Give me blood meow

Det blåste ute, och regnade gjorde det också, men det kunde tydligen inte hindra Andy från att vilja gå hela vägen hem till honom efter skolan dagen därpå. Jag ville inte gå ut från skolan för första gången på evigheter, men det var bara för att jag inte gillade att det regnade.

Halvvägs hem till honom slutade det lika tvärt som det börjat, och vi båda stod och kollade förvånat upp mot himlen. Han började skaka på huvudet så att vattendropparna flög och jag tjöt till och försökte gå bort från honom.

”Du är som en hund!”
Andy började skratta och lade en arm om mina axlar, drog mig närmre och rufsade till mitt hår, struntade i mina protester.

”Andy?”

Jag hade inte sagt något, och jag kände inte igen rösten som sagt Andys namn. Andy själv stelnade till och kollade varken på mig eller bakåt, där personen stod. Jag vred lätt på huvudet och såg på killen som tydligen kände Andy. Hans hår var mörkt och blött, inte lika svart som Andys, mer åt det bruna håret. Förvåningen lyste ur hans gröna ögon och han såg ut att vara längre än både mig och Andy, vilket gjorde mig kortast av oss. (Det rörde sig bara om några centimeter mellan mig och Andy, men ändå.)

Andy vände sig långsamt om och stirrade på personen. Det var nog första gången jag sett honom mållös. På sätt och vis skrämde det mig, för jag hade ingen aning om vad som hände eller vem killen var eller hur det kände varandra eller något alls.

Jag kollade på Andy, som om jag förväntade mig att han skulle förklara för mig vad det var som hände, för förstod han inte att jag blev orolig?

”...hej?” Killen tog ett steg närmre. Andy sa ingenting, stod lika orörlig som en staty. ”Jag visste inte... att... att du...”

”Att jag flyttade hit?” Äntligen, Andy. ”Det gjorde jag.”
Killen nickade och drog en hand genom håret, kollade hela tiden på Andy. Det var som om jag inte fanns, och jag blev förvånad över att inte gilla det. Jag puffade lätt på Andys arm och väntade mig att han skulle kolla på mig, le och säga att allt var bra, men det gjorde han inte. Dock fick det den okända killen att se mig.

”Sebastian, det här är... Kevin. Kevin... Sebastian.”

Jag kom ihåg när Andy pratat om honom, hur arg han hade varit på Kevin. Jag såg att Kevin såg och insåg att Andy hade pratat om honom.

”Vad... vad gör du här?”, sa Andy och jag var orolig för honom. Jag vet inte hur jag ska beskriva hur han såg ut just då – förbannad, sårad, chockad, förvånad, liten, rädd, allt på samma gång – och jag var bara så rädd för att något skulle hända honom.

”Min farmor bor här”, sa Kevin och ryckte lätt på axlarna. ”Hon har blivit sjuk, så pappa tyckte jag skulle följa med och muntra upp henne.”

”Mitt i veckan?”

”Ja. Vad gör du här, då?”

Andy bet sig i läppen och jag kände hans arm om mina axlar hålla mig hårdare. ”Vi måste gå nu.” Jag började mumla något om varför då, men han började bara dra med mig bort.

”Jaha, uhm, okej... Hejdå...”
Jag sa inget, för jag visste att Andy inte skulle svara, men jag kollade oroligt på honom. Jag både såg och kände att han skakade, och jag förstod inte varför han reagerade så kraftigt. Det gjorde mig rädd, att han var så rädd. Rädd eller nervös, han skrämde mig i alla fall.

När vi kom hem till honom upptäckte jag att han grät. Andy, som jag aldrig sett gråta förut, grät. Och jag visste inte vad jag skulle göra.

”Fan”, hörde jag honom mumla, vända sig bort från mig. Nej, Andy, gör inte så, låt mig få finnas här, låt mig få hjälpa. Han knöt nävarna och slog dem i väggen, om och om igen.

”Andy...”
”Nej Sebastian snälla säg inget. Gör inget.”

Jag gick fram till Andy och kramade honom hårt, ignorerade hans försök att komma loss. Jag tänkte inte låta honom göra det här, jag tänkte inte låta honom gå.

Det dröjde inte alls lång tid innan han gav upp alla försök till att få mig att låta honom gå, gömma tårarna. Vi bara stod där i hans hall – han grät, jag var tyst, och allt var faktiskt okej.

