Feedback
”Skye, det funkar inte. De är för många.”
Jag och Nicholas satt hopkurade bakom ett par trälådor intill en enorm lastfarkost. Han var obeväpnad som vanligt, hade tappat lasersvärdet igen. Den grabben skulle få sig själv dödad någon vacker dag, jag visste om det. Han fick skylla sig själv – jag tänkte inte ta ansvar för huruvida han klarade sig eller inte. Nu var det visserligen mitt liv som stod på spel också, men jag skulle i alla fall ta mig ur det, som jag alltid gjort. Hade jag tur skulle Nicholas kunna klara sig han med, om han bara lät bli att klanta sig. Om det nu gick, det vill säga.
”Din plan är verkligen lysande, den fungerar ju så bra.”
”Håll käften”, fräste jag och klappade till honom i bakhuvudet. ”Det var du som klantade till det – vi hade kunnat vara vid skeppet vid det här laget, om du inte vält hela den där högen med cylindrar. Du hade nog kunnat låta bli att ramla rätt in i vaktstyrkan också. Hade du inte bara kunnat släppa lös en flock muterade hamstrar istället? För det låter ju så mycket bättre.”
Han blundade och lutade huvudet bakåt, skrattade till. ”Muterade hamstrar? Seriöst?”
”Okej då, en flock med marsvin. Jag menade marsvin.”
”Som om vi skulle kunna hitta marsvin eller muterade hamstrar här. De blir väl uppätna av de där gigantiska läskiga fåglarna vi såg.”
”De är muterade, Nick. Muterade. De blir inte uppätna.”
Vi blev tysta när vi hörde steg bakom de stora lådorna vi satt bakom. Nicholas tryckte sig nära mig och jag kunde svära på att om vakterna skulle vara extra uppmärksamma skulle hans andetag avslöja oss. Jag lade en hand för hans mun och tecknade åt honom att vara tyst, tog sedan ett fast tag om det enda vapnet vi hade kvar, mitt lasersvärd. Tummen svävade över knappen – jag var redo om vi skulle bli upptäckta.
”Det är ett under att du fortfarande lever”, viskade jag så fort stegen försvunnit. ”Ett jävla mirakel.”
”Jag vet”, sa han och flinade. ”Jag har väl tur.”
Hans tur tog slut några sekunder därefter. Lådorna vi satt bakom rasade ner på oss och vakterna ropade högt, deras röster var segervissa. Jag undrade vem av oss som var idiotisk egentligen – vårat gömställe var nog ganska uppenbart och vakterna hade bara drivit med oss. Kanske hade de vetat vart vi varit hela den tiden vi suttit och tryckt bakom lådorna. Jag valde att fortsätta skylla det hela på Nicholas, för det var hans fel att vi var där från början. Det lät helt enkelt bäst så.
”Skye!” Ett par vakter hade fått tag på Nicholas och släpade nu iväg honom. Trots att jag tyckte att han fick skylla sig själv så ville jag inte ge upp. Om jag kunde rädda honom så skulle jag göra det, så det var bara att försöka. Det försvårades självklart när mitt vapen slogs ur mina händer och jag fann mig tryckt mot skeppet med flera laserpistoler riktade mot mig.
Det är slut nu. Jag är så körd.
”Skye, somnade du framför tv:n igen? Vad har vi sagt om det här?”
Jag vaknade långsamt till ljudet av mamma som svor högt över en legobit som låg på golvet samtidigt som hon stängde av tv:n. Jag hann dock öppna ögonen och se menyn till Star Wars spelas upp på tv:n innan skärmen blev svart.
När man drömmer om en film, eller något liknande, betyder det att man sett den för många gånger då? Hur många gånger har jag ens sett de filmerna de senaste veckorna?
”Upp nu. Låt mig slippa få mejl om att du är sen till skolan igen.”
