Give me blood meow

Lucy hade sprungit ut för att utforska utomhus, jag kunde se henne springa runt om jag kollade ut genom fönsterna i vardagsrummet. Jag gick dit ganska regelbundet för att kolla så att hon inte hunnit försvinna.

Huset lät konstigare än lägenheten, och det var normalt. Det var normalt att det ibland knarrade eller knäppte till någonstans i huset, lika vanligt som att höra grannarna gå runt på ens tak eller att musik hördes från andra sidan om väggen.

Även fast det var normalt så var det ovant. Varje gång det knarrade stelnade jag till och blev paranoid och rädd tills jag kom ihåg.

Jag hade precis kollat till Lucy och gick förbi dörren ner till källaren när det lät konstigt igen. Det lät inte som det brukade – det lät som om någon sprang runt på våningen ovanför. Förvånat kollade jag upp mot taket, hörde vad som lät som små steg, som om det var ett barn... nej, två, som sprang runt där uppe.

Man kan inte vara rädd för sitt hem. Det bara går inte.

Jag gick mot trapporna och gick upp, gick genom hela den lilla korridoren, öppnade alla dörrar, och det var ingen där. Nu när jag bevisat det för mig själv kunde jag slappna av och gå ner igen.

Jag sprang runt i hela huset och försökte få bort så många av alla kartonger som möjligt, tyckte att jag i alla fall kunde göra ett försök till att få det att se lite bättre ut. Kanske borde jag ha ropat in Lucy och bett henne hjälpa mig lite, som tack för att hon stuckit ifrån mig kvällen innan.

Någon gång sprang jag in källardörren. Det knackade till i gångjärnen som höll upp dörren och jag kunde inte komma ihåg att jag öppnat den dörren. När kunde jag ha gjort det?

Förvirrat kollade jag nerför trappan. Lampan var släckt, så man såg bara lite grann av trappan. Det kändes som i en skräckfilm, där något nu i sånt fall skulle komma krypandes uppför trappan.

Jag tände lampan och kollade ner, men jag såg inget. Jag kunde inte förklara varför dörren var öppen och skulle väl antagligen inte kunna göra det heller.

När jag stängde dörren höll jag på att få en hjärtattack. ”Fan Lexi, hur kom du in hit?!”
Lexi skrattade och släppte ner sin handväska på golvet för att ge mig en stor kram. ”Lucy sa att bakdörren var olåst. Du hörde väl inte ringklockan eller?”
”Uppenbarligen inte.”
Det kändes bra att krama henne igen. Hon var den som hjälpt mig igenom tiden efteråt, när det var som värst, för hennes saknad efter sin syster var lika stor som min. Det bästa var att hon inte var särskilt lik Amanda, varken till som person eller till utseendet, så jag slapp tänka så mycket på det.

”Har du färgat håret nuigen?”, sa jag och rufsade lätt om hennes nu blonda hår – senaste gången jag sett henne hade hon haft rosa hår, och det var ju inte så länge sen.

”No shit Sherlock. Nejmen jag blev trött på att alla småglin stirrade på mig och kallade mig för Bubbelgumstjejen.” Hon himlade lätt med ögonen. ”Det hjälpte ju inte precis att jag tuggar tuggummi hela tiden.”

Jag skrattade till och glömde bort allt om källardörren och hur den gett mig huvudvärk.

”Okej, vad står på schemat? Vad ska hända?”
”Det kommer en till gäst ikväll, så vi måste städa upp lite, och -”
”Vänta lite, så du tänkte inte städa för min skull?”
”Pfft, varför skulle jag?”
”...iförsig”, sa Lexi och ryckte lätt på axlarna, fick mig att le. ”Det ser inte så tokigt ut, och personen kan ju inte förvänta sig att det ska vara jättestädat. Vem är det, förresten?”
”En tjej som bor här i närheten. Hon ville hälsa de nyinflyttade välkomna eller något.”
”Ah, okej. Det betyder att hon tycker du är extremt het.”
Jag fnös till. ”Det kan inte vara ren vänlighet då?”
”Lilla vännen, det är aldrig av ren vänlighet man kommer på middag. Aldrig. Särskilt inte om det är tjejen som frågade.”
Nej, Lexi var inte riktigt klok, men jag älskade henne ändå. Och hon var kanske klokare än flera av de smartaste människorna, även om det väldigt sällan hände. Hon var helt underbar i alla fall.

