Give me blood meow

Så kvällen kom och jag var lite nervös när jag plingade på dörren. Det kändes konstigt att Lexi tänkte försöka tussa ihop mig med någon jag inte hade en susning om vem den var – det var väl en sak om hon sagt något namn åtminstone, men nej. Det hade hon ju såklart inte gjort. Vad hade jag väntat mig?

Dörren öppnades av någon som inte var Lexi. Hon var vacker, det kunde jag inte säga att hon inte var; något kortare än mig, långt brunt hår som lockade sig, blå ögon som var så sjukt fina att jag kände för att le, och ett leende som faktiskt smittade av sig. ”Du måste vara 'the mystery man'...?”, sa hon och gjorde citattecken med fingrarna.

”Ja, det är högst antagligen jag”, sa jag med ett lätt skratt och räckte fram handen. ”Max.”
”Amanda.” Hon skakade min hand och nickade åt mig att komma in. ”Skönt att ha ett namn på dig – Lexi har vägrat säga det.”
”Hon sa inte ditt heller. Skönt att veta.”
”Ja.”
”Så ehm... hur känner du Lexi?” Jag fick av mig skorna och följde efter henne in mot köket.

”Vi är syskon.” Hon vände sig mot mig när hon märkte att jag blev tyst, skrattade åt min förvåning. ”Hon har högst antagligen inte nämnt mig, va?”
”Hon har sagt att hon har en syster...” Alltså gud jag kände mig så cheesy som ville säga ”men inte sa hon att systern var så vacker”. Vad var det för fel på mig? Så hade jag aldrig varit förut.

Jag hade aldrig kunnat gissa det, för de var inte lika alls.

”Maaaax!” Lexi kastade sig över mig och gav mig världens största kram. ”Och ni har träffats och allt – bra! Ska vi äta då? Det var meningen att du skulle hjälpa till, men du ditt fetto var sen. Som vanligt. Nåja, inget att göra åt det, vi får straffa dig sen.”
Jag himlade lätt med ögonen bakom hennes rygg, vilket fick Amanda att fnissa till och kolla bort. Jag bet mig lätt i läppen för att inte börja skratta och undrade vad fan det var för fel på mig.

Och så kom den där första gången jag skulle jobba sedan Amanda dog. Det kändes jobbigt i bilen, när jag visste att jag lämnade Lucy, dock inte ensam, och inte hade en chans att åka tillbaka förrns imorgon. Det var vad jag bett om – något man kunde åka till samma dag, stanna över natten på ett hotell och åka hem tidigt dagen därpå.

Mitt jobb var väl rätt awesome, egentligen – att bli betald för att gå på konserter och sedan recensera dem. Fast det var väldigt komplicerat för Lucy att förklara för folk som frågade vad jag jobbade som. Hon hade hatat mig för att jag inte var något vanligt som typ alla andra var – lärare, doktor, polis. Det var så mycket enklare att säga, menade hon.

Jag mötte Matthew på vägen. Han var min partner/assistent, något åt det hållet. Det var han som fixade allt, även om han oftast var ganska tankspridd och ofta glömde viktiga saker. Som en gång när vi skulle flyga och han lyckades glömma beställa flygbiljetter. Nej, jag slog honom inte alls, absolut inte.

Det kändes bra att sitta i bilen med honom igen. Han pratade så mycket och ville ha radion på och allt möjligt, så det var totalt omöjligt att tänka. Det tog inte alls lång stund innan jag skrattade åt honom, och allt var som vanligt.

”Så ehm, vem tar hand om Lucy nudå?”, frågade han efter ett tag.

”Min granne, Chris. Hennes äldsta dotter tror jag är där också, Alice. De lovade att stanna över natten.”

Han nickade och trummade med fingrarna mot instrumentbrädan, trots att han visste hur mycket jag hatade det. Han flinade bara när han såg att jag blev irriterad.

Det var skönt att han inte nämnde Amanda, för allt hade bara blivit tusen gånger svårare.

Det var alltid extra roligt när bandet faktiskt var bra. Det hade hänt ganska många gånger att de inte alls var bra, det var trist att skriva om det då – för att göra det extra värre hände det att folk som jobbade för dem ringde och sa att jag skulle ta tillbaka allt det där.

”Inte mitt fel om ni suger”, brukade jag säga och lägga på, även om alla jag kände sa åt mig att sluta med det.