Jag hatade mornar. Jag hatade att kliva upp och veta att jag var tvungen att gå till skolan. Det var inte själva skolan det var fel på – nej, den kunde vara distraherande och en bra tillflyktsort då och då – det var folket i den jag hade något emot. Lärarna förstod ingenting, trodde bara att jag var ett av alla problembarn som kom och gick, och eleverna var bara idioter hela högen. Hatade dem alla.
”Glöm inte bort ditt möte med dr. Morgan senare idag”, sa hon med samma tonfall som man säger jag-har-aldrig-brytt-mig-mindre-om-något-alls-i-hela-mitt-liv innan hon lämnade vardagsrummet.
Åh, psykologen. Mammas sätt att ”hantera mig”, även känt som sättet att få alla att hata mig på. Jag fortsätter ju gå dit fastän det inte hjälper, bara för att du tvingar dit mig och säger att det visst blir bra. Tack så mycket, älskar dig med.
Jag svarade inte på det, utan försvann bara upp för trappan för att byta om. Eftersom mamma nu inte ville att jag skulle komma sent så antog jag att det betydde att jag kunde hoppa över frukosten – jag skulle ändå inte precis dö av det. Frukost var hur som helst äckligt.
Eller räknas det som ytterligare en onormal sak med mig, en till sak att hata?
Jag hade slutat bry mig. Eftersom mamma redan hatade mig så gjorde det nog inte så mycket vad jag än gjorde, för inget spelade ju någon roll.
Det var en underdrift att säga att dagen varit hemsk. Alla verkade vara ännu större idioter just den dagen, vilket knappast gjorde mitt humör bättre. Det enda som räddade allt var bussresan från skolan in till stan med högljudd, stökig och skrikande musik i öronen. Ingen satt på sätet brevid mig, och jag förstod varför – jag hade skruvat upp volymen så mycket att det högst antagligen hördes ut. Mina öron gjorde ont, men jag tänkte ändå inte sänka volymen. Aldrig. Det var min höjdpunkt på dagen, och ingen skulle kunna ta det ifrån mig.
Jag och en kille som såg ut att vara i min ålder var de enda som klev in i hissen. Han gick till ett av hörnen och stod där, höll i träräcket som satt på hela bakre sidan av hissen, stod och stirrade på mig med en blandning av nyfikenhet och rädsla i blicken. Jag började genast fundera över om jag redan hunnit göra något, kastade till och med en blick på metallplattan alla knappar satt på för att kunna se min egen spegelbild. Jag visste att jag såg bra ut och gillade det jag såg – blek hy som såg ännu blekare ut under det mörka kaotiska rufset till hår, fina anletsdrag med tydligt markerade kindben, ljust blåa ögon och två metallringar i underläppen, snakebites. Det hade jag gjort utan lov från mamma hos en kompis, och eftersom skadan redan var skedd hade hon tagit med mig till ett proffs i alla fall. För att vara säker på att det inte skulle bli infekterat. (Men oj så arg hon var på mig den dagen. Det var definitivt värt det.)
Så vad var det som var fel? Varför stirrade han på mig sådär?
”Har du sett ett spöke eller?”, frågade jag och stirrade tillbaks. Han rodnade och skakade på huvudet, såg ner på sina fötter. Höll på med en lös tråd på de gråa torgvantarna. Jag flinade, kunde inte låta bli. ”Träffar du också en psykolog?”
Han såg ut att nicka – lite svårt att veta när man i stort sett bara såg den gråa mössan gunga lite i vad som skulle kunna vara en nickning – och såg sedan osäkert på mig. ”Men jag är normal ändå.”
”Det tror jag säkert.”
Ett par sekunder efter det verkade hissen rycka till för att sedan stanna. Ljuset flimrade till men verkade bestämma sig för att fortsätta lysa. Efter att ha slängt en blick på den andra pojken såg jag att han sett upp mot taket med ett förvånat ansiktsuttryck. De där stora bruna ögonen fick mig att tänka på rådjur, ett rådjurskid. Jag bestämde mig för att han passade som Bambi. Han skulle kunna vara Bambi om han var människa.
