Give me blood meow

”Det började när jag var liten. Jag kommer inte ihåg exakt när, men samtidigt är det allt jag kommer ihåg. Jag vet liksom inte hur jag ska förklara...

”En dag blev mamma... konstig. Hon åt knappt något, låg mest i sängen och bara stirrade in i väggen. Pappa blev galen, kan man ju säga, och han visste väl inte vad han skulle göra. Han började skylla på mig, sa att det var jag som gjort allt det här. Jag var förvirrad och kanske fem år gammal, men jag visste att jag inte hade gjort någonting. Jag kan ge mig fan på nu i efterhand att det var han som gjorde något, men vad han gjorde kommer nog ingen få veta, tror jag. I alla fall så började folk på dagiset upptäcka att jag allt oftare höll mig undan från både barn och vuxna, blev som paralyserad när folk rörde vid mig och sånt. En dag hittade de en massa konstiga blåmärken på mig och började fråga ut min pappa, men han sa att han inte visste något. Vad fan skulle han säga då? 'Hej jag är psykstörd och skyller på min son för något jag antagligen gjort och brukar slå honom.' Pfft, nej.

”I alla fall så började jag skolan, och de som var lite äldre brukade komma och reta oss småglin. Alla var livrädda för dem, förutom jag. Ingenting de gjorde, kunde vara värre än vad som hände hemma, eller hur? De blev förvånade när jag betedde mig som en liten version av Batman, men de tyckte det var coolt eller något, att jag inte var rädd. Så, de var snälla mot mig och mina kompisar, och mobbade resten. Kan man väl säga.

”När jag var tolv... blev pappa värre, kan man säga. Mamma blev aldrig bättre, hade åkt in och åkt ut från olika behandlingar och sånt – ja, det fanns vuxna som visste om henne, och de hade frågat ut pappa om hur det var hemma och sånt, och innan de frågade ut oss små hade pappa sagt att jag var så gott som död om jag sa något. Det kändes inte som ett vidare seriöst hot, men jag visste ju att man aldrig kunde veta, så jag höll tyst. Ingenting verkade fungera och jag fick... ett ärr, över ryggen. Jag tänkr inte prata om vad som hände där.

”Sen kom Kevin in i alltihop och pappa fick reda på det genom Ashley, min syster alltså, hon gick i parallellklass med Kevin, och han skrattade. Han sa att han borde ha fattat det från början, att jag visste väl att Kevin inte tyckte om mig egentligen, att han bara utnyttjade mig? Nej, det gjorde han inte, och jag visste om det, men det var så svårt att inte lyssna på honom, vad han sa.

”En dag kom jag hem till Kevin och såg värre ut än vanligt, och jag grät en hel del. Klart att Kevin blev orolig och ville veta vad som hänt, vilken idiot han skulle spöa ner, men hur skulle han kunna spöa ner pappa? I alla fall så berättade jag för honom när jag lugnat ner mig, och... ja, du vet ju hur det gick.

”Skolan blev ett helvete, för alla blev så jäkla tysta när jag gick förbi. De kollade konstigt på mig och jag mådde illa och jag förstod inte vad det var som hände förrän efter att rektorn kommit in på en lektion och bett mig följa med.

”Hela sanningen kom fram, till alla lärare som satt och lyssnade på mig, och de pratade med javettefan, en massa myndigheter i alla fall. De bestämde sig för att flytta på mig, och eftersom jag fortfarande var så ung så kunde de ju inte låta mig bo själv, fastän jag bad om det. Ungefär en gång i veckan kommer någon hem till mig och kollar så att jag lever, hjälper till lite med olika saker och sånt. Jag bodde här i två veckor innan jag började skolan igen, så jag har varit här ett tag. Och det var väl typ allt, eller jag vet inte om det finns något mer att säga.”
Han hade dragit upp benen och lagt armarna om dem någon gång under hans historia, och nu lutade han kinden mot knäna och log svagt. ”Och allt det här fick Kevin veta för att jag litade på honom.”
Jag satt tyst, visste inte vad jag skulle säga. Vad skulle man kunna säga när man fick höra något sånt här? Jag hade ingen aning. Ingen aning alls.

Åh, Andy. Förstår du hur svårt det är att komma på något att säga?

”Får jag... får jag se ärret?”

”Om jag får se dina.”

Det var bara logiskt så, och vi började knäppa upp skjortorna samtidigt. Det kändes inte awkward, som det skulle ha gjort med vem som helst, för Andy var ju inte vem som helst. Han väntade tills han såg att jag fått av mig skjortan innan han vände ryggen mot mig.

Hans ärr gick tvärsöver skulderbladet och några centimeter mot ryggraden. Det hade läkt fint, men inte likadant som mina ärr.

Jag strök med lätta fingrar längsmed hans ärr, visste återigen inte vad jag skulle säga. Det kändes inte som om ärret förstörde hans kropp, utan som om det var meningen att det skulle sitta där. Det var vackert på något sjukt sätt.

Hela Andy var vacker. Det spelade ingen roll hur det lät – han var sjukt vacker.

Han vände sig om när mina händer slutade röra vid honom och han tog mjukt tag i en av mina armar, vände den så man kunde se ärren. Då kollade jag bort, för jag ville inte se.

Jag kände hans fingrar stryka över mina armar, följa ärren. Det kändes bra, kittlades lite bara. Hade mina fingrar också känts så? De fortsatte uppför axlarna, så försiktiga över min hals, och han strök mig över ansiktet.

Det var väl klart att jag inte hade så många ärr överallt, men jag sa inget, tyckte det var skönt. Hans händer var så mjuka, de skulle aldrig någonsin skada mig. Han var så försiktig, försiktig...

Jag öppnade långsamt ögonen och kollade på honom. Andys fingrar lekte med mitt hår och han log mot mig. Jag kollade in i hans ögon och insåg för tusende gången hur blå de var. De kändes overkliga, samtidigt som jag kunde känna hans blick skära genom mig. Den skar inte som knivar eller rakblad, men de såg rätt igenom mig. Den missade ingenting, och jag var helt utlämnad åt den.

Jag log tillbaka, och jag visste att ingenting skulle vara som vanligt mellan oss längre.