Efter någon timme hade vi lyckats få bort en del kartonger (alltså bara flyttat dem till andra rum på övervåningen, vilket var ganska jobbigt), fått Lucy att komma in och jag hade lyckats övertala Lexi att inte lata sig utan hjälpa mig med middagen. Lucy satt på en stol och skrattade åt oss, för jag har alltid varit väldigt usel i köket, och det märktes extra mycket när Lexi var där.

Hursomhelst kom Chris och hon var väldigt trevlig och sånt. (Men jag ville verkligen inte höra Lexi's konspirationsteorier dagen därpå.) Hon var inte för på, hon var inte för tyst, hon var alldeles lagom. Till skillnad från Lexi, som pratade stup i kvarten. Hon hade en väldigt fin röst, Lexi alltså, men den kunde bli jobbig efter ett tag.

Lucy visade Chris alla hennes dockor, och visade även hur man skrämde mig med dem. Jag stod och gömde mig bakom Lexi (som var sådär tio centimeter kortare än mig) tills vi gick nerför trappan igen. Jag skrattade, de skrattade. Det gjorde ingenting, för jag visste att jag högst antagligen verkade som om jag överreagerade på dockor, men jag var glad över att jag kunde skratta bort det i alla fall.

När Lucy gått och lagt sig efter ett tag kom det där samtalsämnet som nästan var oundviklig. Lexi stod och sköljde av alla tallrikar och jag stoppade in dem i diskmaskinen, som de effektiva människor vi var. Chris satt vid bordet och pratade. Vi pratade också såklart.

”Jag måste bara få fråga – Lexi, är du Lucy's mamma?”
Jag och Lexi utbytte hastiga blickar innan hon skrattade till. ”Nej, det är jag inte.”

”Jaha, okej. Vart är hon då, Lucy's mamma?”
Jag svalde hårt. ”Hon heter Amanda, och...”

Du måste säga det någon gång, Max. Säga det högt, inte upprepa det om och om igen i ditt huvud, för det gills inte.

”Hon dog. För sex månader sen.” Sex månader, två veckor och fyra dagar sen. Ge mig lite tid och jag kan ange minuter, sekunder, också.

Chris satt och såg på mig som om hon inte visste vad hon skulle säga. Vad skulle man säga, egentligen? Jag var van vid den blicken, hade fått den för många gånger.

”Jag... uhm... beklagar sorgen. Jag... jag visste inte...”

”Det är lugnt”, sa jag och viftade lätt med handen. ”Hur skulle du kunna veta det? Hursomhelst är det... jag måste gå vidare. Jag måste komma över det nu.”

Hon nickade förstående. ”Du älskade henne verkligen.”

Hördes det så tydligt? Jag ville inte tänka på det. Jag tog ett djupt andetag för att svälja ner klumpen i halsen, tvingade tårarna till att inte stiga. Jag tog ner ett glas från ett av skåpen, fyllde det med vatten och drack. Det hjälpte.

”Kan vi, ehm, prata om något annat? Det är fortfarande ganska känsligt.”
”Självklart! Förlåt, jag tänker för lite ibland. Men hm... hur kommer det sig att du är så rädd för dockor?”
Jag log lite och drog ut stolen mitt emot henne, satte mig ner. ”Varje sommar brukade mina föräldrar tillsammans med en kompis familj hyra en speciell stuga som låg uppe på ett berg, ganska långt från stan. Det tog en hel dag att åka dit, och bilresan brukade vara jätterolig.