Jag tryckte på nödsignalsknappen, en gul knapp med en klocka på, men den verkade inte fungera. Eller så var det inte meningen att man skulle kunna höra den på något sätt – vad visste jag? Jag var ingen expert på hissar eller tekniska prylar för den delen alls.
”Det ser ut som om vi kan bli fast här ett tag”, sa jag och ryckte lätt på axlarna, ställde mig med ryggen mot väggen och gled ner på golvet. ”Om man tänker på våra möjligheter.” Vi skulle nog vackert få stanna kvar där tills någon räddade oss eller så. Det fanns ju inte så mycket man kunde göra.
Pojken såg ner på sina fötter, sa inget alls, och jag undrade om det var så att han inte tyckte om hela situationen, att vi satt fast i en hiss, eller om jag verkligen såg läskig ut. Man kan väl inte vara rädd för någon man inte känner, eller kan man det? Jag var ju livrädd för Marilyn Manson ett tag, när jag var yngre, innan jag började uppskatta hans musik. Eller var det inte samma sak, kanske? Han var ju ändå ingen man bara mötte helt oväntat på stan – eller fastnade i en hiss med.
”Eftersom vi inte vet hur länge vi kan få sitta här så kan jag väl presentera mig. Skye.” Jag räckte fram handen, även fast det var för långt mellan oss för att han skulle kunna ta den. Vi satt liksom snett mittemot varandra. Det var mer symboliskt, handuträckningen.
Han drog in händerna i den för stora huvtröjan, drog upp benen mot kroppen. ”Nicholas.”
”Hej Nicholas. Trevligt att träffas.” Jag flinade och sträckte ut benen. ”Gillar du att vara udda klädd?”
”Beror på vad du menar.”
Jag gjorde en gest mot honom. ”Det räknas kanske som udda.”
Han hade trasiga jeans – trasiga på det där snygga sättet – och röda converse på fötterna. Den ena hade ett djupblått skosnöre och den andra var vit och svart-rutig. Den svarta huvtröjan hade något zombie-tryck med blod på sig. På en av torgvantarna satt en nästan lysande grön näthandske och på den andra handleden satt ett gäng färgglada plastarmband. Och så den grå mössan som var nedtryckt på huvudet också. Den fick man ju inte glömma.
Om inte det var att klä sig udda visste jag inte vad som var det.
Nicholas ryckte lätt på axlarna, verkade ha ett litet leende som lekte i hans mungipor. ”Jag antar det. Jag slänger bara på mig första bästa jag hittar, faktiskt.” Han såg fundersamt på mig, tuggade på sin underläpp. ”Det ser också udda ut.”
Jag skrattade till. Om man jämförde mig med honom var jag ju nästan normalt klädd. ”Okej, vad är så udda med mig då?”
”...din jacka, kanske...?”
”Hur då? Det är ju en helt vanlig skinnjacka.”
”Jamen med alla lappar och pins och nålar och kedjor, typ.”
Jag skrattade igen. ”Du är mer udda.”
”Okej, jag kan leva med det.” Han ryckte nonchalant på axlarna och log något större. ”Jag tycker jag känner igen dig. Du sa att du heter Skye, va?”
Jag nickade och iakttog honom. Nu när han nämnt det var det något med honom som var bekant, som om jag kände honom på något sätt. Det var något med de där rådjursögonen, det rufsiga blonda håret, det gulliga ansiktet, allting. Till och med den där lilla aningen om ledsamhet som verkade finnas hos honom, överallt. Allt från ansiktsuttryck till kroppshållning. Jag var helt övertygad om att vi inte gick på samma skola, för det om något skulle jag ha kommit ihåg. Men vart skulle jag annars ha sett honom?
Det var tyst en stund medan vi bara såg på varandra, försökte komma på vart vi kunde ha träffats tidigare. Han var först med att vända bort blicken, såg ut att rodna lite, vilket fick mig att le stort.
