Give me blood meow

Och så kom den där dagen som jag varit så rädd för. Begravningen.

Jag var livrädd för hur jag skulle bli, hur allt skulle bli med Lucy, räddräddrädd. Rädd hela tiden, rädd för allt. Hur skulle det kännas?

Jag drog lätt i slipsen, som om den höll på att strypa mig. Det gjorde den säkert, jag hatade det. Varför är det så varmt?

Kistan var stängd för att jag bett om det. Jag visste inte hur jag skulle reagera om jag såg henne ligga där, hade aldrig gjort det – kunde inte ens tänka mig det. Det var svårt nog att inte börja svära och bryta ihop inför alla som pratade med mig.

Det var kallt inne i kyrkan. Hur kunde det vara så varmt utomhus, men så kallt inomhus? För att döden satt med oss? Jag tänkte så förvirrade tankar, allt för att inte tänka på Amanda som låg inom kistans väggar och snart skulle befinna sig under marken.

Lucy höll hårt i min hand. Jag hade sagt åt henne att försöka tänka på annat innan vi gick in, att allt skulle bli bar. Hon såg antagligen på mig att jag inte visste vad jag skulle göra.

Älskade lilla unge, du är det finaste jag har kvar. Jag älskar dig så mycket, vet du det?
Jag lyssnade knappt på pratet från prästen, det var ändå ord som inte betydde något – de kunde inte få Amanda att komma tillbaka, så därför var de inte viktiga för mig. Vissa reste sig upp för att gå fram och lägga rosor på locket, och Lucy kollade halvt skrämt på mig. Taggarna hade tagits bort från skaften för att vissa barn, som Lucy, inte skulle göra sig illa, och hon satt nu och höll hårt i rosen.

Nudå? Ska vi inte gå upp, pappa?

Jag reste mig upp, log svagt, något uppmuntrande, mot henne och gick fram till kistan. Lucy skakade, men om hon frös eller var rädd hade jag ingen aning om. Kanske var hon rädd för att Amanda skulle vakna, komma tillbaka – jag var rädd för att hon skulle ligga kvar, fastän jag visste att det var precis vad som skulle hända.

Hon lade rosen försiktigt på kistan och mumlade något, alldeles för lågt för att jag skulle kunna höra vad det var. Jag frågade inte heller om vad det var hon sa, för jag visste att det inte var till mig. Hon kollade upp på mig, som om hon undrade om jag skulle göra något, eller om vi skulle gå tillbaka.
Jag strök lätt med fingertopparna över kistlocket, kände tårarna stiga. ”Jag älskar dig”, viskade jag. ”Bara så du vet det.”

Det gjorde inget att jag grät, för det gjorde alla andra också.

Jag satt och stirrade på dockorna, som om jag väntade på att de skulle röra på sig. Lucy hade jag skickat i säng, fastän hon inte ville det.

De låg på soffbordet och jag satt i soffan, hade armbågarna mot låren och lutade hakan mot händerna.

”Jaha, och vad är det med er då?” Pfft, som om dockorna skulle svara. Jag kände mig dum, men det kändes bättre att prata än att bara tänka. ”Varför är ni så läskiga?”
Eftersom de inte svarade började jag testa olika saker. Jag gick ut ur rummet, fram och tillbaka, för att de om de hade rört sig. Resultat: De låg kvar och jag kände mig dum. Jag undersökte dem för att se om de hade något inbyggda i dem eller något, jag visste inte riktigt vad jag letade efter, men hittade inget.

Jag skrattade åt mig själv och skakade lätt på huvudet innan jag reste mig upp igen. ”Det här är ju bara löjligt. Jag går och sover nu.” Jag gick mot dörren och vände mig om innan jag släckte lampan, och förvånat kollade jag mot bordet där nu ingen docka alls låg.

Något sa mig att jag bara skulle springa därifrån, men vart? Det här är bara något sjukt skämt, remember?
Jag lyckades tvinga mig själv att stanna och leta i rummet efter dockorna, men de låg ingenstans. Efter ett tag gav jag upp och gick för att sova. Att båda dockorna låg i min säng, nerbäddade under täcket, fick mig att vilja skrika och gråta och bara kasta ut dem genom fönstret, även om jag inte ville röra dem.

Okej, de kunde få vinna i natt, eller vad det nu var. Jag gick och lade mig brevid Lucy istället och hoppades att jag skulle vakna upp och inse att det bara varit någon sjuk dröm.

