Give me blood meow

Jag var så rädd att jag skakade när jag gick in på sjukhuset. Vad hade hänt, vart var Lucy, Amanda?

Hela jag började skaka när jag gick mot närmaste informationsdisk, och jag trodde inte att jag skulle kunna prata. Jag fick harkla, men det gick att prata. ”Hej, uhm... jag heter Max Brown, min eh... min flickvän och dotter har... har råkat ut för en olycka.”

”Vänta lite, så ska jag kolla upp det.” Sjuksköterskan började kolla upp något på datorn innan hon nickade för sig själv, reste sig upp. ”Följ med här.”

Jag började fråga om hur de mådde, om de var okej, vad som hade hänt, men hon sa bara att en läkare skulle komma och prata med mig senare. Hon lämnade mig i ett litet väntrum och sa åt mig att vänta där. När hon gått var jag ensam.

Varför fick jag inte träffa dem, vart var dem, hur mådde de? Förstod de inte att det var som tortyr, att sitta där ensam med sina tankar och inte veta?
Jag sjönk ner på en stol och höll huvudet mellan händerna, tvingade mig själv till att inte resa mig upp och springa för att hitta någon som kunde berätta vad som pågick, berätta för mig vad det var som hänt.

Jag flög upp när dörren öppnades och en läkare kom in. ”Vart är dom, vart är Amanda, mår Lucy bra, vad -”

”Ta det lugnt”, sa han och gjorde en gest åt mig att sätta mig ner, hade en hand på min axel. ”Jag ska förklara och jag ska svara på dina frågor, men du måste kunna vara tyst och lyssna.”

Jag tog flera djupa andetag och nickade. Det var tur att han inte bad mig sitta stilla, för min fot rörde sig hela tiden.

”Amanda och Lucy råkade ut för en bilolycka. En bil missade rödljuset och det blev en kollision. Lucy mår bra, du kommer få träffa henne om en liten stund.”
Jag satt tyst och kollade på honom, väntade och väntade och väntade. ”Men... Amanda då...?” Jag hatade att jag lät så liten och rädd, men jag var rädd. Hans ansiktsuttryck fick mig att stålsätta mig för vad han skulle säga, samtidigt som jag spelade upp de värsta scenariona i mina tankar.

”Hon... vi vet inte än. Läget är ostabilt för tillfället, hon har inre blödningar och utgången är oviss. Vi gör allt vi kan.”

Jag kunde inte förstå det, ville inte förstå det. Det kändes som om jag befann mig i en bubbla, som om inget av det han sa var verkligt. Det var en sjuk dröm, och jag skulle vakna upp brevid Amanda och se henne le och vakna upp och allt skulle vara perfekt. ”Får jag... får jag träffa henne?”
”Inte för tillfället, men Lucy kommer hit om några minuter. Ni kan stanna kvar här på sjukhuset, vi kommer hålla er uppdaterade.”
Jag nickade och undrade när fan jag skulle vakna upp.

”Men pappa, öppnade du paketet när jag var borta?!”
”Ja, det gjorde jag. Ville du vara med?” Jag såg besvikelsen som om den stod skriven över hela hennes lilla söta ansikte när jag frågade en av fröknarna på dagiset om de ville ha dockan.

”Ja det ville jag. Hur ser dockan ut, är den fin?”
”Du får väl vänta tills vi kommer hem. Du kan inte fråga mig om sånt, vet du.”

Vad tänkte hon med, strumporna eller? Hade jag sagt det hade hon antagligen börjat slå mig, vilket var fullt förståeligt. Det var därför jag inte sa något.

Vi kom hem, hon kastade sig över lådan på direkten, och jag trodde att om man var beredd på vad som fanns där i skulle man inte vara rädd, men jag ryckte till i alla fall. Lucy hade inte ens tid att skratta åt mig för hon lyfte upp dockan och kollade på den som om den var helig. (Ärligt talat, vad kunde vara heligare än jag? En docka, tydligen.)

”Den är så vacker...”, andades hon.

”Den är inte vacker, den är läskig och den ska till dagiset imorgon.”
”Kan jag inte få behålla den?”
”Nej. Du har dockor så det räcker, lilla vän.”

”Snääälla?”
”Nej säger jag. Lucy, det räcker nu. Den dockan ska inte stanna här, hör du det?”

Hon insåg att det inte var någon idé att fortsätta försöka, så hon suckade besviket och kollade på dockan. ”Får jag leka med den tills imorgon då?”

”Inte förrän efter vi packat klart allt i ditt rum. Vi måste börja nu, annars kommer vi aldrig bli klara i tid.”
Hon suckade igen, och insåg ännu en gång att det bara var att lyssna och göra som jag sa.

