Give me blood meow

”Hej, det är Max Brown... min dotter gick hos er förut.”
”Ja, Max! Hej! Hur är allt, hur mår Lucy?”
”Det är väl bra, hon mår också bra. Jag ringde bara för att fråga om Maji är där?”

”Nej, hon har slutat för dagen, men om det är viktigt så kan du få hennes hemnummer.”
”Visst.” Jag slet till mig ett block och en penna som råkade ligga i närheten, skrev ner numret och sa hejdå. När jag lagt på kollade jag mot soffan. Lucy låg och sov där, ville inte vara ensam på övervåningen, vilket jag förstod. Jag hade fortfarande inte fått veta vad som hänt, men jag hoppades på att hon skulle berätta det snart.

Jag ringde numret jag fått och funderade vad jag skulle säga om hon svarade, vad jag skulle göra om hon inte svarade.

”Ja hallå?” Det kändes bra att höra hennes röst, faktiskt. Även om hon skrämt upp mig ganska mycket senaste gången. Ja, jag hade blivit sjukt rädd utan att kunna förklara det, mer i efterhand, och därför försökt att inte tänka på det.

”Hej, det är Max. Han med dockorna.”
Jag hade tvekat innan jag sa det där sista, men då skulle hon nog i alla fall veta vad det var jag ville. Eller, få en liten ledtråd om det i alla fall.

Tystnad. Jag stod och väntade.

”Vad vill du?”, frågade hon efter en stund.

”För att vara helt ärlig så vet jag inte. Jag har ingen aning om något alls längre. Jag vill veta vad det är som händer och varför det händer. Jag... jag vet inte.” Jag blundade och tog ett djupt andetag, försökte samla mig. ”Alltså jag vet inte hur jag ska förklara eller något alls, men... men... jag tror att du kan förklara för mig vad som händer. Jag tror du vet.”

Det blev tyst igen. Jag bet mig hårt i läppen och hoppades att hon skulle kunna ha något svar åt mig – bara jag visste vad som hände så kanske jag skulle kunna hantera det.

”Ja. Jag vet.”
”Kan du... kan du berätta för mig? Snälla?”

”Inte såhär. Inte nu. Jag... jag är upptagen imorgon, men kan jag komma till er någongång i helgen?”
Om det inte fanns tid skulle jag se till att det fanns tid. Jag nickade och kom sedan på att hon inte kunde se mig. ”Det blir bra.”
”Bra.” Hon lade på och lämnade mig med förhoppningar om att allt skulle ha löst sig efter helgen.

Det tog ingen lång stund förrän jag förstod ungefär vad Lexi kunde ha menat – Amanda var helt perfekt. Hon gillade i princip samma saker som jag gjorde och hon lyckades faktiskt få mig att skratta åt saker som Lexi bara suckade och himlade med ögonen åt.

Jag försökte ställa upp en lista med allt som jag gillade med henne, men den blev bara längre och längre så jag gav upp. Det gick inte.

Kanske var jag bara förtrollad, men om det nu fanns någon som var perfekt för en, kändes det som om Amanda skulle passa mer där än någon annan jag någonsin träffat. Allt jag egentligen visste just då var att jag ville träffa henne igen.

Lexi tvingade mig att följa med Amanda till dörren när denna sa att hon var tvungen att gå hem. ”Det var trevligt att träffa dig, Max”, sa hon när hon dragit på sig skorna och jackan. Jag älskade att det var converse och skinnjacka.

Alltså hur perfekt fick en människa vara?

”Jag slår vad om att Lexi står och lyssnar på oss just nu”, sa hon med ett litet fniss, vilket fick mig att också skratta till. ”Det var, som sagt, väldigt trevligt att träffa dig i alla fall.” Hon ställde sig lätt på tå och kramade mig, tryckte läpparna lätt mot min kind. ”Mitt nummer”, viskade hon i mitt öra samtidigt som hon tryckte en papperslapp mot min hand. Jag tog den och log mot henne. Hon log tillbaka och vinkade lite innan hon försvann ut genom dörren.

Jag gick tillbaka till vardagsrummet och såg Lexi sitta i soffan med ett förväntansfullt uttryck i ansiktet. Jag sjönk ner brevid henne, lutade huvudet mot ryggstödet och vred ansiktet mot henne. Det hann bara vara tyst några sekunder innan hon började kasta frågor mot mig.

”Vad tyckte du om henne då? Tror du det kommer bli något? Vad hände i hallen?”

Jag höjde händerna, som för att få henne att vara tyst en liten stund. Min hand hade knutit sig lätt om lappen jag fått, och jag visade upp den för henne med ett leende, vilket fick henne att jubla högt.
”Jag lovar, ni kommer vara helt perfekta för varandra!”, sa hon glatt och klappade förtjust i händerna. ”Lova att du inte låter det här gå nu – Amanda är ingen som brukar sitta och vänta på killar.”
Inte ens någon som tydligen är perfekt för henne? Det sa jag inte, för varför skulle jag vänta? Tänk om jag inte fick en sån här chans igen?