”Varför träffar du en psykolog, förresten? Eller är det en för personlig fråga?”
Nicholas fortsatte vara tyst en stund. Sedan suckade han och blundade, lutade huvudet mot väggen bakom sig. ”Jag försökte ta livet av mig”, sa han till slut. ”Det måste vara nästan ett år sedan nu. Hamnade på något hem och var där ett halvår innan de lät mig komma hem.” Han uttalade det sista ordet med så mycket avsky i rösten att jag nästan ryckte till. ”Nu måste jag gå till en psykolog och så går jag knappt i skolan alls.” Han skrattade till. ”Jag har nog bara varit där runt fem gånger sedan självmordsförsöket.”
Jag såg förvånat på honom, och sedan förstod jag den där ledsna auran han hade hängande runt sig. Den hängde lika tungt som genomblöta kläder, såna som man kunde vrida ur utan att det slutade rinna vatten från dem. Såna som behövde hänga på tork i flera timmar innan de var användbara igen. Kanske var det var Nicholas var, ett genomblött klädesplagg. Ett som behövde år för att torka.
Man var nog tvungen att vara väldigt ledsen och otroligt förstörd för att vilja och försöka ta livet av sig. Var han förstörd?
”Varför?”
Han ryckte på axlarna, verkade inte riktigt vilja gå in på det. Det kanske var lite för personligt. ”Orkade inte mer. Det blev för mycket.”
Jag nickade, förstod nog känslan. Jag hade känt det, fast högst antagligen en miniatyrversion av vad han känt.
Ska jag släppa det här nu? Det är ju väldigt personligt, det här, och vi känner ju inte varandra. Alls. Att han ens berättade det här är förvånande.
”Du då, varför är du här?”
Jag skrattade och skakade lätt på huvudet, log. ”Jadu. Är väl lite av vad man kan kalla ett problembarn. Ingen perfekt unge, ingen som som föräldrar drömmer om att ha. Det här är mammas sätt att hantera mig, helt enkelt.”
”Hur menar du med problembarn? Man kan väl vara det på flera olika sätt?”
”Nu när du nämner det så ja, jag tror det. Jag är nog av den värsta sorten. Jag är ett sådant som skolkar, har helt urusla betyg och gärna hamnar i slagsmål med precis vem och vad fan som helst. Är väl uppkäftig och en rentav hemsk person också. Inte heller har jag något som helst intresse för sport eller tjejer eller sex eller allt vad nu normala tonårspojkar tycker om.” Jag skrattade igen, för egentligen var det ju ganska skrattretande. Om man var jag, om man såg det roliga i det.
Antagligen fanns det inget roligt med hur jag var och hela min situation, men det skulle ju knappast bli bättre av att jag mådde dåligt över det. Jag mådde ju inte heller bra, det var ju uppenbart, så psykologen var ett bra alternativ. Eller ja, det skulle ha varit bra om det faktiskt hjälpt också.
”Jag slog sönder en kille i min årskurs för att jag flippa totalt. Alltså, han var helt förstörd efteråt. Vet inte riktigt själv vad som hände. I alla fall så blev det väl droppen. Och nu sitter jag här.” Jag såg på Nicholas som stirrade på mig med stora ögon. ”Det är väl min historia, det.”
Han såg ner på sina händer igen, lekte och plockade med torgvantarna. ”Jag blir mobbad i skolan”, sa han tyst. ”Hemma är inte heller bra, för jag finns inte. Är helt osynlig, liksom. Jag vet inte om de ignorerar mig för att de hatar mig eller om jag verkligen är osynlig, men i alla fall. Den dagen var det värre än vanligt i skolan och jag fick helt enkelt nog. Bestämde mig för att det inte var värt det, att alla skulle vara så jävla mycket gladare utan mig, och skar upp handlederna sådär riktigt äckligt djupt. Alla sömnpiller tog jag från burken i skåpet ovanför spegeln i badrummet. Mamma hittade mig dock, kom hem för tidigt just den dagen, och så, ja... det är väl min historia det.” Han ryckte lätt på axlarna och började bita på sina naglar.
