Give me blood meow

”Vi har gjort i ordning kroppen nu. Vill ni se henne?”

Jag kollade ner på Lucy och frågade om hon ville det. Att hon absolut inte var tvungen till att göra det om hon verkligen inte ville, att det var okej, men att jag skulle gå in i alla fall. Hon höll hårt i min hand och kollade upp på mig med rödgråtna ögon, skakade på huvudet. Hon ville inte gå in. ”Lämna mig inte”, viskade hon.

Trots att jag redan gråtit så mycket kände jag tårarna stiga igen, men det fick räcka. Inte gråta mer inför henne nu, hur svårt det än är.

”Jag kommer tillbaka om en liten stund. Jag lovar. Du kan få sitta här med Amy och vänta på mig.”
Hon skakade häftigt på huvudet och började gråta igen. ”Lämna mig inte, snälla”, viskade hon och jag gick sönder ännu mer inombords.

Jag sjönk ner på knä framför henne, kramade henne hårt och grät med ansiktet mot hennes hår. Det spelade ingen roll om förbigående människor kollade konstigt på oss, spelade ingen roll vad någon sjuksköterska sa.

Fan, Amanda, varför? Varför försvann du från oss? Du lämnade oss i bitar, båda två. Två trasiga själar med en så stor saknad inom oss som redan gjorde så ont, fastän vi inte varit utan dig länge alls.

”Jag älskar dig, Lucy. Mer än allt annat, men jag måste gå in dit. Jag måste få se henne. Jag lovar, på heder och samvete, att jag kommer tillbaka om en stund.” Jag viskade orden i hennes öra, strök henne över håret. ”Jag ska inte lämna dig. Jag kommer alltid finnas här, hör du det? Jag kommer aldrig någonsin lämna dig.”

Det tog en stund, men till slut nickade hon. Jag strök med tummarna över hennes kinder, log svagt och gav henne en puss på pannan.

”Jag kommer alldeles strax tillbaks. Jag lovar.”
Jag höll fram lillfingret mot henne, och hon log lite när hon tryckte sitt eget lillfinger mot mitt. Jag strök henne lätt över håret en sista gång innan jag reste mig upp och förberedde mig på att gå in till Amanda.

Egentligen var det högst antagligen dags för Lucy att sova när vi var klara med att få in allt i huset, och solen hade stigit ner helt, låtit att bli mörkt ett tag innan månen valt att kika fram. Inte helt full, men inte halv heller. Någonstans där i mitten.

Jag låg utslängd på soffan och slökollade mot tvn, var för trött för att orka bry mig om vad som var på. Lucy låg ihopkurad intill mig och halvsov. Jag kanske borde ha skickat henne i säng och skulle antagligen ha gjort det om jag själv inte var så förbannat trött.

Efter ett tag, en halvtimme kanske, tvingade jag mig själv att resa mig upp, lyfta upp Lucy och utan att bry mig om tandborstning bar jag henne till hennes rum, bäddade ner henne i sängen och gav henne en puss på pannan.

”Godnatt pappa.” Jag hörde den tysta viskningen precis innan jag gick ut ur rummet, och jag vände mig om med ett leende.

”Godnatt älskling.” Jag släckte taklampan och stängde dörren lite halvt.

Jag borde antagligen också sova. Jag bestämde mig för det när jag nästan ramlat nerför trappan, snubblat på ett dammkorn och sett dubbelt när jag försökt fylla ett glas med vatten. Sova, ja. Vad skönt.

Jag lyckades fylla glaset i alla fall, drack långsamt för att inte lyckas sätta i halsen eller något – vilket faktiskt inte skulle ha förvånat mig ett dugg om jag lyckats med det – och ställde ifrån mig glaset på diskbänken.

Det negativa med att ha ett större hus var att det var fler lampor man var tvungen att släcka innan man kunde gå och sova. Jag släckte alla förutom en i båda hallarna, så att man skulle se något ifall man vaknade mitt i natten innan jag sjönk ihop på min säng, sparkade av mig jeansen och somnade.

Det kändes annorlunda att vakna upp med ljuset som från ett annat håll och fågelkvittret utanför. Normalt sett brukade de extremt morgonpigga grannarna som hade köket på andra sidan om min vägg lyckas väcka mig genom ett skratt eller allmänt högljudda ljud. Om jag hade världens baksmälla brukade jag banka i väggen eller i värsta fall skrika åt dem att hålla käften. Och självklart be om ursäkt senare under dagen. De förstod, och det var ju tur.