”Lovar. Jag ringer imorgon.”
”Bra! Det kommer bli jättebra, lovar!”
Jag kunde inte göra annat än att hoppas på att hon hade rätt.”

Det var läskigt tyst och stilla medan vi väntade på att helgen sakta men säkert skulle krypa närmre. Det var som om hela huset höll andan, som om jag inte var den enda som undrade vad det var som pågick. Väldigt få saker hände medan veckan gick – det enda som hände var att det kändes som om någon såg på mig hela tiden, och att det ibland hördes små springande steg här och var i huset. Ibland hände det att jag trodde att någon som liknade Lucy stod och stirrade på mig genom fönster och sånt, fastän jag visste exakt vart Lucy var, hela tiden. Det var obehagligt, ja, men det hade ju kunnat vara värre.

Jag hade berättat för Lucy att Maji skulle komma till oss under helgen, och hennes reaktion på det var att se skräckslaget på mig och gråta och skälla på mig. ”Hur kan du göra något sånt?!”, var en av de saker hon skrek, och jag blev så förvirrad. När hon väl lugnat ner sig skakade hon bara på huvudet och såg ledset på mig.

Klockan var runt tre på eftermiddagen när det plingade på dörren. Både jag och Lucy kollade upp, och hon såg precis lika ledset på mig som hon gjort flera gånger innan. Jag valde att strunta i det, eftersom hon inte sa vad jag gjort för fel.

Allt kommer lösa sig, älskade unge, förstår du inte det?

Det kändes konstigt att se henne stå där ute på verandan, långt borta från den miljön jag var van att se henne i. Jag var livrädd för vad hon skulle göra – senaste gången vi träffats hade det ju blivit jätteskumt – men hon såg bara likgiltigt på mig. ”Berätta allt som har hänt”, sa hon när hon sparkat av snön från skorna och klivit in i hallen.

Jag tog allt från början – från hur vi fått dockorna till Chris' försvinnande – så fort vi kommit in i köket. Det spelade ingen roll att Lucy kom och satte sig i mitt knä och lyssnade, för hon hade ju varit med om allt. Det kanske inte var något man borde berätta för känsliga öron – det var inte ens en sådan historia som man skulle använda till att skrämma barn med – men frågan var om det inte var värre att ha varit med om allt.

”Ett tag trodde jag att det är huset det är fel på, eller att dockorna bara var något sjukt skämt som du deltog i, men jag vet inte längre. Jag vet inte vad jag ska tro om något överhuvudtaget.”

När jag var klar blev det helt tyst ett tag. Maji satt och såg fundersamt på Lucy som gömde sig, tryckte ansiktet mot min tröja.

”Nej, det är inte huset”, sa hon efter en stund, kollade på mig. ”De är ondskan själva. Allt de rör vid blir... hur ska jag säga det... infekterat, av deras ondska. Jag kände det direkt när jag klev in, att det är något som inte stämmer här. De har gjort det här huset ont, och det lyder dem och endast dem.”
Kunde det förklara källardörren? Att källaren var obehaglig var ju inga nyheter, men dörren...

Att hon sa de istället för att säga vad det var gjorde mig irriterad, lika irriterad som jag var över att Lucy inte heller velat säga vad det var. Varför gjorde de så?

”Vad är de för något?” Jag struntade i att jag redan visste att de var dockor, men det kunde ju inte vara allt.

Maji såg ut att tveka innan hon skakade på huvudet. ”De är ondska. Det finns inget namn för dem.”

”Mary och Robin.” Lucys lilla viskning fick mig att kolla på henne. Hon kollade upp på mig med stora ögon. ”De heter Mary och Robin.”

”Har du pratat med dom?”

Lucy vred huvudet mot Maji och nickade. ”De... de vill leka. De viskar saker, de...” Hon bet sig sedan i läppen och skakade på huvudet.

”Hon är märkt.” Maji pekade på Lucy och kollade allvarligt på mig.

”...och det betyder?”
”Att hon är deras.”
”Hur... hur får man bort det då?”
”Man dödar henne.”
Jag höll Lucy tätt intill mig och kollade på Maji. ”Aldrig någonsin. Över min döda kropp.”
Hon log svagt och skakade lätt på huvudet. ”Det är helt mot mina principer, du kan slappna av. Inget kommer hända henne. Men annars vet jag inte, jag vet inte heller hur vi ska få dem att lämna er. Kan vi gå runt lite, så kanske jag kan klura ut något?”

Jag nickade och bestämde mig för att inte släppa Lucy med blicken. Utifallatt Maji skulle få för sig att göra något, alltså – man visste ju aldrig, och jag vägrade förlora det finaste jag hade. Inte ens om det betydde att jag skulle få vara ifred, att Mary och Robin skulle försvinna. Det betydde ingenting, ingenting alls, om jag inte hade Lucy där.