”I alla fall, vi hade åkt dit för tredje året i rad och vi verkade hitta nya saker varje år som vi missat året innan. Mina föräldrar och kompisens mamma – de hade nyss skilt sig – och vi var ensamma där tillsammans med kompisens storebror. Vi gick runt och kollade efter saker vi missat, igen, och upptäckte en liten dörr inne i garderoben i ett av sovrummen. Vi fick upp den och kom in i ett helt sjukt rum. Det var dockor, överallt! Jag skojar inte ens, de var överallt. Stora som små, allting. Jag tyckte de såg obehagliga ut, men min kompis bara skrattade åt mig.

”Han lämnade rummet utan att jag märkte det och stängde dörren. Ficklampan hade han ju såklart tagit med sig, så det var totalt mörkt när han stängt dörren. Jag fick panik och försökte hitta någon lampa men hittade inget, så jag ramlade in i dockor och det var så obehagligt och jag såg ingenting och nej usch.” Jag ryste till och flinade mot Chris. ”Han lät mig sitta därinne ett tag innan hans bror kom ihåg mig och släppte ut mig. Min kompis fick stryk av sin bror och en utskällning av sin mamma, och jag var livrädd och ville inte stanna kvar. Jag ville inte stanna i det rummet, på den våningen, jag ville inte ens vara i huset. Jag och mina föräldrar åkte hem tidigare än vad vi skulle ha gjort annars, jag drömde mardrömmar hur länge som helst, pratade aldrig mer med den killen och har aldrig varit i den stugan sen dess.”
”Men gud...”, sa Chris och skakade lätt på huvudet. ”Jag kan ju säga att jag förstår dig mer nu. Herregud, fyfan vad läskigt!”
”Och det blir ju inte bättre av att den här herren älskar skräckfilmer”, sa Lexi och klappade mig på huvudet. ”Jag stannar här i natt förresten – jag tänkte inte på att jag skulle vara tvungen att köra genom totalt mörker.”
”Det är lugnt.”

”Apropå att åka, jag måste nog dra nu. Men det var trevligt att träffa er.”
”Trevligt att träffa dig med.” Jag bugade mig lätt när hon lämnade huset och vinkade efter henne med ett leende. ”Du tar min säng, jag tar soffan. Det är bestämt så nu, och du kan inte säga något alls.”

”Det kan jag visst! Jag tar soffan, du tar din säng.”
Och så var vi igång igen. Det var inte precis första gången det hände, om man säger så. Och vi båda visste att det skulle sluta med att båda sov i min säng, för att ingen av oss kunde ge sig.

Jag stod och kollade på Amanda. Hon såg ut som något taget från en saga, en vacker prinsessa eller... eller en docka. Hon såg docklik ut, men inte alls som vanliga läskiga, obehagliga dockor – hon var världens vackraste docka i sånt fall.

Hela tiden trodde jag att hon skulle sätta sig upp, sträcka på sig och fråga om jag sovit gott. Eller bara sätta sig upp, le mot mig och säga att hon ville se hur jag skulle reagera. Jag älskar dig ändå, bara du vaknar. Snälla vakna, för min skull? Lämna mig inte här.

Mina händer skakade när jag smekte hennes ansikte med fingertopparna, strök lätt över hennes ögonlock, näsan, munnen, hakan, kinderna. Hon var så vacker, så jävla vacker...

”Amanda... jag älskar dig. Jag älskar dig så mycket att jag inte vet hur jag ska klara mig utan dig.” Trots att jag redan gråtit så mycket steg tårarna igen, och jag brydde mig inte ens. ”Snälla vakna. Vakna. Jag... jag gör vad som helst.”

Jag stod där och höll hennes händer och väntade. Var hon inte kall? Snälla, öppna ögonen nu. Jag vägrar tro på att du är död. Allt brukar väl få ett lyckligt slut, som i sagorna, eller hur?

Lucy. Lilla älskade Lucy. Kan du verkligen lämna henne bara sådär? Kom tillbaka, om inte för min skull så för hennes. Snälla?

Jag visste att Lucy stod och väntade på mig, så jag svalde hårt och lutade mig fram för att ge henne en lätt puss på pannan, rörde bara så lätt med läpparna, som om hon var gjord av glas. Som om hon skulle gå sönder annars.

”Sov sött, älskling.”