Give me blood meow

Det var något som ändrades inom mig. Jag visste redan att jag var beroende av Andy och att han var vacker och så fin att allt började snurra, och jag vägrade tänka på vad det här gjorde mig till. Jag vägrade tänka att ordet som kastades efter mig av ingen anledning alls var sant, att det var vad jag var.
Nu när jag ändå tänkte på om det var sant eller inte – hur mycket man än säger att man inte tänkte på det så gjorde man det ändå – så kom jag på flera tillfällen när jag kollat på film, till exempel, då hade jag ofta tänkt ”Men han är ju söt” och det hade inte spelat någon roll. Jag hade inte tänkt mer på det efter den tanken, inte reflekterat det när kommentarerna i skolan kom. Det var ju bara jag som var ensam med mitt huvud och ingen behövde få veta.

Det kändes så hemskt att tänka ”Jag är bög”. Det lät så elakt – alla hade förstört meningen med ordet, det fina, och jag ville inte vara det. Men vad var jag då, om inte det? Gay lät mer... det var inte samma sak. Och homosexuell – vem går runt och säger ja hej jag är homosexuell? Det lät också så fult på något sätt.

Allt det där låg jag och tänkte på den natten. Jag låg tätt, tätt intill Andy, kände hans armar om mig. Han var trygg, han fick alla demoner att försvinna. Mina tankar var lugna, de fick mig inte att vilja gråta, och det var en sak jag älskade med Andy – att inget var lika hemskt som det skulle ha varit annars, om jag legat ensam i min säng.

Hade han varit vaken hade jag frågat honom om det här. Jag hade frågat om vad han tyckte om allt, ville bara höra hans röst, höra honom säga att allt var okej.
Fast, hade han varit vaken hade han skrattat, rufsat till mitt hår och sagt åt mig att sova. Men frågan då? Äsch, jag svarar imorgon. Sov nu.

Jag blundade och lutade huvudet mot hans bröstkorg, somnade till ljudet av hans hjärta.

Vi stannade kvar hemma hos mig istället för att orka kliva upp. Det var mysigt att bara stanna i sängen med honom hur länge som helst.

Det tog inte lång stund förrän jag insåg att Andys läppar var beroendeframkallande – varje gång de var mot mina ville jag ha mer. Hans händer fick mig att rysa och vilja vara ännu närmre honom. Mer mer mer, ville ha mer av allt.

Jag var stolt över mig själv när jag vågade låta mina händer smita in under hans skjorta och jag blev både glad och lättad när han verkade tycka om det. Jag kände mig ganska osäker, för det här var inget jag känt för någon alls överhuvudtaget, någonsin, och Andy hade varit tillsammans med någon som var äldre. Kevin var antagligen tusen gånger bättre än vad jag någonsin skulle bli, på mer än ett sätt, och jag gillade det inte.

Det slog mig när jag insåg vad vi faktiskt höll på med. Hans läppar var mot mina och hans händer strök lätt över min mage under skjortan – de fick mig att nästan sluta andas. Det borde vara olagligt att vara så beroendeframkallande.

Han märkte att något var fel och stannade upp, kollade frågande på mig. Jag skakade bara på huvudet och drog fingrarna genom hans hår, försökte tänka. ”Du vet att du kan berätta allt va?”, mumlade han.

Bra, nu hade jag lyckats göra honom sårad också. Man märkte det om man bara kollade på honom, kände hans händer.

”Jag vet”, sa jag och såg allvarligt på honom, lekte lätt med hans hår. ”Jag lovar, det är inget. Hedersord.”

Han såg på mig, som om han försökte bestämma sig för om jag ljög eller inte, och han ryckte på axlarna med ett litet leende. ”Visst”, mumlade han.

Det var antagligen bara jag som kunde bryta stämningen som uppstått, så jag tog mod till mig innan jag lät händerna leta sig ner till hans skjorta och leka lätt med översta knappen. Andy upptäckte det och kollade snabbt ner på mina händer och sedan upp på mig. Hans blick verkade säga att han inte trodde att jag skulle våga, ett leende lekte på hans läppar.

