Give me blood meow

”Andy, får jag säga en sak till dig?”
”Självklart.”
”Lovar du att inte skratta?”
”Jag lovar.”
”Du är vacker.”
”Du med, Sebastian. Du med.”

I skolan dagen därpå glömde Andy något i bildsalen som han tydligen absolut var tvungen att springa och hämta. ”Du kan fortsätta till klassrummet, jag kommer snart”, sa han med ett leende och försvann.

Visste han inte vad det var som hände varje gång han försvann, varje gång han lämnade mig ensam med de andra i korridoren?

Han hittade mig sittandes bakom skolbyggnaden med nya sår på armarna och ett skrapmärke på kinden. Han strök med fingrarna lika lätt över det som han gjort över mina ärr, men det sved mer och minnen från när de tryckt upp mig mot väggen bara för en liten stund sen kom tillbaka, och jag hatade dem. Jag hatade att Andy lämnat mig för några minuter, hatade mig själv för att jag aldrig sa något, hatade alla andra för att de inte lät mig vara.

Han sa inget, utan tog bara tag i mina händer och drog upp mig, lade en arm om mina axlar och började gå. Jag brydde mig inte om vart han var påväg, det var inte viktigt.

Först trodde jag att han skulle lämna skolområdet, men när han gick mot porten igen kollade jag ner på mina armar för att se så att plåsterna inte syntes. Han gick mot våran korridor och jag ville streta emot. Varför skulle vi dit? Kunde vi inte gå hem istället?

”Var det Tobias?”, frågade han i en mumlande ton. Jag tvekade några sekunder innan jag nickade. Han for runt med blicken i korridoren och nickade tyst för sig själv innan han släppte mig och började gå. Jag blev rädd, för det var något med sättet han gick på som sa att det här inte skulle gå bra alls.

”Andy...” Jag försökte få honom att stanna, men han bara fortsatte gå, som om det inte betydde något alls. ”Snälla Andy, vad ska du göra?”

”Jag ska bara slå till Tobias, så kan vi gå hem sen.”
Att han sa så var inte det som skrämde mig mest – det som skrämde mig var sättet han sa det på. Det var som om han pratade om vädret samtidigt som man kunde höra hur förbannad han var.

”Andy nej, gör inget dumt nu... det där var ingenting, det känns knappt...”

”Jag förstår inte”, sa han och stannade upp, kollade på mig. ”Han borde inte få hålla på såhär, och någon borde ha sagt stopp till honom för evigheter sen. Varför har ingen gjort det? Varför har du inte gjort det?”
Nej, Andy, sluta prata, snälla. Du vet inte hur de här orden kommer få mig att känna. Du vet inte vad som kommer hända.

Att jag stod tyst fick honom att skaka på huvudet. ”Om ingen gjort det än så är det tamijfan dags nu. Släpp mig, Sebastian, och låt mig få göra det här.”

Jag höll fortfarande hårt i hans arm.

”Om det nu känns så lite, varför har du då gjort som du gjort?”
Orden skar som knivar i mig, gav mig elstötar som fick mig att chockat släppa honom. Han såg bara en sista gång på mig innan han fortsatte gå.

Jag vände mig om och sprang åt andra hållet, för jag visste att jag inte skulle klara av att bara stå där. Jag ville inte se, ville inte höra, ville inte känna.

Andys ord fortsatte snurra runt i mitt huvud, fortsatte slå ner mig. Han visste inte hur ont de orden skulle göra, han hade nog inte sagt det om han vetat om det. Det är väl klart att han inte skulle ha gjort det.

Jag fattade inte vad jag gjort förrän det var för sent. Jag satt på golvet i badrummet och stirrade på de ännu nyare såren än de Andy sett, såg blodet. Det skrämde mig så mycket att jag inte kunde komma ihåg hur jag kommit hem – inte ens att jag tagit upp nycklarna – och mina händer började skaka.

”Sebastian?” Jag hörde Andy ropa från nerevåningen. Hade jag glömt att låsa dörren?

Eftersom det bara var han så reste jag mig upp, slet snabbt åt mig plåster och medan jag gick mot trappan försökte jag få på dem på såren.

Andy stod och kollade mot trappan, bet sig lätt i läppen. Jag såg att han såg vad jag hade gjort, och jag brydde mig inte. Det hade bara hänt, jag försökte intala mig att det inte hade med honom att göra. Det gick inte – det var hans fel, hur lite jag än ville tänka på det.

”Sebastian...”
”Säg inget.”
”Jo. Sluta. Sluta med det här. Jag vill inte att du gör dig illa mer, det... du vet inte hur det är att veta att du gör det, och jag kan säga dig att det är jävligt läskigt. Jag...”
Jag vet inte, det blev för mycket för mig. Alla känslor som låg och tryckte i mig – ilskan över mig själv, ilskan över Andy för att han sagt så, förståelsen över det han sagt, alla jävla tankar, osäkerheten, ALLT – behövde få komma ut.

”Men fattar du inte!? Jag är RÄDD, Andy. Jag är rädd för mig själv, jag är rädd för dig, jag är rädd för alla i den här jävla världen. Jag är rädd för alla i skolan, vuxna som barn, rädd för alla andra barn och alla andra vuxna runt omkring. Jag är rädd för att vara ensam samtidigt som jag inte vill vara i närheten av någon. Jag hatar mig själv ungefär varannan sekund för att jag är så jävla rädd och feg hela tiden. Tror du inte att jag vet att jag borde ha sagt ifrån? Tror du inte jag redan vet hur sjukt jävla värdelös jag är?”

Jag visste inte när tårarna börjat rinna, men jag kände de först då i alla fall. Jag slog hjälplöst ut med händerna och kollade ner på Andy. Han stod nedanför trappan och jag stod fortfarande fem steg uppåt.

”Vad fan ska jag göra då?”

Han stod bara och kollade upp på mig en stund innan han tog trappan två steg i taget, lade händerna mjukt runt mitt ansikte och pressade läpparna mot mina.

Det var helt tyst. Inte ett ljud hördes i hela huset, ingenting hördes ute på gatan, och det var helt tyst i mitt huvud. Inga tankar snurrade runt, ingenting.

Jag gillade det. Jag gillade det väldigt mycket.

Mina händer letade sig upp till hans hår när jag besvarade kyssen, struntade i att vi stod i trappan. Jag kände bara hur svaga mina ben blev, det kändes som om de skulle vika sig under mig, men de höll sig kvar.

”Du är inte värdelös”, viskade Andy mot mina läppar. ”Du får aldrig, aldrig någonsin säga så igen. Hör du det?”
Jag nickade, och kanske var jag förtrollad, men jag trodde honom. Jag var inte värdelös – jag var någon, och jag visste att jag aldrig någonsin skulle klara mig utan Andy.