Give me blood meow

Lägenheten stod tom. Allt var nedpackat i lådor som befann sig i en flyttbil påväg mot vårat nya hus, mot vår omstart.

Jag stod i hallen och höll i Lucy's hand, kom ihåg allt som hänt i den lägenheten. Alla fina minnen som blivit så plågsamma, så tunga att de tryckte sig mot ens axlar, tryckte ner en mot golvet. Alla minnen som skulle försvinna.

Det gjorde ont, ja, men jag visste att vi var påväg mot något nytt, något stort, när jag låste dörren för sista gången någonsin och hängde nycklarna i ett snöre på handtaget som hyresvärden skulle komma och hämta senare, när han hade tid.

Ingen av oss sa något när vi gick nerför trapporna – hissen var ur funktion, som vanligt – och ut mot bilen. Hade jag inte haft den lilla flickans hand i min hade jag antagligen skakat, gråtit, brutit ihop precis där på vägen. Hennes hand i min påminde mig om att vi var tvungna att gå vidare nu, jag var tvungen att ge Lucy den chansen.

När vi satt i bilen och jag var helt säker på att Lucy satt fastspänd valde jag att skjuta undan alla tankar som störde, satte i nyckeln...

Och vi var påväg. Jag kände att jag blev lättare och lättare för varje minut som gick, när jag visste att vi skulle bort. Visst hade jag skuldkänslor över att bara lämna allt där, särskilt alla fina minnen, men det fanns inget annat än två ledsna själar där.

Vi skulle bli glada igen. Jag hade bestämt mig för det. Jag hade lovat mig själv att när vi kommit ifrån allt skulle jag rycka upp mig. Jag skulle göra allt jag kunde för att hjälpa Lucy allt vad jag kunde för att allt skulle bli bra igen.

Vi gjorde ett stopp vid dagiset. ”Vill du säga hejdå en sista gång?”, frågade jag, vänd mot henne. Hon skakade på huvudet.

Jag klev ur bilen och tog de två svarta lådorna från framsätet innan jag gick mot dörren.

Några småbarn, yngre än Lucy, sprang förbi. Den ena höll i en plastbil och båda skrattade. Jag log mot dem och drog upp dörren, klev in.

Jessica fick syn på mig och log stort. ”Max! Har du med dig dockan?”
”Ja det har jag. Jag hittade en till igår, tänkte att ni kanske ville ha den med.”
”Det blir säkert jättebra. Får jag se dem?”
Jag öppnade locken på båda lådorna och lade dem på en liten soffa som stod i närheten. Jessica kollade på dem. ”Vad fina de är. Ser nästan läskigt verkliga ut.”

Tell me about it.

Medan vi stod där och pratade om dockorna kom Maji, en kvinna som jobbade i köket. Hon log och nickade mot mig, sa ett kort hej innan hon vände sig mot Jessica.

Maji var en trevlig kvinna, var alltid snäll mot barnen. Det visste jag efter de åren jag både lämnat och hämtat Lucy och varit tvungen att stanna en stund ifall hon blev ledsen helt plötsligt. Det hände bara på morgonen, och det var då Maji kom för att kolla med någon fröken hur många barn det var på avdelningen. Hon brukade alltid stå och vinka med Lucy och stanna med henne tills hon slutat gråta. Lucy var väldigt fäst vid henne och bombarderade mig ofta med historier Maji berättat för henne om Haiti, landet där hon växte upp som barn. Särskilt förtjust var Lucy i ett halsband man väldigt sällan såg Maji utan, förutom de gånger Lucy fått henne att låta henne prova det.

”Hur många barn är ni idag då?”
Jessica gick fram till en lista som hängde intill dörren och började kolla av den, och Maji kollade ner på dockorna. Jag såg hur hon stelnade till och bara stod och stirrade på dem. Jag kollade något oroligt på henne och skulle precis fråga vad som var fel när hon kollade på mig, pekade på dockorna. Den blicken var något av det läskigaste jag varit med om, jag stirrade tillbaka och kände mig paralyserad.

”De här dockorna ska inte stanna här.”
”...nähä...”
”Du ska ta med dig dem och gå härifrån.”
Jag kollade lite chockat på Jessica, väntade på något stöd, men hon såg minst lika förvirrad ut som jag kände mig. ”Men Maji, han -”, började hon, men Maji bara skakade på huvudet.

”Jag går ingenstans förrän herrn tagit dockorna och gått härifrån.”

Skulle jag vara helt ärlig så visste jag inte vad jag skulle göra. Vad brukade man göra? Jag hade aldrig varit med om något liknande förut.

”Visst, jag går.” Jag lade tillbaka locken på lådorna och lyfte upp dem. ”Vi ehm... hejdå.”
Jag vände mig om och gick ut genom dörren, kände hennes blickar följa mig hela vägen ut. När jag kommit ut vände jag mig halvt om för att se så att hon inte följde efter mig, och visst hade hon flyttat sig till dörren och fortsatte kolla på mig. Hon stoppade en hand i fickan och såg ut att kasta något efter mig.

