Give me blood meow

Lexi stannade och åt frukost med oss innan hon åkte iväg med löftet om att hon skulle komma tillbaka så snart som möjligt. Jag och Lucy stod och vinkade efter henne.

”Då var det bara du och jag igen då”, sa jag och rufsade till hennes hår. ”Vad ska vi hitta på då?”
”Leka kurragömma!”

”Hm... vad sägs om att du hjälper mig packa upp istället?”
”Men neeej, pappa var inte tråkig nu.”
”Om vi gör såhär då – du hjälper mig med lådorna i vardagsrummet, sen leker jag med dig? Bara de lådorna. Hedersord.”
Hon suckade men nickade i alla fall. ”Om du lurar mig nu kommer jag kasta dockor på dig.”
”Sen när har jag någonsin lurat dig?”
Hon gav mig en blick som skrek bitch, please. Jaha, okej, visst. Jag kanske hade lurat henne en eller två gånger, men inget som förtjänade den blicken.

Eller kanske gjorde de visst det.

”Ett... två... tre...”
Hon hade tvingat mig till att räkna, och jag stod mot källardörren. Jag blundade och höll händerna för öronen, för annars skulle Lucy säga att jag fuskade. Men det gjorde hon i alla fall, så det spelade inte så stor roll.

”Fyra... fem... sex...”

Utomhus eller inomhus? Jag hade ingen aning om vart hon var. Hon hade inte svarat på frågan. Det var lite orättvist, men jag skulle hitta henne. Det gjorde jag alltid.

”Sju... åtta... nio... Tio!” Jag for runt med blicken i rummet och försökte komma på ett gömställe inne i huset. Jag gick runt i alla rummen och kollade överallt.

Hon kanske var utomhus då. Jag drog på mig skorna och gick ut. Det fanns inte särskilt många ställen att gömma sig på där ute, trots att det var ganska stort. Jag borde se henne.

”Lucy?”, ropade jag efter en stund. ”Jag ger upp! Är du här ute?” Jag lyssnade, men det kom inget svar. Jag fortsatte gå runt och leta efter henne.

Efter en stund gav jag upp och gick mot huset igen, tryckte ner dörrhandtaget. Blev förvånad när den var låst. Det var en sådan dörr som inte gick i baklås (som hände ett antal gånger i lägenheten...), det fanns bara ett lås på insidan. Hur som helst låg mina nycklar i fickan, och jag kunde inte minnas att jag hört något om några extranycklar.

”Lucy, är du där inne? Lås upp då, snälla.” Jag knackade och väntade, kollade in – det var en glasdörr – och väntade ännu mer.

”Pappa? Vad gör du?”

Jag snurrade runt och kollade förvirrat på Lucy. Hon hade visst varit utomhus trots allt. ”Varför svarade du inte när jag ropade?”
”Jag hörde inte. Varför står du här ute?”
”Dörren är...” Jag kollade på den och såg att den var öppen. ”...låst. Det här var skumt.”
”Jag tror du är lite trött”, sa hon och ryckte lätt på axlarna, gick in och sparkade av sig skorna.

”Kanske det...”, mumlade jag och kollade på dörren, som om den skulle stängas igen. Jag gick in och stängde den efter mig, tog upp nycklarna och låste. ”Varför lämnade du dockan där?”, sa jag och pekade på dockan som låg på golvet vid gardinen. Det var en av dem som kommit mitt i natten och jag hatade att den såg ut att stirra på mig.

”Jag har inte rört den.”
”Sluta Lucy, det är inte roligt.”
”Men jag menar allvar.” Hon tog upp den och gick mot trappan.

Det var väl klart hon skojade – det fanns väl ingen annan förklaring. Jag skakade lätt på huvudet och log svagt. Hon hade väl fått lika dålig humor som alla andra hon kände och var släkt med.

Tiden efter var bland det värsta jag varit med om. Jag sov dåligt, Lucy grät så ofta, det kom folk hela tiden som sörjde och sörjde och sörjde. Jag visste att Amanda inte ville att vi skulle gråta, att vi skulle fixa någon fest, men vem fan orkade göra något sådant? Det var jag som skulle göra det, om någon skulle, och jag orkade inte.

Hela tiden frågade de om hennes begravning. Jamen gå och sköt det själva, jag orkar fan inte, ser ni inte det? Varför måste jag göra allt? Hjälp mig, jag drunknar!
När folk frågade för sjuttioelfte gången skrek jag åt dem att hålla käften. Ser ni inte, ser ni inte att jag inte klarar av det här? Vad fan är det meningen att jag ska göra? Ni kan väl ringa begravningsbyrån istället?

De bortförklarade allt med att jag var instabil för tillfället, vilket var förståeligt.

JAMEN FÖR FAN HJÄLP MIG DÅ, STÅ INTE BARA NÅGONSTANS I BAKGRUNDEN OCH PRATA OM MIG.

Det tog någon vecka, men jag ringde i alla fall. Allt blev ganska snabbt ordnat, jag behövde inte göra så mycket. Jag sa att det inte spelade någon direkt roll, bara att det blev gjort. Lexi hjälpte mig, skötte det mesta.

Jag hittade den lilla fyrkantiga svarta lådan en dag när jag var ensam. Lucy var med Lexi för att jag skulle få sova. Jag hade inte glömt bort det, jag hade inte gjort det, men det gjorde så ont att hitta den.