Dockorna låg inte i min säng på morgonen, vilket konstigt nog fick mig att slappna av. Egentligen kanske jag borde ha blivit väldigt paranoid och trott att de var överallt, men jag ville verkligen tro på att det var någon sjuk dröm. Det var bara nervositet över att ha flyttat som visade sig, ingenting annat. Jag trodde inte längre att det var något sjukt skämt, för jag trodde inte att någon jag kände skulle orka driva det så långt.

Lucy var hemma hos Chris för att träffa hennes dotter, Hannah. Visst var hon några år äldre än Lucy, men både jag och Chris trodde att de skulle kunna leka tillsammans, nu när Lucy inte gick på dagis längre. Jag tänkte inte låta henne vara från andra barn bara därför.

Jag gjorde precis ingenting när telefonen ringde, men var för lat för att resa mig upp. Det slutade ringa efter ett tag och jag höll på att somna på soffan när min mobil ringde. Jag stönade tyst innan jag såg att det var Chris nummer. ”Mm hallå?”
”Hej, uhm... det har hänt en grej. Oroa dig inte! Lucy mår bra. Det är Hannah, hon ramlade och... jag måste till sjukhuset med henne, tror jag. För säkerhets skull. Kan du komma och hämta Lucy?”
”Jag är där om tio minuter”, sa jag och kände mig inte ens trött längre. Rädslan och paniken när Chris sa att något hade hänt satt fortfarande kvar, fastän jag visste att Lucy var okej. Men ändå, liksom. Flashbacks.

Det tog ungefär tio minuter att komma dit – det kändes skönt att bo en bit från grannarna – och jag knackade något oroligt på dörren. Varför skakade mina händer? Jag stoppade dem i jeansfickorna för att dölja det.

Chris öppnade dörren. ”Hej”, sa hon och strök undan luggen från ögonen, ”kom in.”
Jag gick in och for runt med blicken. ”Vart är Lucy?”
”I vardagsrummet. Hon... är lite sur. Hannah säger att Lucy knuffade ner henne för rutschkanan, men Lucy säger att det inte var hon. Jag har svårt att tro att Lucy skulle göra något sådant, och Hannah kan ju ha halkat.”

Jag nickade och ville strypa Hannah för att ha anklagat Lucy för det, men nu var jag ju vuxen och gjorde inte såna saker. Det var väl klart att Lucy inte knuffade folk – hon hade inte gjort det ens om någon varit elak på dagis. Hon var för snäll för det, helt enkelt, och jag kunde inte komma på en endaste sak Hannah möjligtvis gjort som fått Lucy att göra så.

Hon satt i en soffa och Hannah i en annan. Jag ville bara krama henne för att hon såg så ledsen ut, som om hon inte kunde förstå att den äldre tjejen anklagat henne för något sånt som hon gjort. Jag nickade och log lätt mot Hannah innan jag sträckte ut handen mot Lucy. ”Ska vi åka hem?”
Hon nickade och tvekade lite innan hon kollade på Hannah. ”Jag hoppas armen blir bättre”, viskade hon tyst, men tillräckligt högt för att den andra flickan skulle höra. Denne bara skakade lätt på huvudet och kollade bort.

Hade det varit vem som helst hade jag blivit arg, och Hannah var vem som helst, men hon var en vem som helst som hade gjort illa armen.

Vi sa hejdå till Chris. Det var så tyst i bilen. Jag väntade på att hon skulle berätta vad som hade hänt, men hon satt tyst.

”Så... vad var det som hände?” Vi stannade utanför huset, men ingen klev ur bilen.

Hon satt tyst och kollade ner på sina händer. ”Hon ramlade, från rutschkanan. Jag höll också på att ramla, för jag försökte få tag på henne så att hon inte skulle ramla, men hon ramlade ändå.” Hon kollade på mig med tårar i ögonen. ”Jag knuffade henne inte. Jag lovar.”
Jag strök henne lätt över kinden med tummen. ”Jag tror dig. Om du säger att du inte gjorde det så gjorde du det inte, okej?”
Hon nickade och log svagt innan hon öppnade dörren och gick mot huset. Jag kollade upp mot andra våningen och visste inte om det var inbillning eller inte när gardinen rörde sig, som om någon stått där och kollat ut.