Jag visste inte vad jag skulle säga. Vad fanns det att säga, egentligen? Allt kommer säkert ordna sig? Jag är ledsen för din skull? Klart jag var det, trots att jag inte kände honom. Det var synd att han velat ta livet av sig, och av någon anledning hade jag börjat bry mig om honom. Jag förstod det inte själv, men det var precis så det var. Jag brydde mig om den udda pojken på andra sidan om hissen, hur lite vi än kände varandra. Samtidigt så misstänkte jag att han berättat mer om sig själv för mig än vad han gjort för någon annan, om han inte varit tvungen att prata. Det kändes bara som om han var den tysta typen; varför skulle han vara särskilt pratsam, egentligen?
Utan att riktigt tänka mig för reste jag mig upp och gick fram till Nicholas, satte mig på golvet intill honom och kramade honom hårt. Först verkade han förvånad, nästan paralyserad, men slappnade av efter en stund och bara lät mig krama honom. Han lade till och med en av sina händer på mina.
”Får du också någon slags déjà vu-känsla?”
”Mhm”, svarade jag bara, för på något sätt så hade jag det, men jag förstod det inte. Vi kände ju inte varandra, och vi hade än mindre kramats tidigare så vart kom déjà vun från? Det var skumt, förvirrande, nästan lite läskigt.
Nicholas stelnade till och trasslade sig loss från mig, i princip kastade sig bort till andra sidan av hissen. Han såg nästan skräckslaget på mig. Vad hade jag gjort nu då? ”Jag vet varför jag känner igen dig nu! Jag vet vart jag sett dig förut!”
Jag såg chockat på honom. ”Va, vart?”
”Jag drömde det här! Precis allt det här. Allt från att hissen stannade till pratet och kramen. Jag kommer ihåg nu!”
Jag var påväg att säga att det inte var möjligt när det slog mig att jag drömt om honom också. Inte precis samma dröm som han haft, men han hade funnits med i ett flertal av mina drömmar och hade varit det i ungefär ett år. Nu, efter att ha pratat med den riktiga Nicholas, insåg jag att hans uppebarelser i drömmarnas värld kunde ha börjat i samma period som han försökt ta livet av sig. Han hade ju sagt att det var runt ett år sedan, och trots att jag inte förstod kopplingen så kändes det rätt, som om jag löst någon gåta. Det var nog inte särskilt logiskt alls, men det kunde vara så.
Frågan var bara vad jag hade med allt det att göra.
”Jag har drömt om dig med”, sa jag med en svag röst. ”Inatt, bland annat.”
”Vad hände?”
”Jag vet inte, det skulle kunna vara ur Star Wars, typ. Har sett för mycket på de filmerna, somnade till den på soffan igår.” Jag gömde ansiktet i händerna och försökte komma ihåg hela drömmen. Dagens händelser och mötet med Nicholas gjorde att det var kaos i mitt huvud, och drömmen gömde sig där någonstans, i kaoset. ”Det var... vi var... jagade, tror jag... du var klantig... vi pratade om... muterade hamstrar...”
Han fnissade till. ”Muterade hamstrar?”
”Marsvin. Du trodde de blev uppätna av fåglar, men de är ju muterade. Muterade saker är inte goda.”
”Och det vet du hur? Eller vill jag veta, förresten?”
”Jamen man kan väl tänka sig att det är så.” Jag började skratta ganska hysteriskt, tack vare minnet av drömmen och hela situationen. ”Skulle du vilja äta muterad kycklingfilé med sås och potatis om det stod på menyn?”
Han började skratta så mycket att han inte verkade kunna svara. Hans skratt var jättefint på något sätt, och åh så smittsamt.