”Fan, Amanda”, viskade jag och öppnade den lilla lådan, såg på ringen. ”Jag har ju väntat på det här i evigheter.”

Den var vacker. Det hade varit hon som valt det, stått och kollat på den genom ett fönster bara några dagar innan hon dog. Det kändes så overkligt, som om det aldrig hänt.

Jag övervägde att kasta ut den genom ett fönster, men jag sparade den. Varför?

För att hon gillat den. Den skulle sitta på hennes finger, även om hon aldrig någonsin skulle få veta om det.

”Lucy, sluta lägga dina dockor överallt i huset! Jag slänger ut dem snart, jag lovar!”

”Men jag har inte gjort något!”

Det hade gått en vecka i huset, det var kallare utomhus och den där vintertröttheten kom. Och jag var tydligen förföljd av dockor. Lucy tyckte tydligen att det var roligt att lägga de mystiska (och de mest obehagligaste dockorna av de hon hade) runt om mig.

”Om du fortsätter kastar jag dem, lovar.”

Lucy dök upp i trappan och såg argt på mig. ”Jag lovar, det är inte jag!”
”Nähä, vem är det då? Din låtsaskompis? Eller påstår du att dockorna flyttar på sig helt själva?”

Hon suckade tungt och stampade med sin lilla fot på trappsteget. ”Det är inte jag.”
”Lucy.” Jag kollade på henne med en blick som sa att det fick räcka nu, att det inte var roligt längre.

”Jag lovar!”
”Lucy.”
”Nä, tro mig inte då, det är inte jag som kommer ångra det.” Hon lade armarna i kors på bröstet.

Jag suckade och drog händerna över ansiktet. ”Men berätta vilka de är då, så kan jag gå och skälla ut dem. Vilka är det?”

Hon bet sig lätt i läppen innan hon gick nerför trappan, kollade allvarligt på mig. ”Det får jag inte säga.”
”Alltså är det du.”
”Nej. Om det nu var jag, hur skulle jag ha kunnat göra det där?” Hon pekade på något bakom mig och jag vände mig om, såg oförstående på dockan som låg intill källardörren. Det var flickan, inte pojken som jag nyss blivit galen över.

Jag kollade förvånat på dockan innan jag gick fram till den och lyfte upp den. Kanske överreagerade jag för att jag blev så rädd. ”Hämta den andra. Vi åker och kastar dem.”
Det som skrämde mig mest var att Lucy inte sa emot, utan bara gick och hämtade den, drog på sig skorna och gick ut till bilen.

Jag visste inte riktigt vart man skulle åka, så vi satt i bilen ett tag och bara körde runt tills jag stannade för att fråga någon. Följde vägbeskrivningarna, kastade iväg dockorna och åkte hem igen.

Det kändes skönt. De hade varit skumma från början, och nu skulle jag slippa oroa mig för dem.

Det var tyst i bilen och vi fortsatte vara tysta när vi kom hem.

”Max! Hej! Jag som precis skulle åka, haha.”
Jag vände mig om och kollade på Chris med ett litet leende samtidigt som jag låste upp dörren. ”Hej. Vad var det du ville?”
”Jag tror jag glömde en kofta senaste gången jag var här. Kan jag få komma in och leta efter den?”
”Är det svart? Jag hittade den och visste inte vad jag skulle göra. Kom in, jag ska hämta den.” Jag släppte ifrån mig nycklarna, drog av mig skorna och gick in för att hämta den. Jag hörde Lucy och Chris prata lite.

Det tog ingen lång stund alls att hitta den, den hängde över ryggstödet på soffan. Jag gick tillbaka till hallen och höll fram den mot henne.

”Åh, tack så mycket, du är väl en ängel!”
”Haha, det var väl inget.”
”Jag ska åka till min syster över helgen och så, den här huvtröjan är den skönaste jag har... i alla fall, jag ska inte prata bort eran dag! Så, hejdå.” Hon gick ut och stannade upp. ”Men Lucy, vad gör dina dockor utomhus?”
Både jag och Lucy gick dit, och det var samma dockor vi nyss åkt för att slänga. Vi blev tysta och bara stirrade på dem, för vi båda visste att det inte var någon illusion.

”Jag kanske lekte med dem imorse”, mumlade Lucy och tog upp dockorna. Jag ville slita dem ifrån henne, ville inte att hon skulle vara nära dem.

”Jaha, okej. Men nu måste jag gå, tjingeling!”
”Mm hejdå”, sa jag, föste in Lucy i huset och stängde dörren. ”Hur. I. Helvete...?”
”Jag vet inte”, sa hon och kollade upp på mig. ”Tror du på att det inte är jag som gjort något?”
Jag nickade och stirrade på pojkdockan. Hans obehagliga ögon kändes som om de skar genom mig, såg allt. Mitt hjärta slog hårdare. ”Jag tror dig”, viskade jag.

Nej, det var inte hon. Det här var något sjukt skämt, inget mer. Någon som spelade mig, oss, ett spratt. Ett väldigt hemskt spratt.

Men ändå. Tänk om det inte var så, om det var dockorna som... som... vad gjorde de egentligen?
Men sluta fåna dig, Max. Det är ingenting. Det är ett spratt, inget annat.

Hur mycket jag än försökte intala mig det så kunde jag inte släppa att möjligheten fanns att jag hade fel.