Det var skönt att slippa dem, faktiskt. Äckligt snälla och med påklistrade leenden, och hur de kollade på mig efter att Amanda försvann. Jag svär på att de ett tag trodde att det var jag som dödat henne, hur det nu skulle ha gått till.

Jag satte mig upp och strök med händerna över ansiktet, gäspade. Det kändes extremt bra att jag fått sova hela natten utan att vakna av att någon stod utanför dörren, och förvånad över att jag inte drömt något. Var jag helt enkelt för trött eller var det så att minnena fick drömmarna att komma tillbaka varje natt? Jag visste inte – hur skulle jag kunna veta det? - fick väl vänta och se nästa natt då.

Efter en stund kunde jag få mig själv till att kliva upp. Lucy låg inte i sin säng, så hon var väl också vaken. Jag ropade på henne och hittade henne sedan i köket. Hon hade tagit ett glas från en av kartongerna som låg utspridda lite här och var över rummet och fyllt det med vatten.

”Är du hungrig?”
Hon nickade.

”Vi måste handla. Följer du med?” Jag frågade av gammal vana, inte för att jag tänkte lämna henne ensam i huset. I lägenheten hade det gått bra, för det var inte särskilt långt bort från mataffären, men nu låg det ungefär tjugo minuter bort, så nej. Inte än, i alla fall. Kanske när hon blivit lite äldre.

Hon nickade igen och hoppade ner från stolen hon satt på, kilade iväg för att byta kläder. Jag letade reda på nycklarna och när vi skulle gå insåg jag att jag fortfarande gick runt som jag sovit.

”Men pappa, du kan väl inte åka utan byxor heller?”
”Nä, du har nog rätt...”, sa jag förvirrat och sprang uppför trappan för att hämta ett par byxor. Jag hörde hur Lucy kiknade av skratt på nerevåningen.

Det var väl tur att hon upptäckt det, annars hade det kunnat sluta roligt. Eller tråkigt. Det beror nog lite på hur man ser på saker.

Försök nummer två till att lämna huset. Jag dubbelkollade att jag hade byxor på och att Lucy inte hade satt skorna på fel fot. Bra, då kunde vi gå ut. Jag drog upp dragkedjan på den svarta huvtröjan jag slitit med mig.

Den lilla... byn, kunde man nog kalla det, var ganska liten och mysig. Jag gillade det, trivdes trots att vi bara åkt igenom det kvällen innan och gick runt där nu.

Eller så ville jag tänka så bara för att tänka att allt skulle bli bra, inte visste jag det heller.

När vi var inne i mataffären och jag försökte att övertala Lucy att man inte kunde äta pannkakor varje dag var det någon som knackade mig på axeln. Jag vände mig förvånat om och kollade på kvinnan som stod där. Hon log och strök undan håret från ögonen.

”Hej! Ni är de nyinflyttade, eller hur?”
”Hej, uhm... märks det?”
Hon skrattade till. ”Nejdå, men alla känner alla här och jag har bott här hela livet. Ni måste ha levt under en sten om vi inte träffats. Jag heter Chris.”
”Max.” Jag skakade lätt handen hon höll ut mot mig. ”Och det här är Lucy.” Jag klappade Lucy lätt på huvudet och kollade ner mot henne. ”Ska du inte säga hej?”
Hon gömde sig lite bakom mitt ben.

”Ehm... hon är blyg.”
”Jag förstår”, sa Chris och log, vinkade lätt mot Lucy. ”Jag har lite bråttom, men jag bara undrar om jag kan komma över ikväll på middag? Det skulle vara trevligt att lära känna er. Jag kan ta med efterrätt.”
”Visst”, sa jag och log – vi hade ju inte precis något annat för oss. Sen kom jag ihåg. ”Fast ehm, det kommer en annan person hem till oss också, men det går väl bra?”
”Självklart! Vi ses sen då.” Hon vinkade innan hon försvann.

”Hon var skum”, sa Lucy så fort Chris var utom hörhåll.

”Jasså du.”
”Hon kommer äta upp dig till middag.”
”Jaha.”
”Du lyssnar inte på mig.”
”Såklart jag gör det. Eller vad vad frågan nu igen?”

Hon suckade och stormade iväg. Jag skrattade och följde efter henne, rufsade lätt till hennes hår. ”Nej, ingen här kommer bli uppäten. Bara du, för att du är så söt.”
”Om du äter upp mig får jag alla mina dockor att hemsöka dig för alltid.”
”Okej jag lovar du kommer få leva!” Lucy skrattade åt hur panikslagen jag lät, och jag flinade när jag tog hennes hand igen.

Var det fånigt att vara så rädd för det lilla hotet som inte ens var seriöst att jag funderade på att kasta alla hennes dockor?