Ibland var det bra att vara vuxen, men ibland ville jag vara liten igen, krypa ihop intill någon vuxen och bara gråta.

”Pappa... jag har tänkt på en sak.”
”Jasså, vadå för sak då?”, sa jag samtidigt som jag vet ihop kläder från hennes garderob och la dem i en flyttkartong. Det stod Lucy's kartong – kläder på den, skrivet med en röd spritpenna. Jag försökte ignorera dockorna som hon inte packat ner, försökte ignorera känslan av att de stirrade på mig.

Lucy var tyst en stund, som för att komma på hur hon skulle formulera sig. ”Du ska ju köra imorgon... eller hur?”
Mina händer stannade upp, och jag kollade på henne. Att jag skulle sitta bakom ratten igen inom ett par timmar var inget jag ville tänka på. ”Ja, det ska jag.”
”Borde... borde du inte öva lite först? Det var ju rätt länge sen du körde.”
Jag hade inte suttit i en bil sedan... det, hände. Inte tänka på det medan Lucy är vaken, var det ja. ”Lucy.” Jag kollade allvarligt på henne, och hon såg nästan rädd ut när hon mötte min blick. ”Jag ska inte köra ihjäl oss. Hedersord.”

Hon nickade långsamt och kollade på en av sina dockor, strök lätt över dens klänning. Jag visste att hon var precis lika rädd som jag, om inte ännu räddare. Jag förstod det.

Jag strök henne lätt över håret och log svagt. ”Allt kommer gå bra, okej?”

Hon kollade på mig och nickade igen, log och verkade lite gladare.

Att sitta i bilen skulle vara början på den nya starten för oss. Vi skulle klara oss, vi skulle bli bättre. Allt skulle bli bra igen – jag vägrade att tro annat.

När Lucy gått och lagt sig sjönk jag ner på golvet utanför hennes dörr och grät. Jag var tyst, för jag fick aldrig visa Lucy hur nere jag var.

Det var jobbigt att tänka att allt snart skulle ta slut, att tänka på allt vi lämnade kvar. Alla minnen, allting. Samtidigt så visste jag att det skulle kännas tusen gånger bättre, bara vi kom härifrån.

Varför skulle allt vara så svårt? Varför var det så svårt att hitta fotfästet igen, hitta någonstans att börja om på mitt i allt kaos?

Det plingade på dörren igen, och med ett stön insåg jag att klockan var fem igen.

Jaha, vad ville personen nudå? Lämna en clown utanför dörren? Hänga en massa spindlar i taket? Jag blev lite irriterad, faktiskt – varför plingade det på dörren igen? Det var inte roligt.

Jag klev upp och sprang så tyst jag kunde mot dörren, låste upp och... nej, ingen där. Vad hade jag förväntat mig? Men se där, ett paket, på golvet. Jag lyfte upp den, gick in i hallen och låste dörren bakom mig, kollade på paketet.

Utan att tänka särskilt mycket tände jag lampan, slet upp pappret och lyfte på locket, och mycket riktigt – en till docka. Den såg mer... manlig ut, eller vad man ska säga. Den hade kostym på sig, och den var mörkhårig, till skillnad från flickdockan.

Frågan var vilken av dem som var mest obehaglig. De båda såg ju normala ut, men de såg så... Deras ögon. Det var ögonen som var läskiga. Som om de var... äkta.

Jag rös till och lade tillbaks locket, lade lådan på den andra lådan och vände mig om för att gå tillbaka till sovrummet, men höll på att få världens hjärtattack istället.

”Lucy! Vad gör du uppe?”
”Jag vaknade av klockan”, sa hon och gnuggade sig lätt i ögonen. ”Vem var det?”
”Jag vet inte. Kom, vi går och sover igen.”

”Vad var i paketet?” Hon kollade upp på mig när jag tog hennes hand, släckte taklampan och gick mot sovrummet. Nu när hon ändå var vaken kunde hon ju få sova hos mig, för jag ville inte lämna henne ensam. Eller, rättare sagt – jag ville inte sova ensam.

”En till docka. Dagiset får den också. Men nu ska vi sova, fråga inte mer.” För jag kan ändå inte svara på dina frågor.

Jag kramade henne och gömde ansiktet mot hennes hår, blundade. Världens finaste unge, vet du om att jag älskar dig mer än något annat?

Jag hoppades att hon visste om det, trots att allt (jag) varit så konstig den senaste tiden.
Allt kommer bli bra, bara vi kommer härifrån. Allt kommer bli bra...