter senare heller.

Efter tio började man ju undra.

Efter en kvart försökte jag ringa Amanda.

Efter tjugo minuter började jag bli orolig på allvar.

Efter en halvtimme ringde mobilen. Amandas nummer. Jag suckade lättat. ”Hej älskling, vart -”
”Är det Max Brown?”
Det var en man som talade, och jag kände inte igen hans röst. Förvirrat kollade jag numret igen, och det var Amandas. ”...ja?”

”Kontaktperson för Amanda Butler?”
”Ehm, ja...”

”Det har skett en olycka. Du borde komma till sjukhuset.”

Jag kunde inte tänka. Inte ett enda ord flög förbi i mitt huvud när jag reste mig upp och gick ut till hallen och slet på mig skorna.

Snälla, låt det inte vara något allvarligt...

Vaken.

Jag vaknade med ett ryck och for upp, försökte andas, försökte lugna ner mig. Varför fortsatte det komma tillbaks till mig, varför kunde jag inte få sova som normala personer?
Det tog en liten stund innan jag insåg att det knackat på dörren, att det var det som antagligen väckt mig. Efter en snabb blick mot klockan undrade jag vem fan som kom och knackade på vid fem på morgonen.

Jag reste mig upp och sträckte på mig när jag gick genom rummet. Jag kollade till Lucy lite snabbt, men hon sov fortfarande.

Egentligen borde jag inte öppna. Människan där ute kunde vara vem som helst, och vad det än var fick det fan vänta – fattade den inte att man normalt sett sov då?
Jag kunde inte hjälpa att jag var nyfiken, så istället för att lyssna på rösten i mitt huvud kollade jag ut genom det lilla titthålet i dörren. Jag såg ingen där ute, men det var ju mörkt. Borde inte lampan i trapphuset ha tänts då, eller hade den gått sönder, eller brukade den inte göra det på natten? Och hur hade någon kommit in genom porten?
Det måste vara någon granne. Det fanns ingen annan förklaring, fast vad den som plingat på nu ville var fortfarande ett mysterium.

Jag låste upp dörren och var beredd på att ge vem det nu var en utskällning, men det var ingen där. Jag tog ett steg ut i trapphuset för att se om någon stod och gömde sig, slog foten i något.

Jag kollade ner innan jag tände lampan i hallen. Det var ett paket som låg där ute, ett rätt stort. Det stod ingenting på den, inget namn, inget kort fanns heller.

Utan att riktigt veta om det var en bra idé tog jag upp det och bar in det i lägenheten, lade den på en flyttkartong och fortsatte kolla på den.

Det kunde vara precis vad som helst. Jag borde inte öppna det, borde lämna det ute i trapphuset och kasta det imorgon.

Jag tänkte inte öppna det, inte än, det kunde vänta till dagen därpå. Eller, det kunde vänta några timmar, rättare sagt. Hur nyfiken jag än var så behövde jag sova, måste orka med dagen därpå.

Tur för mig att drömmar aldrig kom fler än en gång per natt, för mig i alla fall. Annars hade jag nog aldrig fått sova.

Lucy kom och hoppade i min säng vid sjutiden, så jag fick ju verkligen sova länge. Jag gäspade så mycket när jag klivit upp att hon tyckte det var irriterande. Jamen då skulle du väl inte ha väckt mig då, lilla vännen där.

”Pappaaa, vad är det här?” Jag gick ut i hallen och kollade på paketet hon pekade på. Jajuste. Det jag klivit upp mitt i natten för. Varför hade jag tagit med det in?
”Jag har ingen aning, faktiskt. Någon kom och lämnade det mitt i natten.”
”Konstigt.” Hon stod väldigt nära paketet och stirrade på det. ”Vad tror du att det är?”

”Ingen aning – det kan vara vad som helst. I alla fall så måste vi skynda oss lite om du ska komma i tid till dagiset.” Hennes sista dag där, sen slapp hon de ”hemska fröknarna och de dumma ungarna och det kommer bli jätteroligt att komma härifrån”. Fast jag visste ju att hon skulle sakna det sen.