Vad hade hänt? Vad hade det tagit åt henne? Frågorna snurrade runt i mitt huvud medan jag gick tillbaka till bilen och kastade bak lådorna till baksätet.

”Ville de inte ha dockorna?”
”Nej, så det ser ut som om du får behålla dem i alla fall.” Vad skulle jag göra då? Lucy skulle ha hatat mig om jag kastat iväg dem.

Hon log så stort och såg så lycklig ut. Kanske gjorde jag rätt, i alla fall.

Ju längre bort vi kom, desto lättare blev stämningen i bilen. Hon hade lovat att inte ta upp dockorna förrän vi kommit fram, för jag ville koncentrera mig på vägen. Jag hade förberett med en massa resegodis, för jag visste att det skulle behövas – att bli en bitchig diva när man hade lågt blodsocker var något Lucy fått efter mig, tyvärr. Det dröjde inte länge förrän det var ganska livfullt i bilen, med radion som stod på, Lucys skratt och min usla sångröst, trummandet med händerna på ratten.

Det kändes faktiskt väldigt bra, och jag visste att det här var helt rätt val. Vi hade klarat av början, och vi skulle klara av resten. Det skulle bli svårt, men det skulle funka.

Huset som var vårat nya hem låg några timmar bort, och jag hade inte räknat med att det skulle vara sån trafik som det var, så solen höll på att gå ner när vi äntligen var framme.

Själva trädgården och runtomkring var inte så stort, men det fanns tillräckligt med utrymme för Lucy att kunna springa omkring och leka på. Huset var byggt på en liten kulle med en kort stentrappa upp till verandan som gick runt hela huset. När vi kom dit var dörren redan öppen och några flyttgubbar hade börjat lyfta in alla saker. Det var inte särskilt mycket, nu när man flyttade från en lägenhet till ett hus med två våningar, men det kändes bra. Inte lika fullt som i lägenheten.

”Tror du det finns en massa coola gömställen där då?”
Lucy nickade och kollade ut genom fönstret. ”Kan vi gå in? Jag vill börja utforska.”
”Efter att du hjälpt världens bästa pappa bära in saker från bilen menar du då, eller hur?”
Hon suckade och såg på mig med stora runda ögon och blinkade. ”Snääälla låt mig slippa?”
Jag låtsades tänka efter innan jag suckade, något dramatiskt. ”Visst, gör så du, lämna mig bara, jag-”
Och hon hade redan hoppat ur bilen och sprang mot huset. Jag skakade lätt på huvudet och log innan jag klev ut.

Det här skulle bli bra. Jag kände det på mig bara.

Vi väntade och väntade och väntade, men det var ingen som kom.

Jag bar runt på Lucy hela tiden, ville inte släppa henne ifrån mig. Jag kunde inte förstå hur nära jag varit på att förlora henne, och hur nära jag var på att förlora Amanda. Jag tänkte inte sluta hoppas, tänkte inte sluta tro på att det fanns ett bra slut på det här.

Det var väl klart att Amanda skulle överleva. Vad skulle det bli av mig om hon inte gjorde det? Jag visste inte vad jag skulle göra utan henne.

Lucy sov i min famn, och vi satt i det lilla väntrummet som jag hatade. Jag höll henne tätt intill mig, andades in hennes doft, blundade. Jag visste att hon egentligen ville hem, hon hade sagt det, men mamma då. Mamma, vart är du?

Ja, Amanda, snälla säg att det här är ett sjukt skämt, att du kommer komma in genom dörren och le. Jag kommer inte ens bli arg, jag kommer bara le och skratta och gråta och krama sönder dig och säga att du har så jävla dålig humor. Kommer du ihåg den kvällen, förresten? När jag sa att jag älskade dig för första gången? Jag älskar dig fortfarande, fastän din humor suger.

Dörren öppnades och jag kollade upp. Doktorn behövde inte ens säga något, för jag såg redan på hans ansiktsuttryck vad han skulle säga. Jag skakade på huvudet och bet mig hårt i läppen i ett försök att stoppa tårarna från att stiga. Nej, snälla, säg det inte. Jag vill inte, jag vill inte...

Han nickade långsamt. ”Hon är borta. Jag beklagar sorgen.”

MEN MAX FÖR HELVETE VAKNA NU, DRÖM INTE DET HÄR, VAKNA NU.

Jag vaknade, men inte på det sättet. Jag insåg att det var allvar, att det var sant. Att det var verkligt. Jag vaknade upp ur drömmen om att det var en dröm, och jag föll.

Amanda var död, och det fanns inget i hela världen som kunde ändra på det nu.