Give me blood meow

Slutet suger, men nu kör vi i alla fall~

”Pappa, vet du vad jag har hittat?”

”Nä, vadå?” Jag kollade upp från tidningen jag inte ens läste, satt bara och kollade på någon bild av ingenting alls. Jag blev bara irriterad av tidningar, så jag förstod inte varför jag gång på gång försökte läsa dem.

”Utomhus. Det finns en damm längre bort, den är jättecool. Vill du se?”

Eftersom jag trott att det var en sak så kände jag mig extremt lat när jag suckade. ”Måste jag?”
”Ja. Du låter mig inte leka med Hannah så jag får leka med dig istället.”
Det där var bara halvsant – det hade visat sig att stackaren lyckats bryta armen på något konstigt vänster. Ramlat helt åt helvete, kanske, vad visste jag? Jag var ju inte där.

Jag suckade igen och slog ihop tidningen, reste mig upp. ”Visst. Visa mig du.”

Det var kallt utomhus och jag önskade att hon bara kunnat stanna inne och lekt istället, för då skulle hon inte ha fått för sig att tvinga ut mig. Det hade snöat under natten och första frosten hade kommit för evigheter sen, kändes det som. Egentligen var det kanske bara någon vecka sen, men tiden gick så snabbt att det var svårt att komma ihåg. Hur länge hade vi bott i huset, förresten?

Hon skuttade iväg en bit ifrån mig. Hur orkade hon? Jag ville bara gå in och sova igen. Det var ganska synd egentligen, när man visste att man faktiskt vuxit upp. På ett eller annat sätt gjorde man ju det, hur lite man än ville det.

När vi väl kom fram förstod jag vad hon menat. Jag kunde föreställa mig hur stället såg ut på våren och sommaren, när allt var grönt. Nu var det vitt och blått och grått och brunt och usch, jag hatade verkligen vintern. Och slutet på hösten. Allt blev så dystert då, tungt och tråkigt.

”Lucy, gå inte ut på isen!” Vad gjorde ungen där ute? Isen var inte så tjock att den skulle hålla, det fattade ju till och med jag...

Och hon var borta. Jag hann aldrig se något, och jag kunde inte tänka. Det fanns inte en chans att hon hunnit ta sig bort från isen så snabbt, hon hade ju stått mitt där ute.. nej, Lucy, varför var du så dum för?
Jag sprang ner dit och ut på isen utan att tänka mig för, och förvirrat stannade jag upp när det inte var något hål i isen alls. Jag hann inte tänka över det särskilt länge innan den sprack och allt blev kallt och mörkt.

Minnen. Det finns många olika sorters minnen – såna som gör så ont att man vill krypa ihop och gråta, och såna som är så fina att man önskar sig tillbaka. Det finns många minnen som kan göra ont, även de allra finaste.

”Max, jag har hittat din perfect match!”
Hur Lexi hade kommit in i min lägenhet hade jag ingen aning om, men ingenting hon gjorde brukade förvåna mig längre.

Jag stönade och drog upp täcket över huvudet när Lexi drog upp persiennerna. ”Ugh, nej, låt bli...”
”Kom igen! Upp nu! Klockan är tre på eftermiddagen, har du inget vettigare för dig än att sova?”
”Nej. Jag tänker ligga här och tycka synd om mig själv idag.”

”Vadå, bara för att Carolyn dumpade dig? Inte hennes fel att hon kom på att hon är lesbisk. Upp nu!”
Jag klagade när hon rullade ner mig på golvet med täcke och allt. Mitt huvud gjorde redan så ont innan det, hej jag älskar dig med liksom. ”Men jag vill inte ha någon ny än, inte sådär direkt. Ge mig tid att -”
”Att vadå, sörja? Bearbeta det hela? Är du en tjej eller? Nä just det, hade du varit det hade Carolyn inte gjort slut. Sa jag att jag träffat din perfect match förresten?”
Jag satte mig surt upp och blängde på henne. ”Ja, det sa du.”
”Jaha. I alla fall så är du inbjuden på middag hemma hos mig idag. Hon kommer dit. Är du inte lite nyfiken? Inte alls?”

Hon hade lyckats göra mig nyfiken, faktiskt. Tydligen trodde hon verkligen det,för varför skulle hon annars ha fått tag på nycklar till lägenheten från? Att hon var galen var ju ingen nyhet, inte längre.

Var det värt det?
”Ja okej jag är nyfiken. När ska jag vara där.”
”Vi säger vid sex, men du kommer lyckas komma vid sju så det får vara okej. Ses sen då.” Hon vinkade med ett stort leende och skuttade ut ur rummet.

Jag skakade lätt på huvudet och trasslade loss mig själv från täcket innan jag reste mig upp och började leta fram kläder.

The perfect match. Vem trodde på sånt, egentligen?
Lexi gjorde tydligen det.

”Max? Max! Vakna nu!”
Det var segt att hitta fram genom mörkret och lyckas öppna ögonen. Jag frös så mycket att rysningar for genom min kropp varannan sekund, som om jag fått frossa.

Att öppna ögonen hjälpte inte särskilt mycket mot mörkret. Jag såg bara att det var någon som stod över mig.

”Hur jävla länge har du legat här, och vad fan gör du här ute!?”

Lexi. Helt klart Lexi.

”Jag vet inte”, fick jag fram och tvingade mig själv till att sätta mig upp. Huvudet kändes tungt, och vad fan gjorde jag utomhus? Jag for förvirrat runt med blicken och till slut kom jag ihåg. ”Lucy, hon... vart är...”
”Hon är inomhus. Fan, du skrämde skiten ur mig! Jävla idiot!” Hon slog mig antagligen det hårdaste hon kunde på armen, men jag kände ingenting. Det kändes bara som om jag skulle ramla.

Hon gav mig en filt och lyckades få upp mig på fötter. Jag förstod ingenting och var så förvirrad när hon ledde mig tillbaka till huset. Jag upptäckte att det var folk där, människor som såg extremt viktiga ut och började fråga ut mig vart jag varit. Jag försökte förklara och berätta det jag kom ihåg, fast det var svårt för att jag letade efter Lucy.

”Pappa!” Skriket fick mig nästan att hoppa till. Lucy sprang fram och började slå på mig, hon grät. ”Du är dum, dum, dum, dum!”

Jag satte mig på knä och kramade henne hårt. Jag var för trött för att gråta, men hade jag inte varit det hade jag väl gråtit för att jag var så lättad över att hon var okej.

Hon berättade att jag varit jättekonstig, gått och pratat med mig själv och gått ut. Hon hade sett mig försvinna, och när jag inte kommit tillbaka hade hon lyckats ringa Lexi som lyckats ringa fler personer och där var vi nu.

När alla gått och Lexi försvunnit till badrummet frågade jag henne om det var sant, och hon skakade på huvudet.

”Det var Mary”, viskade hon. ”Mary gjorde det, och Robin med.”
”Hur menar du? Vilka är dom?”
Men hon bara skakade på huvudet och gömde ansiktet mot min tröja, och inom en liten stund somnade hon.

Jag strök henne lätt över håret och kramade henne hårt. Älskade lilla unge. Jag önskade att jag kunnat förstå vad hon menat, men hur mycket jag än tänkte på det så förblev de bara namn.