Efter en stund lugnade Andy ner sig. Gråten avtog och till slut var det helt tyst. Inga snyftningar, ingenting. Vi stod så tysta ett tag till.

”Andy, vad har han gjort mot dig?”, viskade jag och strök honom lätt över håret.

Det fortsatte vara tyst, men inte en tystnad som sa att han inte skulle berätta. Han skulle berätta, han behövde bara lite tid att samla ihop sig, komma på vad han skulle säga. Jag kände det på mig, för jag visste att han visste att han inte kunde göra så mot mig, alltså vara tyst längre.

Han tog ett djupt andetag. ”Lång version eller kort version?”
”Lång.” Jag ville höra honom prata om det, ville veta mer.

”Ehm... kan vi typ, sitta ner? Jag orkar inte stå här.” Han log svagt och torkade sig lätt om kinderna innan han drog med mig till vardagsrummet, satte sig ner i soffan. Jag satte mig intill och kramade hans arm, väntade.

”Vi var tillsammans. Ett tag, typ.” Han kollade osäkert på mig, som för att vänta på min reaktion, men jag nickade bara åt honom att fortsätta. ”Han gick i ettan, alltså... inte ettan ettan, som minimi, utan alltså ettan på gymnasiet. I alla fall, jag gick i åttan. Först fattade jag inte att jag gillade honom och blablabla, och min bästa kompis då, Louise, hon sa åt mig att bara gå och snacka med honom. Så en rast gick jag till honom och struntade i hans kompisar som stod där, började bara snacka med honom. Vi blev kompisar och efter ett tag var vi tillsammans. Typ poff, bara sådär.

”Först var det många som var på mig bara därför, för vi försökte inte ens dölja det. Han fanns där hela tiden och slog till alla som vågade göra eller säga något om mig, och det dröjde inte länge innan jag blev som han. Varför skulle jag behöva gömma mig, dölja vad jag kände för honom? Alla andra fick ju vara hur öppna som helst med vilka de träffade, så varför fick inte jag göra det?
”Alla fattade till slut att det inte var någon idé att retas, för det var ingen som ville att Kevin skulle få veta det, så det blev liksom accepterat. Eller, folk kollade snett på oss när vi var tillsammans, men man lär sig att sluta bry sig om dem.

”Sen... jag trodde jag kunde lita på honom. Så jag berättade lite grejer för honom, och han... han sa fine, visst, allt kommer bli okej, kramade mig. Dagen därpå visste hela jävla skolan allt om mig, och det var därför jag flyttade. Jag varken orkade eller kunde stanna kvar, för alla visste ju. Alla vuxna, och de försökte hjälpa när de flyttade på mig eller något.”
Han blev tyst och jag visste att det inte var mer än så. Jag satt tyst och försökte ta in all information.

Andy hade alltså varit tillsammans med Kevin, killen vi träffade för en stund sen. Så Andy var... bög?
Det kändes så elakt att tänka så, även om det inte var illa menat. Det kändes elakt när man tänkte på alla gånger jag fått höra det skrikas efter mig i korridorerna i skolan. Om det stämde eller inte visste jag inte, för jag hade aldrig varit kär i någon. Det hade bara blivit så, för det var så enkelt att få för sig saker. Ingen lyssnade om man protesterade ändå så.

”Vad... vad var det du berättade för honom?” Även om han berättat det han skulle berätta så fanns det störande saker i hans berättelse, som varför han flyttat. Vad det var som var så stort att Andy blivit tvungen att flytta.

Han kollade på mig och bet sig lätt i läppen. ”Jag kan inte berätta”, viskade han och jag såg tårarna stiga i hans ögon igen. ”Inte igen. Inte efter Kevin. Det är inget personligt mot dig, men... men jag...”
Vad borde jag säga, göra?
”Det finns ingen jag kan berätta för”, mumlade jag tyst. ”Det finns ingen som skulle tro mig eller ens lyssna. Jag lovar, jag ska inte ens försöka berätta för någon.”
Jag vet inte, det bara kändes som om han borde prata om det. Om han skulle säga nej en gång till skulle jag släppa det, för jag kunde inte tvinga honom till att göra något han inte ville.

Han kollade länge på mig innan han nickade långsamt, och började prata igen.

För mig var det som att åka berg- och dalbana. Jag åkte upp, åkte ner, och jag var så jävla rädd.

Andy. Hade jag kunnat hade jag funnits där och hjälpt dig. Du vet att jag skulle ha gjort det.