I alla fall så satt vi i bilen påväg hem dagen därpå. Det var ganska tyst, för det hade blivit rätt sent kvällen innan. Och så var det ju det här med att somna och drömma och nej. Skulle bli skönt att komma hem och sova bort resten av dagen.

Jag fick upp mobilen från jeansfickan och ringde hem, ville bara höra att allt gått bra. Det kanske verkade lite onödigt, nu när jag snart var hemma, men jag ville bara höra hur det gått och så. Det var ingen som svarade, men jag vägrade bli orolig – de kunde ha åkt över till Chris, vad visste jag? Det var säkert ingenting.

Jag nynnade för mig själv när jag stannade bilen och klev ur. Nästan direkt kände jag på mig att något var fel, men jag kunde inte sätta fingret på det – allt såg ut att vara som vanligt. Så vad var fel...?

Ingen kom ut. Snön dämpade visserligen alla ljud och gjorde det skrämmande tyst, nu när bilen inte var igår, och kylan kramade om mitt hjärta.

Dörren var inte låst, och ingen kom när jag ropade. Det snurrade runt i mitt huvud, jag förstod ingenting. Jag fick upp mobilen igen och ringde till Chris' nummer, ringde hem till henne, men nej. Varför svarade ingen? Jag ringde till hennes man också och han svarade, men han visste ingenting. De kanske hade åkt någonstans bara.

Jag mumlade fram ett ja kanske visst hejdå, och jag kollade ut genom fönstret, mot hennes bil. Vart var hon, vart var Lucy?
Steg. Små steg som sprang förbi mig, mot trappan.

”Lucy? Lucy!” Jag följde efter stegen, hade sett en skymt av blont hår. ”Lucy, vad gör du?”

Ett litet skratt, steg uppför trappan. Jag stannade upp, kollade på trappstegen. Jag hade inte märkt det innan, men de små fötterna lämnade fotspår, och allt började snurra i mitt huvud.

Blod. Jag förstod ingenting, men blod. Det var blod.

Jag kollade uppför trappan, började långsamt och så tyst som möjligt gå upp. Eller, det kanske inte spelade någon roll om jag var tyst eller inte – mitt hjärta slog så hårt att jag var helt säker på att det borde höras.

Övervåningen var tom och fotstegen tog slut vid min dörr. Det fanns inga spår som gick tillbaka mot trappan och inga inne i rummet, och jag förstod inte mer än vad jag gjorde innan.

”Pappa!” Skriket fick mig att rycka till. Jag sprang nerför trappan och höll på att snubbla över mina egna fötter. Vart? Vart är du? Jag hörde bara gråten, gråten som slet sönder mig inifrån.

Källardörren var låst och det lät som om någon bankade på dörren på andra sidan. Jag hörde inget, kunde bara se dörren, slå med händerna mot den och ropa, men jag hörde ingenting. Jag kunde bara tänka vad jag sa, men jag hörde det inte.

Och hörseln kom tillbaka, fastän allt var tyst. Jag hörde surret från kylskåpet, droppandet från en kran, men allt annat var tyst.

”Lucy...?”, fick jag fram, tryckte prövande ner handtaget. Det var olåst, och jag öppnade dörren försiktigt.

Hon stod på det översta trappsteget med händerna för ansiktet. Så gjorde hon när hon var mindre, om det hände något läskigt på tv eller om jag eller Amanda höjde rösten. Som om hon gömde sig.

Jag viskade hennes namn gång på gång när jag lyfte upp henne, stängde källardörren efter oss och gick mot vardagsrummet. Hon lade armarna om min hals och grät. Jag strök henne lugnande över ryggen, viskade att allt var bra nu, att jag fanns där. Jag kollade mot trappan, men fotspåren var borta.

Höll jag på att bli galen? Det var inte normalt, det här. Dockor levde inte. Sånt existerade bara i skräckfilmer.
Men borde det inte finnas någon som visste vad det var som hände, någon som kunde förklara det hela? För jag insåg att det här var för stort för mig att klara av ensam, och jag visste inte vem jag skulle vända mig till.

”Chris”, viskade Lucy. ”Hon är borta. Hon... hon kommer aldrig tillbaka.”
Och helt plötsligt visste jag vem jag skulle ringa. Varför hade jag inte tänkt på det från början?