Vi gick dit för jag kunde inte ta bilen, jag kunde inte. Det var totalt omöjligt. Lucy hade klagat till en början, och sedan när hon förstått var hon faktiskt tyst. Man glömmer bort om det är enkelt att vara ett barn eller inte, om allt verkligen var så enkelt som man ville tro. Jag tror inte att det var det, jag tror inte att det var enkelt för någon någonsin i livet.

När jag kom hem stod jag och kollade på det mystiska paketet. Skulle jag öppna det, kasta det? Jag hade ingen aning. Jag var så sjukt nyfiken samtidigt som jag hade en känsla som sa åt mig att bara kasta iväg den, strunta i det.

Jag höll på att slita bort allt papper och kunde se en svart låda under när min mobil ringde. Det var Matthew, och jag kunde inte bara ignorera honom. ”Tja.”
”Är du redo för att börja arbeta igen? Jag har två biljetter till You Me At Six, på fredag. Stor scen, mycket folk.”

”Nej, inte än. Ledsen, men vi flyttar imorgon och jag har en massa saker att lösa... Jag kan inte bara lämna Lucy ensam, vet du.” Det blev sådär tjockt i halsen som det blev innan man började gråta, och jag gick och hämtade vatten i ett försök att svälja ner det.

”Ah, juste... när tror du att du kan komma tillbaka?”
”Jag vet inte”, sa jag och ställde ifrån mig glaset på diskbänken, strök en hand över ansiktet. ”Om någon vecka...?”
”Bra! Det ska bli roligt att se dig igen, Max. Lycka till med allt.”
”Tack desamma.”
Klick.

Jag tog flera djupa andetag innan jag nickade och gick tillbaka till hallen, kollade ner på den svarta lådan. Den hade ett sidenband runt sig, som ett paket. Lite onödigt att ha det innanför pappret, tyckte jag. Jag knöt upp det och tvekade en halv sekund innan jag öppnade locket.

Min reaktion på vad som låg där i var att svära och backa bakåt, slå i väggen.

Det var en docka. Det. Var. En. Fucking. Docka. Den såg inte speciell ut, såg ut som de flesta dockor – porslinsfärgad hy med rosa kinder, stora blåa ögon med långa ögonfransar, ljust hår i prinsesslockar, en söt blå klänning och svarta ballerinaskor – men det var fortfarande en docka.

Jag skrattade till åt min reaktion och lade på locket igen. Det var bara något sjukt skämt, någon kompis som fått portkoden och lämnat den där utanför. I stort sett alla jag kände hade koden, för jag orkade oftast inte springa ut i trapphuset för att släppa in dem.

Ett väldigt sjukt skämt som inte ens var roligt. Vad skulle jag göra med dockan då?
Jag orkade (eller vågade) inte tänka på det just då, så jag gick och småplockade i lägenheten, städade och packade undan det som var kvar. Jag hade lovat att hjälpa till med Lucys rum, men jag vågade inte gå dit. Hjälpa, hade jag sagt, inte städa undan alla hennes grejer. Hon tyckte ju att det var roligt att packa ner saker i lådor, så jag kunde ju lika gärna vänta tills hon kom hem.

Nej, jag gjorde absolut inte allt jag kunde komma på för att glömma dockan som låg i hallen. Kanske borde jag ta med den till dagiset sen, när Lucy skulle hem, höra om de ville ha den. Annars skulle jag bara kasta den.

Det var något med den som skrämde mig, men jag kunde inte sätta fingret på vad. Alltså, vad som var läskigare än vanligt. Dockor var ju läskiga överhuvudtaget.

SÅ HEJ jag har valt att lägga upp den här också, så jag kommer skriva på både den här och Bleed it out!
För att göra allt lite mindre förvirrande så skriver jag "Dollfaces: Del x" som rubrik på alla inlägg till den, och i Bleed it out är det ju "Kapitel x: -". Hoppas verkligen att det här ska funka och så - berätta gärna om det inte gör det. Det här är ett experiment för att se hur det går, så alla ni som läser båda novellerna medverkar nu i ett... vaddetnuheter JA JAG HAR GLÖMT BORT DET.
Hoppas ni gillar den :3