Give me blood meow

”Du kan inte säga åt mig att sluta bara sådär! Det går inte, fattar du inte det?”
Hur det kom sig att jag och Andy stod upp och skrek åt varandra var ett mysterium för mig, kanske var det så för honom med. Jag vet bara att vi satt och kollade på film, och han hade nämnt något om rakbladen. Jag hade svarat, diskussionen hade fortsatt, och där var vi nu.

Jag vet inte vad som var värst – att jag stod och skrek åt den enda människan jag orkade stå ut med, den enda människan som stod ut med mig, eller att Andy såg rädd och arg ut på samma gång.

”Det sa jag inte heller, jag sa -”
”Du sa att jag skulle sluta. Jag kan inte, det går inte.”
”Du kan om du vill, Sebastian, och både du och jag vet om det. Det går, det kanske är svårt, men det går.”
”Vadå, har du gjort det eller? Använder du rakbladen och blodet som medicin? Det kan döda mig, Andy. Jag kan dö.”
”Ja om du fortsätter!”
”Svara på frågan – har du gjort det?”
”Nej, men -”
”Dåså. Då kan du vara tyst nu, för du vet inte hur det är.”
”Men jag kan sätta mig in i situationen, och jag försöker hjälpa dig. Jag vill inte att du gör dig illa mer, det... jag kan inte sluta tänka på det. Medan jag var borta försökte jag tänka på annat, men – NEJ avbryt mig inte! - jag var bara orolig över vad du gjorde.”

Jag lade armarna i kors på bröstet och kollade bort. Det gjorde ont att se honom sådär orolig och arg och rädd och ledsen och jag orkade inte. Jag ville gå och straffa mig själv, men jag kunde inte.

”Jag vill hjälpa dig, Sebastian.” Hans röst var mycket mjukare nu. ”Förstår du inte det?”
Och jag hatade att tårarna vällde upp i mina ögon. ”Andy jag kan inte”, gnällde jag och kollade på honom, struntade i att jag grät. ”Jag kan inte.”
Han gick fram till mig och satte händerna på mina axlar, kollade allvarligt på mig. ”Jo. Du kan visst. Lita på mig.”
Senaste gången han sagt så hade jag gjort det, och visst hade jag kunnat äta, men jag hade ju också spytt upp det.

Jag skakade på huvudet och blundade hårt. ”Jag kan inte.”
”Jo, du kan. Jag vet att du kan klara det.”
”Men om jag inte är så jäkla stark då? Jag är inte som du.”
”...tycker du jag är stark?”
”Jag är inte som du.”

”Sebastian. Jag är inte särskilt stark. Du ska vara glad att du inte är som jag, och -”
Jag orkade inte mer. Jag backade undan från honom, mot hallen.

”Snälla gå inte. Lämna mig inte här.”
”Jag... jag måste hem.”
”Sebastian, snälla. Kan du i alla fall lova att du inte gör dig illa?”
Jag svarade inte mer än att stänga dörren efter mig.

När jag kommit hem hatade jag mig själv mer än någonsin. Varför hade jag gått? Varför hade jag lämnat Andy sådär? Jag visste ju att han inte gillade att vara ensam.

Varför kunde jag inte bara vara normal och ta emot hans hjälp? Om han tyckte att den behövdes så behövdes den väl – han var väl mycket bättre än mig på att se sånt. Man var ofta ganska blind när det kom till en själv och ens egna problem.

Jag såg inte det här... beroendet, som ett problem. Jag såg det mer som ett sätt att fly, att få komma undan, slippa tänka, slippa oroa sig. Jag visste att det säkert inte var bra, att jag borde sluta, men jag var ju så förbannat svag. Förstod Andy inte det? Jag hade gjort såhär i två år, det var inget jag tänkte eller ville sluta med.

Skulle jag någonsin kunna göra det, för Andys skull?
Jag satt och grubblade hela dagen och kom inte fram till något vettigt svar. Rakbladen låg brevid mig på golvet och väntade, men helt plötsligt slog hjärtat inte lika fort och hårt som det brukade när jag såg dem. Nej, jag var nästan äcklad av att se dem. Jag ville inte att de skulle vara anledningen till att jag bråkat med Andy. Det kändes värre att göra det då, med hans ord snurrande i mitt huvud.

Jag gick hem till honom utan att ens kolla hur mycket klockan var, visste att han skulle vara vaken i alla fall. Han öppnade dörren och såg så trött och ledsen ut, och innan han hann säga hej eller undra varför jag var där, hade jag klivit in och gett honom en stor kram.

Det kändes bara som om vi båda behövde det.

Vi bestämde oss för att inte prata mer om det just då, även om vi båda visste att det inte var över än. Det skulle inte vara över förrän jag lagt av, förrän Andy inte hade något att oroa sig för.

Egentligen förstod jag inte varför han var så orolig – jag hade ju kontroll över det, gjorde nästan aldrig för mycket, jag skadades inte särskilt allvarligt. Så varför var han så orolig?

Självklart började vi prata om det igen.

”Men alltså, jag fattar inte. Varför är det så beroendeframkallande? Varför kan du inte sluta?”

Jag tänkte efter innan jag svarade. ”För mig är det som ett sätt att fly från verkligheten. Alla tankar bara försvinner, alla känslor försvinner tillsammans med blodet. Det visar även att jag lever, för ibland är det svårt att komma ihåg.”
”Du lever, Sebastian. Annars skulle du inte sitta brevid mig.”

Jag var så glad över att vi kunde prata om det utan att skrika. Det var trevligare, för Andy såg inte så förtvivlad ut då. Han såg mer nyfiken ut, nyfiken och trött. Hur mycket var klockan? Borde vi sova?

”Jag vet, men det är så lätt att glömma. Och om jag inte har rakbladen, vad har jag då?”
”Du har mig, Sebastian. Du har mig.”

Det var den första dagen på väldigt länge som jag inte tagit fram något rakblad alls.