Han hade så fel, och mitt leende fick honom att skratta till och kyssa mig igen. Det tog inte lång stund förrän alla knappar var uppknäppta och hans skjorta hade blivit ivägslängd över rummet. Jag sa att han var tvungen att be om ursäkt för den där blicken, vilket Andy inte ville göra.

”Vad ska du göra åt det då?”, sa han och bet sig lätt i läppen.

”Kittla dig”, sa jag bara och struntade i hans protester som startade, började kittla honom. Han skrek av skratt och bad om nåd, men jag gav mig inte.

Det var skönt att höra honom skratta sådär. Jag vet inte, jag ville väl bara veta att vi fortfarande kunde göra samma saker som vi gjort förut utan att det blev konstigt. Det verkade som om allt var som förut med en touch av nytt, kunde man ju säga.
Jag gillade det med.

Hela dagen var jättemysig – den kunde ju verkligen inte vara dålig om Andy gick runt utan något på överkroppen större delen av dagen – men dagen därpå, i skolan, var bara allmänt jobbig. Jag var så rädd för att någon skulle se, att någon skulle veta, att det var något som ändrats med freaket Sebastian och Andy. Jag var ännu räddare än vanligt, ryckte till vid minsta lilla ljud, rädd för att någon skulle komma fram och säga något.

Det blev inte bättre av att jag inte visste hur jag skulle vara mot Andy. Låtsas som ingenting? Var det okej att röra vid honom? Fan jag ville bara slita av honom tröjan igen, vara nära och strunta i alla andra. Hur skulle alla i korridoren reagera om jag bara kysste honom?
Frågorna snurrade runt i mitt huvud hela tiden, gjorde mig ofokuserad och väldigt distraherad. Jag pratade knappt ens med Andy, men det var inte bara för att jag var så borta i mina egna tankar – jag var rädd för att säga något som skulle avslöja oss.

Det gjorde mig rätt ledsen att jag själv förnekade det hela och skämdes över mig själv, de där timmarna i skolan. Sedan skulle det inte spela någon roll, när vi kommit hem. Fan, Andy förtjänade inte det. Han förtjänade någon bättre, någon som inte tänkte som jag gjorde.

”Jag måste gå”, mumlade jag och tog mig bort från Andy. Rakbladet hade jag hittat hemma och lagt i fickan, bara utifallatt det skulle bli för jobbigt, och nu var det precis vad det var. Vad jag inte visste var att Andy följde efter, och att han smet in i båset innan jag hunnit stänga dörren. ”Andy, vad -”
Han svarade inte, lade bara armarna om mig och pressade läpparna mot mina. Jag kände väggen mot min rygg och kunde inte andas. Allt bara försvann, alla tankar, alla funderingar – allt som fanns just då var Andy, hans läppar, hans händer. Mina händer trasslade in sig i hans hår, försökte få honom att komma närmre. Jag kände att han log när han strök med händerna över min mage, satte sig mot mina höfter.

Dörren till toaletterna öppnades och jag höll andan, stannade upp. Jag visste att Andy också lyssnade. En av dörrarna till ett av båsen längre bort öppnades och låstes, men inget med. Andy lät sina läppar förflytta sig till min hals, och jag försökte knuffa bort honom. Nej, Andy... det är omöjligt att vara helt tyst när du gör så... sluta...

Han höll fast mina händer och jag blundade, bet mig hårt i läppen för att inte stöna.

Personen som var i samma rum lämnade ganska snabbt, och först när han gjorde det släppte Andy mina händer. Jag skakade och knuffade bort honom. ”Vad fan var det där bra för?! Du vet hur svårt det är att vara tyst.”
”Men vad spelar det för roll egentligen?” Han log stort och kollade nästan roat på mig, vilket fick mig att bli sjukt irriterad.

”Om det inte spelar någon roll ifall någon hör oss, eller ser oss, vad gör vi då här inne?”

Andys leende försvann, och han hade inget som helst svar på den frågan.