Vi låg på golvet och skrek av skratt, ett skratt som avbröts tvärt när hissen började röra på sig igen. Ett ögonblick var jag säker på att hissen rasade, att vi störtade, men den hade tydligen bara börjat fungera igen. En snabb blick mot Nicholas sa att han hade trott precis samma sak, då han stelnat till och blivit likblek i ansiktet. Jag petade på honom med foten tills han vaknade ur den tillfälliga paralyseringen och reste mig sedan upp med ett leende, höll ut händerna mot honom.
”Det är okej, vi rör oss igen. Det är ingen fara.”
Nicholas tog mina händer och drog sig upp, stod på mina fötter. När han gjorde så var han nästan lika lång som mig.
Han är en fin kille. Man ser det på honom, liksom. Synd att han är så ledsen bara.
Jag fiskade upp mobilen ur fickan med en hel del krångel, eftersom fickorna var ganska trånga och Nicholas stod så nära – men jag ville inte för allt i världen att han skulle flytta på sig – och höll fram den mot honom. ”Skriv in ditt nummer. Vill gärna träffa dig igen.”
Han rodnade lite när han tryckte in sitt nummer. ”Jag antar att det är meningen att det ska vara så, för drömmarna måste ju betyda något.”
”Precis vad jag tänkte.”
Vi höll armkrok med varandra när hissen stannade på rätt våning och gick tillsammans genom korridoren. Ungefär halvvägs genom den stannade han upp.
”Här ska jag in”, sa han med en gest mot dörren till vänster om oss. ”Men vi ses någon gång, eller hur?”
”Självklart”, sa jag och drog mig bort från honom, log stort. ”Om inte annat så ses vi när vi sover.”
Jag började gå och hade nästan kommit fram till rätt dörr när Nicholas ropade mitt namn.
”Du, förresten – jag skulle nog inte äta en muterad kycklingfilé med vad det nu var du sa. Du har rätt; det låter inte så aptitretande.”
Jag skrattade när jag öppnade dörren till dr. Morgans kontor, för jag hade inte varit sådär glad som jag var just då på evigheter, och inte var det tack vare gubben som satt bakom skrivbordet heller. Nej, det var tack vare en udda kille med fint skratt som allt den där bubblande glädjen fanns där.
Nicholas.
Okej, jag vet att du vill ha en massa konstruktiv kritik och jag FÖRSÖKTE verkligen vara kritisk, men det finns verkligen knappt nåt alls att klaga på. Den är skitbra (OCH VARFÖR I HELVETE GNÄLLER DIN SVENSKLÄRARE PÅ DIG 24/7? HON BORDE VARA TACKSAM ÖVER ATT FÅ LÄSA DINA PRYLAR ÖVERHUVUDTAGET). Den känns äkta på något vis, karaktärerna är lagom trasiga för att verka på riktigt och man engagerar sig i dem och man kan inte lista ut vad som kommer hända eller så (och jag älskar liknelsen med de blöta kläderna!).
Det enda jag kan komma på (eftersom jag har erfarenhet av gnälliga lärare), så är det väl att skära in på talspråk och "typ" och "liksom" (och svordomar också, vissa lärare har nåt emot det också men det beror ju på). I vissa lägen passar det ju, men en del lärare kan gnälla på det om de känner för det, även fast det passar känslan i berättelsen.
Honestly, det är det enda jag kan komma på.
DEN ÄR AWESOME OKEJ, LÅT INTE DIN SVENSKALÄRARE FÖRSÖKA ÖVERTYGA DIG OM NÅT ANNAT. C:
FÅR DU INTE ETT A SKA DIN LÄRARE HA STRYK.
Jag är ingen lärare (och sämst på att ge feedback xD) men ärligt talat hittar jag inget att kommentera på. Du skrev "det" istället för "du" på ett ställe men nu hittar jag det inte. Annars har jag ingenting. Sorry. Men helt freaking underbart as usual.
